Oredans Sverige – fifflarnas förlovade land

Folkbokföringen är en spillra av sitt forna jag. Myndigheterna har tappat kontrollen. Utredning efter utredning visar på miljardfusk i bidragssystemen. Ändå får skatteslöserierna fortsätta nästan ostraffat.

Nyheten om att en städerska utan arbetstillstånd hade moppat hos självaste statsministern fick debatten om illegal arbetskraft att snurra på nytt. Det skuggsamhälle som många fortsätter att varna för, men som i realiteten redan rotat sig, fick ånyo politiker att framträda i medierna med en bekymmersrynka i pannan.

Som i ett Aktuellt-inslag i slutet av januari om »papperslösa« – en flitigt nyttjad eufemism för att beskriva personer som i tre instanser bedömts sakna asylskäl och som verkligen inte lider någon brist på myndighetsstämplade papper. I studion diskuterade migrationsminister Anders Ygeman (S) och Jimmie Åkesson (SD) nyheten om att 10 124 personer som skulle utvisas 2021 hade gått under jorden.

”Tack, den blir perfekt!”. Nej, att Blocketbilen
rullar är inte avgörande. Registreringsskylten kan vara nog så viktig för den som söker bidrag.

Eller nyhet och nyhet förresten. Att man kunnat undgå utvisning genom att huka bakom neddragna persienner är knappast någon nyhet. Tvärtom har ju Sverige praktiserat en modell där den som hållit sig gömd tillräckligt länge till sist brukar beviljas uppehållstillstånd – inte för att asylskälen förändrats utan just för att man lyckats med det politikerna i Aktuelltstudion nu upprörs över: Att leva under radarn i Sverige år efter år.

Men egentligen är det märkligt att vi pratar om 10 124 registrerade individer och inte om Den Stora Oredan i Folkbokföringens rullor samt snurren av samordningsnummer i Skatteverkets servrar. Och om de hundratusentals som ingen har någon aning om de finns, har funnits eller var.

Samordningsnummer har beskrivits som ett personnummer light för personer som inte uppfyller kriterierna för folkbokföring – men som ändå kan vara skattepliktiga och/eller bidragsberättigade. Många förmåner i Sverige är bosättningsbaserade vilket innebär att man måste bo här för att få dem.

Nej, nu skojar jag. Man måste inte bo i Sverige för att få del av de bosättningsbaserade förmånerna. Man måste uppge att man bor här. Och då kan samordningsnummer duga fint om man nu inte kvalar in för folkbokföring.

Man behöver inte ens befinna sig i Sverige för att få ett. Antingen kan man olagligt köpa ett för någon tusenlapp på internet. Eller kan man låta svenska tjänstemän göra jobbet åt en. Till exempel genom att köpa en bil på Blocket. Om bilen går eller inte är oviktigt. Det är nummerplåten som är varan.

Transportstyrelsen måste registrera ägarbytet och skriver då till Skatteverket för att be om ett samordningsnummer. Helst ska numret vara kopplat till en verklig person, men något krav på att köparen ska styrka sin identitet föreligger icke.

10 124 registrerade individer vid Migrationsverket är en västanfläkt i förhållande till de 700 000 påhittade, verkliga eller multipla personerna i Skatteverkets databaser.

Den första januari i år kickade en lagstiftning in som gav Skatteverket möjlighet att avaktivera gamla samordningsnummer samt de som tilldelats personer med falska identiteter (samma person kan ha flera samordningsnummer för att mångfaldiga bidragsutbetalningar). Av totalt 900 000 samordningsnummer kan Skatteverket komma att vilandeförklara 700 000, enligt SvD (»Fusket stoppas: 700 000 id-beteckningar tas bort« 22 december 2021).

Redan här börjar ni kanske ana att 10 124 registrerade individer vid Migrationsverket är en västanfläkt i förhållande till de 700 000 påhittade, verkliga eller multipla personerna i Skatteverkets databaser. Och då har jag inte ens nämnt Folkbokföringen.

Jag har inte sett någon siffra över hur många som kan vara folkbokförda i Sverige men som i själva verket flyttat utomlands. Och jag vet inte om någon aktör ens brytt sig om att försöka uppskatta antalet. Det är framför allt i notiser om bidragsbrott som berättelserna dyker upp. Och då mer som ett sidospår. Bidragsbrotten är huvudsaken. Den felaktiga folkbokföringen – som möjliggjort brottsligheten – blir bisak.

