”Kör ut dem” – 90-talet och invandringsdebatten

"Kör ut dem!". Så löd Expressens löpsedel som fick dess chefredaktör att avgå – under årtiondet då invandringsdebatten tog fart på allvar. Erik Hörstadius har kommit fram till 90-talet i sin artikelserie om svensk invandringspolitik. (Del 2 av 3).

Detta är andra delen av tre i Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitiken. Läs den första delen här.

Under nittiotalet uppstår för första gången en bredare debatt om invandringen. Så här skrev miljöpartisten Birger Schlaug i boken Svarta oliver och gröna drömmar från 1997:

»Det fanns en överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. /…/ Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen.«

”Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen”. Birger Schlaug (MP) om att politiker, journalister och tyckare var överens om att förneka problemen med det mångkulturella samhället.

Sverige hade några år tidigare blivit medlem i EU. Det innebär att arbetskraftsinvandring återinförs, via den inre marknaden. Och vad gäller flyktinginvandringen reglerades den från 1997 genom Dublinkonventionen, med dess princip om första asylland. Innebörden är att asylansökan ska inlämnas i det första ankomstlandet i EU. Därmed får Sverige – av rent geografiska skäl ytterst sällan ankomstland – rätt att avvisa asylsökande. Men det är en möjlighet som kommer att utnyttjas endast sparsamt.

1997 är också året då invandrarpolitiken officiellt blir integrationspolitik, genom propositionen Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Om propositionen från 1975 betonade mångkultur, blev det nu tydligt att integration var det som gällde, inklusive krav på invandrare att göra sig produktiva.

1997 inleds vidare en rättegång gällande det första välbevakade hedersmordet i Sverige (Sara Abed Ali i Umeå).

Harry Schein: »Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället.«

1991 kommer Ny demokrati in i riksdagen, delvis genom krav på minskade bidrag till invandrare och hårdare tag mot invandrares brottslighet. En känd scen från valnatten är när Folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnar studiosoffan i protest mot Ny demokratis invandringsretorik.

Från 1992 mottar Sverige under ett par år över 100 000 flyktingar från det krigshärjade Jugoslavien. Ett beslut om bred amnesti för bosnier följdes i juni 1993 av visumtvång för samma grupp. Vilket, när Ny Demokrati krävt det året innan, hade stämplats som ett rasistiskt förslag.

”We shall overcome”. Birgit Friggebo manar till allsång i Rinkeby, när Carl Bildt höll tal till nationen 1992.

Men innan vi gräver vidare i 1997 tar vi nittiotalets invandringshistoria i snabbform. 1990 ställer diplomatnestorn Sverker Åström (S) krav på DN Debatt att Sverige ska sluta ta emot invandrare från kulturer »med väsensfrämmande seder och bruk«. Hans partikamrat Harry Schein – själv flyktingbarn och Olof Palmes nära vän – kom senare att skriva: »Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället.«

1992 härjade Lasermannen, en rasistisk mördare som sköt mot invandrare på grund av deras hudfärg.

1992 härjade också Lasermannen, en rasistisk mördare som sköt mot invandrare på grund av deras hudfärg. Carl Bildt höll tal till nationen, och satt vid ett berömt tv-ögonblick bredvid sin invandrarminister Birgit Friggebo när hon manade till allsång i ett upprört Folkets hus i Rinkeby: We Shall Overcome.

Under årtiondet sågs skinheads och invandrargäng ryka ihop i våldsamma slagsmål landet runt. Och den 30 november – Karl XII:s dödsdag – urartade regelmässigt till kravaller i Kungsträdgården i Stockholm. Invandrardebatten flyttar även in i musiken. Nationalromantiska Ultima Thule bojkottas av Sveriges radio men säljer hundratusentals skivor. Latin Kings berättar om det våldsamma och brokiga »gettolivet« på albumet Välkommen till förorten.

Expressen fångar upp den allt mer negativa opinionen till invandring på löpsedeln: »KÖR UT DEM!« Chefredaktören tvingas avgå. Men som en påminnelse om att »hovetiketten« kring vad som kunde sägas i offentligheten var annorlunda då jämfört med i dag, kommer här två exempel: En känd skådespelare kallade en adopterad journalist för »importerad kinesisk skvallerkäring« i en tv-debatt utan att bli »cancelled«. Och Birgit Friggebo sa i Aktuellt 1992 om kosovoalbaner, att de är »mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt«, än andra grupper.

Chefredaktören för Expressen tvingades avgå efter löpsedeln 1992.

Ett par år senare, 1994, kom jag att arbeta med den i grunden invandrarvänlige Ny Demokrati-grundaren Ian Wachtmeister i några tv-produktioner. Jag minns att han bedömde den svenska integrationspotentialen till 20 000 om året. Minns också att det var lite läskigt att jobba med någon som ofta kallades rasist. Invandrarminister Leif »Blomman« Blomberg – före detta Metallbas – menade att flyktingpolitiken var till för flyktingar, inte ekonomiska migranter, och att Sverige borde hjälpa »på plats«. Han rasiststämplades av många, och de kristna partikamraterna i S krävde hans avgång.

