Säkerhetspolitiken splittrar de rödgröna
V och MP har placerat sig i självvald isolering och kan rent av ha gjort sig omöjliga.
Socialdemokraterna har genom åren älskat att utmåla Sverigedemokraterna som en säkerhetsrisk. På valdagen i september 2018 jämförde dåvarande finansministern Magdalena Andersson partiet med krafter som arbetar ”strategiskt och systematiskt för att undergräva demokratin.” I valrörelsen 2022 kallade ministrarna Anders Ygeman och Peter Hultqvist till pressträff med budskapet att ”ryssvänliga sverigedemokrater utgör en stor säkerhetsrisk för Sverige.” I båda fallen kom utspelen i valrörelsens slutskede. I år drog dock S det kortet redan i början av juni när partisekreteraren Tobias Baudin hävdade att ”det är farligt för svenska folket” om SD ”får inflytande över svensk säkerhetspolitik.”
Strategiskt har S allt att vinna på att stämpla SD som en riskfaktor. Får budskapet fäste hos väljarna stänker det på statsminister Ulf Kristersson som lovat att partiet ska få ministerposter om Tidösidan vinner valet. För Socialdemokraternas egen del finns problemen på närmare håll än så. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer sannolikt att ingå i regeringsunderlaget om den rödgröna sidan tar hem spelet. I förhållande till övriga sex riksdagspartier har dessa båda en annan syn på säkerhetspolitiken och accepterar inte Sveriges militära samarbetet med Nato fullt ut.
Vid riksdagens omröstning om Natointrädet i mars 2023 ställde sig 269 ledamöter från S, SD, M, C, KD och L bakom förslaget medan 37 röstade mot – 21 kom från V och 16 från MP. 44 ledamöter var frånvarande.
Vid tiden för försvarsberedningens rapport Stärkt försvarsförmåga i april 2024 var Natomedlemskapet ett faktum. Kriget i Ukraina var inne på tredje året. Samtliga åtta riksdagspartier från höger till vänster skrev då under betänkandet. Men vid sidan av det lämnade V och MP in egna partireservationer. V hamrade in budskapet att partiet ”är starka motståndare till Sveriges medlemskap i kärnvapenalliansen Nato. Vi delar inte uppfattningen om att ett svenskt medlemskap stärker vår säkerhet, tvärtom.” Miljöpartiet konstaterade å sin sida att man visserligen respekterar riksdagsbeslutet om Natointräde, men krävde i gengäld att Sverige ”driver en självständig utrikespolitik.” Givet medlemskapen i EU och Nato är dock det sedan länge ett passerat stadium.
I november 2025 klubbade riksdagen förslaget om En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar. Enligt den nya huvudregel som infördes fattar riksdagen även i fortsättningen beslut om att sätta in svenska förband i Natos regi, till exempel som vid insatserna i Finland och Lettland. Undantaget är i brådskande situationer när ”ett dröjsmål skulle kunna leda till avsevärda men för angelägna svenska intressen.” Då får regeringen ta beslut på egen hand för en begränsad tid. Både V och MP motsatte sig detta. V ansåg ”att en sådan maktförskjutning från riksdag till regering inte är vare sig nödvändig eller lämplig.” MP ställde sig avvisande till att ”förflytta beslutandemakt från riksdagen till regeringen” av samma skäl.
I praktiken underkänns artikel fem av V
Nu i juni 2026 är Ukrainakriget på sitt femte år. Försvarsberedningen har lagt sista handen vid en rapport som innehåller en säkerhetspolitisk analys som släpps på fredag, den 12 juni. Partierna kommer att vara överens om det mesta, bland annat om risken för ett ryskt angrepp. V och MP väntas fortsätta markera mot majoriteten i särskilda yttranden. I riksdagen ska partierna sedan före sommaruppehållet rösta om regeringens proposition om Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete med Nato och EU. Under beredningen i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet har sex av åtta partier ställt sig bakom regeringens förslag: M, KD, L, SD, S och C. V och MP står vid sidan av även den här gången.
Majoritetens uppfattning är att regeringen ska få utökade befogenheter att ta ställning till utländsk närvaro på svensk mark utan att enligt nuvarande lagstiftning gå via riksdagen. Avsikten är att snabba på beslutsprocesserna och underlätta Sveriges integration i Natos militära verksamhet. ”Regeringen får besluta att Nato, eller en stat som är medlem i den organisationen eller i EU, vid genomförandet av militär verksamhet för avskräckning och försvar får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium.”
V och MP har en avvikande uppfattning. V kräver att förändringarna enbart ska gälla i akuta lägen, det vill säga ”om Sverige är i krig eller krigsfara.” I annat fall ska riksdagen kvarstå som beslutsfattare. Annars riskerar ”våldsanvändningen” på svensk mark att eskalera.” I praktiken underkänner Vänsterpartiet att Natofördragets artikel fem om kollektiva försvarsåtgärder omfattar hela alliansens område.
MP hävdar att syftet med försvars- och säkerhetspolitiken är att vara krigsavhållande och främja demokrati och folkrätt. Militärt samarbete ska ske ”med respekt för svensk suveränitet och med riksdagen som central demokratisk aktör.” Partiet kräver också ”ett lagförslag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium såväl i fredstid som under krig.”
Diskussionen om splittring på den rödgröna sidan handlar nästan uteslutande om att Centern och Vänsterpartiet har en väsensskild syn på den ekonomiska politiken, skatteuttaget och bidragssystemen. Men att V och MP regelmässigt obstruerar i säkerhetspolitiken tenderar att gå under radarn. Inget av partierna till vänster har något intresse av att lyfta fram det i ljuset. Fortsätter V och MP att kräva ministerposter efter valet ställer det säkerhetspolitiken på sin spets.
– Man bör ställa sig frågan vad som skulle hända om kriget i Ukraina eskalerar och sprider sig i närområdet samtidigt som V och MP sitter i regeringen. Det är ingen önskvärd situation, säger en källa som följer säkerhetsfrågorna på nära håll.
I riksdagens utskottsarbete och i försvarsberedningen går det att lägga fram egna förslag och reservera sig. Den möjligheten finns inte för partier som ingår i en regering. I regeringen är beslutsfattandet och ansvaret kollektivt. Alternativet är att avgå och utlösa en regeringskris.
Vid en valseger i september är förstahandsalternativet för S en minoritetsregering utan ministrar från andra partier. Säkerhetspolitiken är ett tungt skäl. V och MP har placerat sig i självvald isolering och kan rent av ha gjort sig omöjliga. Magdalena Andersson får svårt att släppa in säkerhetspolitiskt opålitliga partier i en regeringskoalition.
***