Som i artikeln om kvinnan från Halland som lämnat Sverige, men som i likhet med många andra avstod från att meddela Folkbokföringen att hon flyttat. Tack vare den administrativa icke-handlingen lyckades hon mellan 2013 och 2019 ro hem 480 000 kronor i barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldrapenning och bostadsbidrag (»Kvinna skyldig Försäkringskassan 480 000 kronor«. Norra Halland 29/7–21).

Ett mer uppmärksammat fall är Najah al-Shammari som kom till Sverige 2009. Han beviljades permanent uppehållstillstånd 2011 under namnet Najah Al-Adeli. Året efter anlände fru och sex barn. Försörjningsstöd betalades ut. Liksom barn-, bostadsbidrag och flerbarnstillägg. Najah al-Shammari var under flera år sjukskriven för minnesproblem.

Dubbelbokad. Iraks försvarsminister Najah al-Shammeri träffar USA:s försvarssekreterare Mark Esper i Bagdad. Samtidigt som han under namnet Najah Al-Adeli fick en rad bidrag från svenska myndigheter.

2019 noterar Expressen – inte svenska myndigheter – att Najah al-Shammaris minne inte fungerar sämre än att han förärats posten som försvarsminister i Irak. Familjen hade lämnat Sverige flera år tidigare, men inte skrivit ut sig, varpå de svenska bidragen fortsatte att ticka ut till familjen i Bagdad.

Tidningen låter senare förtälja att Najah al-Shammari till sist faktiskt skrev ut sig ur Folkbokföringens rullor. Och att han tämligen raskt därefter, 2020, när hans regering tvingats bort från makten, skrev in sig själv igen (»Försvarsministern tillbaka i Sverige efter skandalerna«, Expressen 23/7–20). Var han och familjen verkligen bor är mer än jag, och sannolikt Folkbokföringen, vet.

Folkbokföringen har inga muskler att flytta ut en person även om de får veta att personen – påhittad eller verklig – inte bor på adressen. Om du upptäcker att en Anders Andersson skrivit sig hos dig, om du inte känner någon Anders Andersson, och ringer till Folkbokföringen för att bli av med den spöklike sambon kommer myndigheten att vilja veta var Anders Andersson egentligen bor. Eftersom du inte vet vem Anders Andersson är kan du inte svara. Och då blir beskedet att tyvärr, tyvärr får du stå ut med din inneboende eftersom myndigheten inte kan flytta bort någon utan att ha en adress att flytta honom till.

Det ska vara lätt att göra rätt, brukar det heta. Där­emot sägs inget om att det tydligen ska vara svårt att korrigera fel. Även om tjänstemannen ingalunda betvivlar att den inringande, upprörda 80-åriga änkan i telefonen knappast har blivit sambo med en 30-årig snubbe som ingen verkar veta vem det är, får alltså den felaktiga mantalsskrivningen skvalpa kvar i systemen. Regelverket skyddar den kriminelle som »flyttat in«, inte den som faktiskt bor på adressen. Och som förutom ofrivillig posthantering och eventuella obehagskänslor riskerar att ett eventuellt bostadsbidrag reduceras eftersom de nu – enligt myndighetslogiken – är två att dela på hyran.

Ett annat system som tjänar fifflarna väl är stuprören mellan – och inom – myndigheter. Sekretessregler förbjöd länge tjänstemän på en myndighet att berätta för en annan myndighet att en person var påhittad, utflyttad eller av annat skäl inte berättigad till de bidrag som betalades ut. För drygt tio år sedan växlades yppandeförbudet in mot en skyldighet att tipsa.

Men lagen om underrättelseskyldighet blev ett obegripligt lapptäcke av kolliderande regelverk som mest verkar ha skapat förvirring, uppgivenhet och apati bland tjänstemännen. Den som inbillar sig att underrättelseskyldigheten innebär att en myndighetsperson kan slå en signal och tipsa en kollega vid en annan myndighet om att Kalle Larsson driver en dykfirma i Thailand och att de kanske därför bör se över sina utbetalningar, tror fel.

I flera utredningar framträder i stället ett virrvarr där tjänstemännen inte vet vad de får/ska berätta eller fråga, om vem/vilka, eller hur. Digitalt/manuellt/med diarienummer? Vissa uppgifter får/ska efterfrågas elektroniskt, medan annan lagstiftning förbjuder den kontaktade myndigheten att svara elektroniskt. En enhet inom en viss utbetalande myndighet har i vissa fall inte rätt att ta del av uppgifter ens inom den egna myndigheten.