Tillbaka till 1997. Det året anmälde jag i Svensk Tidskrift en omskakande SNS-rapport av Mauricio Rojas, Pieter Bevelander och Benny Carlson. Artikeln bar rubriken »Integrationspolitikens misslyckande«.

Jan Molin, chef på invandrarförvaltningen i Göte­borg, efterlyste i boken I krusbärslandets storstäder ett omtag i invandringsfrågan: »Det är det största problemet: man tror fortfarande att man kan lappa lite här och där. Men den djupare insikten om att Sverige och Göteborg har förändrats, att vi står inför en helt annan situation, som kräver åtgärder på alla tänkbara områden, den har ännu inte trängt in.«

”Ett kultur- och debattsidesetablissemang som i sina etniskt rena rikemansgetton besjunger det mångkulturella samhället och vägrar se invandringens skadeverkningar”

Tjänstemän på bostadsbolag i Göteborg berättade om en »tipping point«, när invandrarna i ett område blev 25 procent. Då flyttade svenskarna och de resursstarka invandrarna; iranier användes som exempel. Jag skrev i anmälan att i invandringsfrågan »kläms västvärldens regeringar mellan å ena sidan ett kultur- och debattsidesetablissemang som i sina etniskt rena rikemansgetton besjunger det mångkulturella samhället och vägrar se invandringens skadeverkningar – och å andra sidan en tillbakapressad underklass och lägre medelklass som utlämnade åt buskpropagandan överdriver farhågorna. Ifrågasättande av den statskommenderade generositeten och av invandrarnas egentliga migrationsmotiv bemöts regelmässigt med råskäll, guiltby association och – ofta medvetna – feltolkningar. Vad kommer jag att kallas efter att ha skrivit den här artikeln vågar jag knappt tänka på.«

Rapportförfattarna tog även upp hur olika integrationen fungerar för olika grupper. De pekade bland annat på den låga sysselsättningen för män från Mellanöstern/Nordafrika med 2–4 år i Sverige: 12,0 procent, respektive kvinnor från Mellanöstern med 5–9 år i Sverige: 16,6 procent. (Siffrorna från Malmö.)

Vi hänger oss kvar i 1997 och Moderaternas invandrarprogram Land för hoppfulla – manifest för ett nytt sekel. Det dömdes ut som rasistiskt från vänsterhåll och SSU kopplade ihop författarna – en var Ulf Kristersson – med nynazister.

Ulf Kristersson (M) blev ihopkopplad med nynazister av SSU. Foto: Ola Torkelsson/Pressens bild

Ur manifestet: »Vi har alla tigit och undertryckt det svåra kring invandringen alltför länge. Den svenska debatten har blivit enögd och svartvit. /…/ En seriös liberal politik måste i längden vila på erkännande också av problem, osäkerhet och oro. /…/ Man kan inte samtidigt hamra skatter ur ett lands invånare, suga ut dem som har någon sorts hemortsrätt i landet in på bara benen, och med andra handen räkna in otaliga skaror och erbjuda dem en skälig levnadsnivå, som det heter. /…/ Det stöter nog de flestas grundläggande rättsuppfattning.«

Moderaterna förkastade sitt eget manifest. Men de var inte ensamma om att på hög politisk nivå ana problem. »Segregationen är en ödesfråga för Sverige«, hette det exempelvis i Storstadskommitténs betänkande 1998.

»Vi såg det inte komma«, sa alltså Stefan Löfven 2019. Vad gjorde han hela nittiotalet? Sov?

Vid denna tid började polisen också se ett nytt fenomen i vissa förorter:

»Lokala kriminella personer slöt sig samman och växte sig starkare i sin brottsutövning. Med hot och våld som maktmedel skapade dessa individer rädsla och otrygghet i lokalsamhället, vilket ledde till att kriminella sammanslutningar ökade sin makt. Sedan millennieskiftet har lokala kriminella nätverk knutna till geografiska områden blivit ett växande problem i Sverige.« (Rikskrim, 2014)

»Vi såg det inte komma«, sa alltså Stefan Löfven 2019. Vad gjorde han hela nittiotalet? Sov? Redan då diskuterades ju dagens frågor. Intensivt, spretigt, inte sällan hårt. Men i grunden ändå nyfiket (trots de av Schlaug beskrivna nedtystningsförsöken).

2004 – åsiktskorridoren smalnar

I april 2004 tillsatte integrationsminister Mona Sahlin en särskild utredare med uppdrag att utreda strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet och dess konsekvenser för makt och inflytande. Uppdraget gick till professor Masoud Kamali och resulterade i en mängd rapporter, med en gemensam nämnare. Det var i grunden svenskarnas fel när invandrare misslyckades med integrationen. Att peka på kulturskillnader var, enligt Kamali, att jämställa med rasism.

»Det är en myt som vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar« sa han i en intervju 2004.

