Varför accepterar vi politiker som inte kan räkna?

I omtalade Fördomsshowen exponerar Emil Persson ledande politikers bildningsluckor. Nooshi Dadgostar visste inte att Napoleon hette Napoleon i förnamn, Elisabeth Thand Ringvist inte att det står ”Arbeit Macht Frei” vid ingången till Auschwitz.

Andra minnesvärda klavertramp: Ebba Busch i kanondebatten, när hon inte kunde leverera författarna bakom Gösta Berlings saga och Fröken Julie, och Annie Lööf, som i Filip och Fredriks frågesport Alla mot alla placerade Gustav II Adolf på 1800-talet.

Värdet är minst tvåfalt. Vi påminns om hur skolan misslyckats i sitt bildningsuppdrag. Och det är generellt bra när politikerbrallor dras ner, eftersom det höjer svårighetsgraden att förtrycka oss.

Men andra intellektuella tillkortakommanden tillåts regelmässigt segla under radarn. Fast de är allvarligare, eftersom de signalerar dysfunktion i själva tänkandet. Jag tänker på avsaknaden av matematisk och logisk förmåga.

En bildningslucka är ju inte i sig ett bevis för att politikern tänker dåligt. Ett slags generositet i tolkningen kan dessutom peka mot förlåtliga förklaringar som dåliga lärare och bildningsknaper familjebakgrund. Och vilken samtidsrelevans har olika bildningsområden? Att Magdalena Andersson knappt verkade veta vem Brad Pitt är, skulle en populärkulturellt inriktad bedömare kunna hävda, främmandegör henne och väljarna för varandra mer, än andra politikers litterära och historiska bildningsbrister.

Men accepterar vi politiker som inte kan räkna? I Alla mot alla deltog även en tidigare ledare för vårt största parti, samt en som varit på tapeten för samma uppdrag. En av dem misslyckades i programmet identifiera ett promilletecken. Den andra kunde inte utföra divisionen 1/0,5.

Det här gör dem inte per automatik till dumskallar. Och självfallet har de rådgivare som hjälper dem navigera i sifferdjungeln. Dock måste väl varningsflagg anses vara rest? Det här är ju människor som ska lägga fram budgetar, ratta rikets affärer, tolka statistiska material, begripa konsekvenskedjor.

Ändå är det som att dyskalkyli och liknande inte räknas som intellektuellt handikapp. Trots att låg matteförmåga har tydlig koppling till låg intelligens. Ingen prestige tycks gå förlorad, när politiker och andra opinionsbildare säger sig ha svårt för matte. 

Kan det bero på att journalister och politiker är ungefär samma sort? Retoriskt begåvade snackepåsar. Därför slipper mattekorkade politiker stå till svars; de granskas av andra mattekorkade.

Två exempel från mitt journalistliv. En tv-redaktör jag jobbade med, förnekade att procentsiffror över 100 finns. “100 procent är ju helheten, inget kan vara större än det hela.” Jag försökte visa sifferserier på bland annat mer än 100-procentiga pris- och löneökningar. Men mötte en mycket tom blick.

Dock ska sägas att hon då var tydligt engagerad mot USA:s eventuella invasion av Irak. Medan jag tvekade. Så hennes politiska omdöme kan ju vara bättre än mitt?

En annan journalist, på fritiden damtränare i fotboll, hävdade med bestämdhet att damfotbollen skulle bli lika stor som herrfotbollen, eftersom de just då hade en högre procentuell publiktillväxt. Enligt samma logik har vi i framtiden fler vargar än harar i Sverige, eftersom vargpopulationskurvorna pekar brantare uppåt än hararnas.

Logiska resonemangsluckor är legio; och i otillräcklig grad exponerade av medierna. Ta den fortfarande flitigt använda retoriken mot högern, att de vill att “rika ska förmås arbeta mer genom skattesänkningar, en morot, men fattiga genom sänkta bidrag, alltså en piska”. Det är en falsk motsättning. I båda fallen handlar det ju om att öka inkomstgapet mellan att jobba och inte jobba.

Annie Lööfs tanke att vi kunde ta in 30 miljoner invandrare till Sverige, och Stefan Löfvens påstående att invandringen inte påverkar brottsligheten, eftersom svenskar annars skulle begå de brotten – balkongmord, någon? – är andra exempel där mer logiskt stringenta medier hade kunnat hyfsa diskussionen.

Men innerst inne vet vi nog att det är viktigt att politiker kan tänka logiskt och jonglera siffror. Är det därför finansministrar tenderar att bli så populära? Magdalena Andersson, Anders Borg, Göran Persson, min egen styvfar Kjell-Olof Feldt, Gunnar Sträng. 

Vi vet att ingen lallare hamnar på det jobbet.

***

Läs även: Erik Hörstadius: Är vänsterblockets skakighet rentav dess styrka?

Läs även: Erik Hörstadius: Om straff inte fungerar – varför använder vi dem alls?