Så här beskrivs den praktiska hanteringen av underrättelseskyldighet i en av de många utredningar om felaktiga utbetalningar som regeringen beställt:

»Lagen bygger på att en handläggare på en myndighet först ska upptäcka en misstänkt felaktighet som en annan myndighet eventuellt har begått och sedan underrätta den andra myndigheten om misstanken. I många fall förutsätter det, enligt vad som beskrivits i kartläggningen, att den anställde tar fram underlag, fyller i blanketter, föredrar ärendet för sin närmaste chef som i sin tur fattar beslut. Som vi tidigare nämnt skickas underrättelserna manuellt och därefter ska underrättelsen hos myndigheter även diarieföras /…/Att det dessutom finns en stor osäkerhet bland många handläggare i vilka situationer man faktiskt är skyldig att skicka ett tips medför att det kan upplevas som enklast att avstå.« (SOU 2018:14)

Med ett bank-id ser myndigheterna ingen skillnad på om du sitter i Rättvik eller Raqqa.

Digitaliseringen har utgjort en missad möjlighet. Både i fråga om att korrigera felaktigheter i efterhand och om att se till att det blir rätt från början. Socialdemokraten Sven-Erik Österberg konstaterade i sin omfattande utredning att korrekta utbetalningar inte har varit en del i regeringens digitaliseringsstrategi. Service och snabbhet har överordnats kontroll och korrekthet.

Med ett bank-id ser myndigheterna ingen skillnad på om du sitter i Rättvik eller Raqqa. Detta har svenska IS-resenärer utnyttjat. I flodvågen av bostadsbidrag, sjukpenning och barnbidrag från Sverige till Syrien hittar jag pappan som varvade halshuggningarna av otrogna med att vabba. 49 500 kronor betalades ut för tillfällig vård av barn, ett och ett halvt år efter att han hade slagit ner sina bopålar i Kalifatet.

Vab är en osedvanligt populär fuskförsäkring som attraherar långt fler än våldbejakande islamister. Och framgångarna förklaras sannolikt av upplägget. Om andra socialförsäkringar kännetecknas av dålig kontroll, finns här närmast ingen kontroll. Och inga karensdagar.

Det intyg från skola/förskola som tidigare krävdes för att visa att barnet faktiskt varit hemma är borttaget. Föräldrar, som känner ett behov av att fylla på plånboken, har möjlighet att i efterhand sjukanmäla sin telning. 90 dagar har man på sig att erinra sig att barnet varit krasslig. Vill man ha pengar även efter 90 dagar, men slippa ta barnet till läkare efter intygsgränsen på 3 veckor, kan man friskanmäla det ena barnet på dag 21 samtidigt som man sjukanmäler syskonet samma dag. En pappa fick på detta vis, genom 68 sjukanmälningar, ut 388 291 kronor utöver sin vanliga försörjning.

Men det måste väl ändå rubriceras som grovt bidragsbrott, tänker kanske ni. Det tänkte inte lagstiftaren. För huvudregeln vid bidragsbrott är att varje felaktig utbetalning bedöms för sig. För att ett brott i ekonomiskt hänseende ska betraktas som grovt ska man upp i fem prisbasbelopp (á 47 600 kronor år 2021), det vill säga närmare en kvarts miljon. Och det existerar knappast några enskilda utbetalningar från socialförsäkringen där en privatperson kommer upp i sådana belopp. (Här ska sägas att det kan finnas andra faktorer som gör att ett bidragsbrott klassas som grovt. Till exempel om man använt sig av förfalskade handlingar.)

Bidragsbrottslagen har alldeles nyligen skärpts och i högre grad kommit att harmonierats med skattebrott. Men från bidragsbrottslagens tillkomst 2007 fram till skärpningen 2020 utföll ett slags straffrabatt för den som stulit från det allmänna jämfört med den som stulit något från sin granne eller försökt undanhålla skatteinbetalningar. Preskriptionstiden var dessutom så skralt tilltagen att de flesta fifflare i praktiken skyddades av byråkratins inbyggda senfärdighet. Som att inkomstuppgifterna blir offentliga först runt midsommar året efter pengarna tjänats in.

Toppentrick. Vab är ett av de mer populära systemen att fuska med i Sverige.