»Det är en myt som vittnar om djupa fördomar, kanske rasism, att påstå att någon speciell hederskultur existerar«. Professor Masoud Kamali fick i uppdrag att utreda strukturell diskriminering. Foto: Maja Suslin / SCANPIX /

Slutbetänkandet Integrationens svarta bok – Agenda för jämlikhet och social sammanhållning presenterades två år senare. Huvudlösningen på problemen är att genom tvångsmedel förändra samhället i grunden:

»Den strukturella/institutionella diskrimineringen som drabbar många människor i deras vardag kan inte i huvudsak ›informeras‹ eller ›utbildas‹ bort. Den måste motverkas också med tvångsåtgärder. Det är en bitter sanning att inga privilegierade grupper frivilligt avstår från sina privilegier.«

Sahlins efterträdare som integrationsminister, Jens Orback, kastade betänkandet i papperskorgen, delvis eftersom vissa förslag krockade med grundläggande demokratiska principer. Men problemformuleringarna hade satt sig.

Att Sverige genomsyrades av strukturell diskriminering och rasism var redan ett självklart påstående som knappast behövde verifieras och det låg på svenskarna att åtgärda. »Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka« sa Mona Sahlin till Sveriges radio 2001. Och i tidningen Euroturk kunde hon 2002 inte komma på vad svensk kultur är: »Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ›töntiga‹ saker.«

Beröringsskräcken gällande jobbiga invandringsfrågor bredde ut sig allt mer. Debattartiklar à la Sverker Åströms kom inte längre in. Partier och medier tog ut ökat avstånd till den spretiga men mer förutsättningslösa nittiotalsretoriken.

Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons så kallade valstugereportage 2002 var emblematiskt. Där visades moderata politiker inför dold kamera blottlägga mycket hårdare åsikter om invandringen än de gav sken av utåt. De föll i en social avgrund, att rasiststämplas var ett oöverkomligt stigma. Moderaterna gjorde ett katastrofval.

Millennium-författaren och Expo-grundaren Stieg Larsson – och många andra – brännmärkte allt tal om hedersvåld som »rasistiskt«.

Trots svenskarnas i World Value Survey uppmätta låga grad av rasism, fick detta med den strukturella rasismen sägas ha blivit huvudspåret i de flesta integrationsdebatter. Fokus hamnade på svenskarnas eventuella främlingsfientlighet snarare än på invandrarrelaterad dysfunktion.

Mona Sahlin (S) i tårar vid begravningen av hedersmördade Fadime Sahindal. Foto: Mark Earthy/SCANPIX.

Vakthållningen mot förment rasism var stenhård. Detta blev tydligt i samband med de uppmärksammade hedersmorden på Pela Atroshi 1999 och Fadime Sahindal 2002. Millennium-författaren och Expo-grundaren Stieg Larsson – och många andra – brännmärkte allt tal om hedersvåld som »rasistiskt«.

I min reportagebok Vårt nya land – Sverige efter flyktingkrisen som kom 2018 idkar förre S-partisekreteraren Lars Stjernkvist självkritik: »Vi hade i sådana frågor något slags rädsla att arbetet mot hedersvåld skulle gynna de främlingsfientliga. […] Men bara tanken på att vi genom att ifrågasätta detta skulle ifrågasätta människors rätt till sin egen kultur är ju egentligen konstig.« Och hedersvåldsexperten Maria Hagberg hävdade att »svenska feminister har inte velat ha fokus på det här våldet. Man har varit rädd för att det ska stjäla fokus från annat patriarkalt våld. Och så har man varit rädd för att kallas rasist«.

Manifestation för Pela och Fadime 2005. Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX.

Åsiktskorridoren i invandringsfrågan markerades även när statsminister Göran Persson i samband med EU-utvidgningen österut 2004 varnade för »social turism«. Rasistiskt, menade somliga. 2004 var också året då termen islamofobi – myntad av franska historiker i början av förra seklet – »populariserades« i och med att FN anammade begreppet. Ord som rasist, islamofob och främlingsfientlig ven allt häftigare och oftare i samhällsdebatten.

Bilden av beröringsskräck är dock inte entydig. Främst Folkpartiet insisterade med viss probleminventering. År 2002 gjorde partiet ett oväntat framgångsval bland annat genom krav på språktest för medborgarskap, ett proxy-förslag för att ställa krav på invandrarna. Och två år senare presenterades Utanförskapets karta under ledning av Mauricio Rojas.

År 1990 hade Sverige haft tre utanförskapsområden, definierade utifrån utbildningsnivå, valdeltagande och inkomst. Nu, fjorton år senare, var det 186 stycken. Och Mona Sahlin talade emellanåt tufft om heders­våldet: »I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på. Man kan tycka om det eller inte, men det är bara att gilla läget. Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta ett sätt att tvinga in svenska värderingar.« (Dagens Nyheter 8 juni 2001.).

Detta är andra delen av tre i journalisten Erik Hörstadius artikelserie om den svenska invandringspolitikens historia. I nästa del, del tre, beskriver han han tiden före och efter 2015, då invandringen nådde aldrig tidigare skådade nivåer. Läs första delen här.

Text:

Toppbild: Scanpix