Socialdemokraternas verkliga rädsla för högern

Vi går rakt på huvudsaken. Misstron mot ”högern” inom socialdemokratin letar sig förstås tillbaka till rösträttsstriden. Eller, förresten, ännu längre: tullstriden på 1880-talet. ”Högern” har historiskt stått på fel sida oavsett om det gällt att bekämpa svälten eller att främja demokratin. Ett hot i de mest grundläggande frågorna. 

Det är det här som är resonansbotten. För Socialdemokraterna är oron för ”högern” inte bara en behändig, taktisk pose. De tror på vad de säger. Visst, de vill spärra vägen för Moderaterna, splittra de borgerliga partierna och valla tillbaka väljarna som Sverigedemokraterna har stulit. De lider av svår maktabstinens. Men. Det betyder inte att rädslan är ett spel för gallerierna.  

”Högern” skrämmer Socialdemokraterna på riktigt. Det går mycket längre tillbaka än några trollkonton. 

I slutet av 1968 – detta mytomspunna år – kom förslaget. I januari 1969 klubbades det. Högerpartiet skulle framgent vara känt som Moderata samlingspartiet. Svenska Dagbladet beskrev huvudmotivet till namnbytet som den ”växande risken för förväxlingar med extrema grupperingar och fullkomligt hänsynslösa beskyllningar av det slag partiet utsatts för i en rad valrörelser”. 

För att uttrycka det enklare: det hade blivit pinsamt att kallas höger. ”Högerparti” var ett skällsord och förblev det i decennier. Kanske ända tills Ebba Busch för snart tio år sedan tillträdde och redan i sitt installationstal försökte återerövra etiketten ”höger”, ungefär på samma sätt som gayrörelsen återerövrat ordet ”bög”. 

Det här är viktigt att minnas, för ur ett visst perspektiv är det inte Socialdemokraternas rädsla för och misstänksamhet mot högern som behöver förklaras. Det är snarare att en försvarlig del av borgerligheten inte längre skäms för epitetet. På sjuttiotalet ville trots allt Centerpartiet inte ens gå med på att det var ett borgerligt parti. Gränsen gick i stället vid ”icke-socialistiskt”. Inte heller under den högervåg som leddes av Margaret Thatcher och Ronald Reagan var svenska partier villiga att kalla sig höger – det var ju det ord partierna till vänster använde för att misskreditera borgerliga motståndare. Folkpartister, moderater och, till sist, Centern identifierade sig helst som liberaler. Inte ens om de var mer marknadsinriktade än socialliberaler hängde de ordet ”höger” på sin liberalism. Hellre då marknadsliberaler, klassiska liberaler, till och med nyliberaler. Eller liberalkonservativa, som gick bra eftersom nästan ingen längre hade någon verklig idé om vad konservatism var. Kristdemokraterna, som till sist gick i bräschen för att återetablera ”höger”, försökte länge göra som Miljöpartiet och hävda att de varken var höger eller vänster: de stod för ett tredje alternativ. 

Det är här vi måste börja. Socialdemokraterna brukade sätta tonen, i det här avseendet som i många andra. De borgerliga partierna kunde om inte annat skrämmas till att acceptera definitionen av höger som något unket och farligt. 

Nu är läget ett annat. 

Det finns förstås fortfarande en borgerlighet som inte vill kalla sig höger. Den består av två, delvis överlappande, grupper. Den ena är den som aldrig kan smälta att de borgerliga partierna samarbetar med Sverigedemokraterna. Den andra, kanske mer intressanta, är den borgerlighet vars huvudidé fortfarande är att politiken inte är allt. Att den snarare är ett nödvändigt ont och att den bör påverka medborgarna så lite som möjligt. 

Det här är den borgerlighet som stöts bort av politisk aktivism och radikala formuleringar. För inte så länge sedan skulle en del statsvetare kunnat hävda att detta – det apolitiska – i själva verket var borgerlighetens kärna. För denna borgerlighet var Ebba Buschs återlansering av begreppet höger, paradoxalt nog, inte en frigörelse från den socialdemokratiska dominansen, utan tvärtom en förvandling som gjorde borgerligheten mer lik socialdemokratin. Inte till politiskt innehåll, men i själva attityden till politiken. Att kalla sig ”höger” var inte bara en signal om politisk position, utan en signal till politisk strid. Klangen var främmande för dem som helst såg politiken som statsförvaltning och sunt förnuft. 

Det finns förstås tidigare perioder då borgerligheten tvingats ut i politisk strid. Kampen mot löntagarfonderna är det tydligaste exemplet. Men det handlade om försvarsstrider. En nödvändig mobilisering mot en vänster som löpt amok. Hur storvulet man än formulerar sig i ”kulturkriget” är det annorlunda den här gången. Sverige har gått i marknadsliberal riktning i mer än 30 år, ofta med Socialdemokraterna i täten. Det bråkas en del om friskolorna – friare för marknaden här än i nästan något annat land – men inte ens Vänsterpartiet talar på allvar om att förstatliga näringslivet. Sverige har ingen förmögenhetsskatt, ingen arvs- och gåvoskatt och en fastighetsskatt som i praktiken knappt finns. Inget parti kampanjar för att ändra den saken. Vi har visserligen en skattekvot som ligger några procentenheter över OECD-snittet, men den har sjunkit i tjugo år och i alla nordiska länder utom Island drar det offentliga in en större andel av BNP i skatt än i Sverige. Vi har, undantaget en handfull skatteparadis, flest miljardärer per capita i världen. 