Nu har preskriptionstiden förlängts, straffsatserna harmonierats och vissa myndigheter faktiskt ålagts att inte bara betala ut bidragen snabbt utan gärna också – om än i mer luddiga formuleringar – till rätt personer. Men i rättskipningen syns ändå de mentala skillnader som ligger som ett raster över den väsensskilda synen på skatteinbetalningar respektive bidragsutbetalningar.

Det brukar sägas att vi i Sverige varit naiva. En riktigare beskrivning är att vi varit selektiva. Och att den tillit som sägs prägla svensk myndighetstradition bara är sann i en del. För medan utbetalningar från systemen i hög grad utgår från vad vi själva uppger och som mest uppmanas att bedyra på heder och samvete är det andra bullar vid inbetalningar till samma offentliga system.

Hos Skatteverket anses uppgifterna så viktiga att vi själva ingalunda kan anförtros att redovisa vad vi tjänat. Infrastrukturen är byggd i cement. Alla arbetsgivare, kreditinstitut, pensionsutbetalare och så vidare är skyldiga att lämna kontrolluppgifter. Sedan 1970-talet har den som lämnat en oriktig uppgift eller inte lämnat in sin deklaration alls, kunnat åläggas ett skattetillägg. Som ett slags p-bot för slarvers och småfifflare. Något brottsligt uppsåt krävs inte. Slarv och oförstånd kan också bötfällas.

Betydligt mer välvilliga tolkningar gäller i de få bidragsbrottsmål som tagit sig över tröskeln till landets domstolar. I Utredningen om utvärdering av bidragsbrottslagen (SOU 2018:14) görs en genomgång av domar. Med undantag för den organiserade brottsligheten i stora assistansmål tycker jag mig se ett likartat resonemang i hovrätterna där åtskilligt tycks viljas förklaras i termer av missförstånd, oförstånd eller bristfälligt utformad information från myndighetens sida. Här två exempel:

Fall 1:

En man som sökt försörjningsstöd underlät att redovisa en ersättning på drygt 22 000 kronor från ett försäkringsbolag. Det var socialtjänsten som hade betalat premien för den tilläggsförsäkring som nu hade fallit ut. Mannen hade på en direkt fråga svarat nej när socialsekreteraren undrade om han fått några pengar. Och han sa likaledes nej när hon bad om tillstånd för att kontrollera om någon utbetalning skett.

Tingsrätten dömde mannen för vårdslöst bidragsbrott. Hovrätten ogillade åtalet. Rätten menade att mannen hade varit oaktsam, men att det inte var fråga om medveten oaktsamhet. Eftersom det var socialtjänsten som uppmanat mannen att söka försäkringsersättningen var det, enligt rätten, inte självklart att det skulle redovisas som inkomst. (Hovrätten för Västra Sverige, mål B 1017–13)

Fall 2:

En kvinna söker a-kassa trots att hon haft ett arbete vid kommunen. Av utredningen framgår att kvinnan lämnat oriktiga uppgifter och att dessa lett till felaktiga utbetalningar. Kvinnan förklarade händelsen med att hon arbetat oregelbundet, var »jätteslarvig«, trodde sig ha rätt till ersättning samt att hon säkert fått men inte läst informationsfoldern om hur arbetslöshet på kassakort ska redovisas.

Tingsrätten dömde kvinnan för vårdslöst bidragsbrott. Hovrätten ogillade åtalet. Förvisso hade kvinnan agerat grovt oaktsamt men eftersom kontrollen hos den aktuella arbetslöshetskassan fungerade blev skadan begränsad, resonerade hovrätten. Gärningen var därför mindre allvarlig och fri från straff. (Göta hovrätt, mål B 1456–13)

Översätt dessa fall till skattebrott. Föreställ er att någon fifflat med reseavdrag, men att Skatteverket efter något år upptäckt att den skattepliktige inte alls hade tio mil till jobbet, och därmed satt stopp för fortsatta felaktiga avdrag. Hade man då sagt att gärningen var mindre allvarlig och fri från konsekvenser?

Och vad hade hänt om man inte läst Dags att deklarera och därför missat att en försäljning av bostad ska redovisas och reavinst ska beskattas? Visst ja. De uppgifterna flyter ju in i servrarna utan att vi behöver göra någonting. Och varför är det så?

Tja, slutsatsen kan ju inte vara någon annan än att det i riksdagens ögon finns två sorters människor i Sverige:

1) De som lever på eget arbete.

2) De som lever på andras arbete.

Personerna i den första kategorin är så opålitliga, egennyttiga och osolidariska att de måste kontrolleras för att de inte ska betala in för lite av sin inkomst till det gemensamma. De kan icke anförtros att själva berätta vad de tjänar eller äger. Därför har vi i Sverige byggt upp ett finmaskigt digitalt nät där varenda vit intäkt rullar in automatiskt.

Personerna i den andra kategorin är av ett helt annat slag. De är så oegennyttiga och solidariska att myndigheterna inte behöver kontrollera att de inte tar ut för mycket av det gemensamma. Eftersom de är så pålitliga kan de själva anförtros att uppge vad de tjänar och äger. Ibland krävs dock att de »på heder och samvete« skriver under att uppgifterna är sanna. Det gäller även de personer som inte har mycket till samvete att inteckna.

Majoriteten av oss är både skattebetalare och bidragsmottagare. Ett fåtal blir på grund av stora funktionshinder aldrig yrkesverksamma. Livstidskriminella ses inte heller växla mellan att betala in och ta ut pengar från systemet. Men i det stora hela är det samma personer som rör sig mellan kategori ett som två. Byter vi personlighet när vi under perioder får sjukpenning? Eller under år med barnbidrag?

Vad förklarar att det finns ett system för myndighetspisk (skattetillägg) för att straffa den som försöker göra ett marginellt, men icke legitimt, avdrag – men inte ett system som straffar den som gör ett icke-legitimt uttag av tillfällig föräldrapeng?

Och vad förklarar att en anmälan om bidragsbrott tvingas konkurrera om förundersökningsledarnas uppmärksamhet med anmälningar om åldringsrån, gängskjutningar och våldtäkter medan skattebrott glider in vid Ekobrottsmyndigheten – en specialenhet som aldrig behöver prioritera mellan ekobrott och våldsbrott? Är det en förklaring till att så få ärenden når rättslig prövning?

Kontrollverksamheten vid olika myndigheter varierar stort. Vissa har inga fuskutredare alls. Andra mer än hundra personer anställda.

Nå, säger kanske ni, pappan som fick ut närmare 400 000 kronor genom att sjukanmäla sina barn enligt ett raffinerat omlottsystem hamnade ju faktiskt inför skranket. Visst. Men särskilt vanligt är det inte.

Kontrollverksamheten vid olika myndigheter varierar stort. Vissa har inga fuskutredare alls. Andra mer än hundra personer anställda. Försäkringskassan ligger jämförelsevis långt fram. Både med manuella och automatiserade kontroller. Och från myndighetens sida fortskrider arbetet med att flytta fram positionerna.

Siffror, som förvisso har ett par år på nacken, ger ändå en nedslående bild av resultatet. Av det fusk som upptäcktes vid Försäkringskassan var det 90 procent som inte gick vidare till polisen. Och av de 10 procent som lämnades vidare för rättslig hantering var det tre fjärdedelar som blev nedlagda direkt. Blott en fjärdedel av de anmälda fallen, alltså 2,5 procent av det misstänkta fifflet, gick vidare. 1,5 procent ledde till fällande domar.

För bidragsbrott normalgraden, vilket alltså i princip alla mål som inte innefattar organiserad brottslighet och/eller förfalskade dokument klassas som, är påföljden vanligen villkorlig dom och böter. Försäkringskassan kan rikta återbetalningskrav mot de 98,5 procent av fifflarna som inte når så långt och där beloppen inte understiger avskrivningsgränsen på 2 000 kronor. Hur mycket som verkligen betalas tillbaka vet inte kassan, eftersom det som betalas tillbaka inte nödvändigtvis trillar in samma år som de betalats ut.

I regleringsbreven går det trots allt numera att hitta formuleringar om att utbetalningarna gärna bör hamna rätt. Pensionsmyndigheten anmodas exempelvis i regeringens direktiv rörande 2021 att: »bidra till det övergripande målet om minskade felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Andelen felaktiga utbetalningar från de bidragssystem/ersättningssystem som Pensionsmyndigheten hanterar ska därför minska.«

Vilket övergripande mål? Hur mycket ska de felaktiga utbetalningarna minska? Och från vilken nivå? Ingen vet ju hur stort fifflet är. Här finns inga siffersatta mål. De hittas i stället i frågor som rör servicenivå. Som att:

»Andelen samtal som besvaras inom tio minuter ska öka till minst 75 procent.«

Betänk att vi här talar om en verksamhet som riktar sig mot människor som inte yrkesarbetar och som därmed borde kunna uthärda en telefonkö. Att det rör utbetalningar som löper över decennier och för den enskilde – även »fattigpensionären« som de bidragsberättigade brukar kallas – kan räknas i miljoner om livet blir tillräckligt långt. Hur kan det vid en sådan myndighet vara viktigare hur snabbt någon lyfter luren än att säkerställa att det belopp som tickar ut månadsvis under kanske 30 års tid blir rätt?

Varför är det så här? Ja, inte är det för att kunskapen saknas i alla fall. Ett par personer, däribland dåvarande KD-ledaren Alf Svensson, började under 2000-talets begynnelse ifrågasätta den i Sverige etablerade sanningen: att det inte förekom något överutnyttjande av socialförsäkringarna. Gensvaret blev enormt. Från vänster till höger ylades det i högan sky om cynism och om att slå på dem som redan ligger.

Några år senare började utredningar tillsättas. Men att göra verkstad av slutsatserna har varken röda eller blåa regeringar riktigt mäktat med. Då har det varit desto lättare att tillsätta ännu en utredning.

Utreda pengar 1: I juni 2021 höll Magdalena Andersson (S), då finansminister, pressträff tillsammans med utredaren Karin Almgren i samband med att utredningen om folkbokföring och samordningsnummer överlämnade sitt betänkande.

Vid det här laget har de många utredarna vänt på varenda, och inte sällan samma, sten. När det gått tillräckligt lång tid klingar till och med namnen – och inte bara slutsatserna – välbekanta. Som när delegationen för korrekta utbetalningar påpekar samma systemfel som delegationen mot felaktiga utbetalningar gjorde ett decennium tidigare.

Det torde vara svårt att beräkna de skador som följer av den politiska handfallenheten. Pengar rinner ur systemet. Hur mycket? Tja, det är det faktiskt ingen som vet. 20 miljarder om året är en siffra som brukar nämnas, men eftersom vi inte ens vet hur många bidragsberättigade människor det finns inom landet, borde det vara omöjligt att veta hur många som inte är berättigade till de felaktiga bidrag som betalas ut.

Den här gången kan ingen statsminister säga: Vi såg det inte komma.

Men om siffersättningen av pengar är svår är det än vanskligare med tillitsskadorna. Vad kostar fifflet i »valutan« legitimitet? Och hur ska man prissätta de skador som uppstått av att regeringar från båda blocken i praktiken betalat ut branschstöd till yrkeskriminella som växlat över från värdetransportstötar och narkotikasmuggling till socialförsäkringsrån, försäljning av arbetstillstånd, brukarimport och människohandel?

Utreda pengar 2. Ardalan Shekarabi (S) beställer 2021 en utredning om att bekämpa bidragsbrott.

Den här gången kan ingen statsminister säga: Vi såg det inte komma. För under snart två decennier har utredare efter utredare matat regering och riksdag med betänkanden som ett efter ett pekat och visar var läckorna finns och hur de kan täppas till. Till det ska läggas alla rapporter på samma tema signerade Riksrevisionen, Ekonomistyrningsverket, Brottsförebyggande rådet, Inspektionen för socialförsäkringen, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen eller Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Samt alla diarieförda remissvar, skrivelser och uppvaktningar från de utbetalande myndigheterna där man klargör exakt vilka verktyg som saknas i lådan.

Och vad händer? I juni 2021 låter statsrådet Ardalan Shekarabi (S) avslöja att regeringen tillsätter en utredning för att – gissa vad – »bekämpa bidragsbrott mot välfärdssystemet«. Utredningen ska, enligt pressmeddelandet:

●  kartlägga behov och identifiera förbättringsområden för effektiv hantering av bidragsbrott.

●  analysera och redogöra för hur samverkan mellan myndigheter bör utformas i arbetet med att förebygga och utreda bidragsbrott.

●  analysera hur förmågan att förebygga och bekämpa bidragsbrott mot de utbetalande myndigheterna kan stärkas.

●  lämna förslag om ett administrativt sanktionssystem för vissa bidragsbrott.

Alltså igen utreda det som redan är utrett.

Artikelförfattaren Hanne Kjöller är författare, samt kolumnist och före detta ledarskribent på Dagens Nyheter. Hon är aktuell med boken Handbok för fifflare (Fri Tanke).

***

Text: Hanne Kjöller

Toppbild: Illustratinon Dennis Eriksson