Den svenska borgerligheten i sociologisk mening är inte allvarligt hotad. Den här högervågen – som för en gångs skull också kallar sig höger – drivs av något annat. Misslyckandet med invandringen ligger i botten, förstås. Kulturkriget, påeldat av algoritmer och vikande impulskontroll. En vag känsla av maktlöshet, frustration och misstro. 

Men detta är inte den ”höger” som Socialdemokraterna lärt sig att hantera och dominera, ibland i samarbeten, ibland genom mobbning. Det handlar om en ny ton som får Socialdemokraternas historiska resonansbotten att genljuda. Den skrämmer dem på riktigt. 

Vill man förstå Socialdemokraternas verkliga rädsla för högern kan man skära frågan på många olika sätt. Det man inte kan göra är att reducera allt till en enda förklaring. Det handlar om en komplicerad väv av historia och osäker framtid, om verkliga och upplevda hot mot demokratin men också mot Socialdemokraterna, om en magnifik självbild och samtidigt bristande självförtroende, om nya och gamla fiender. Att bena ut härvan är inte enkelt, men det är värt ett försök. 

Ett spår är idén om borgerligheten, personifierad av Ulf Kristersson, som en ny Franz von Papen, den tyske rikskansler som genom sin svaghet och kompromissvilja banade väg för nazismen och Adolf Hitler. Ett annat är det socialdemokratiska minnet av att ha drivit igenom demokratin, därefter administrerat den ohotad i ett drygt halvsekel och fantomsmärtan efter att ha förlorat den positionen. Ett tredje är den obehagliga känslan av att se SD växa fram – och känna igen sin egen historia. 

I början av maj skrev 48 företrädare för europeiska och socialistiska partier – alla medlemmar i PES, den socialdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet – under en entydig deklaration: 

”… vi, det Europeiska socialdemokratiska partiet, avger ett orubbligt löfte som varje europeisk väljare kan lita på: 

Vi kommer aldrig att samarbeta eller bilda koalition med ytterhögern! Detta betyder också: inget samarbete eller allianser med ECR (Europeiska konservativa och reformister, som Sverigedemokraterna tillhör) eller ID (Identitet och demokrati, som domineras av italienska Lega och franska Nationell samling) i Europaparlamentet. 

Samtidigt uppmanar vi alla europeiska demokratiska partier att avvisa varje normalisering, samarbete eller allians med ytterhögern. Vi förväntar oss att de inkluderar detta formellt och entydigt i sina valmanifest och partiplattformar, såsom vi gör i vårt valmanifest för PES och i denna deklaration från PES ledarskap.” 

Magdalena Andersson var en av undertecknarna av deklarationen, som i svensk press kom att kallas ett försök till ”Decemberöverenskommelse för EU”, men överst bland namnteckningarna fanns Stefan Löfven, vald till PES ordförande 2022. 

Var det bara ett taktiskt spel inför ett EU-val som verkar ge högerpartierna en stärkt ställning och riskera att putta bort de europeiska Socialdemokraterna som en av två starka parter i politikens maktbärande mitt? I Sverige höll trots allt Decemberöverenskommelsen inte ens ett år. Varför skulle Magdalena Andersson och Stefan Löfven tro att det skulle gå bättre i EU? 

Svaret är antagligen, när det gäller de svenska undertecknarna, att överenskommelsens snabba kollaps i Sverige inte spelade någon roll. Inom borgerligheten var Decemberöverenskommelsen aldrig populär och när den föll sågs det som ett bevis för att den var feltänkt från början. Inte så inom Socialdemokraterna. Kollapsen hade, i socialdemokratiska ögon, inte att göra med att tanken från början var fel. Den berodde på ett svagt och makthungrigt borgerligt ledarskap. Inget som skett sedan dess har fått socialdemokrater att ändra uppfattning, tvärtom. Just de farhågor som de hade och som låg till grund för DÖ, ser de nu som bekräftade: den här regeringen går i Sverigedemokraternas ledband. Klimatpolitiken ligger i ruiner. Public service är satt under tryck. Och strax efter PES-deklarationen undertecknades kom Kalla faktas avslöjande om Sverigedemokraternas ”trollfabrik”. 

Stefan Löfven är en nyckelfigur för att förstå det här. Han var statsminister när Donald Trump blev vald till president och när britterna röstade för Brexit. Han följde den oroande utvecklingen i Polen och Ungern och även om de flesta av oss glömt det, minns han fortfarande det som skedde i Österrike, med början i Ibizaskandalen 2019. Det unga stjärnskottet Sebastian Kurz, ledare för konservativa Österrikiska folkpartiet, drogs in i en härva som delvis handlade om rysk påverkan. Kurz tvingades bort från posten som förbundskansler, kom senare tillbaka och tvingades bort igen. Men för Löfven och andra inom socialdemokratin var det hela en bekräftelse på att högerpartier, i den miljö som vi nu lever i, inte är att lita på. De måste misstänkas för att lockas av Putin. Och sedan var det förstås stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021, även det under Löfvens statsministerperiod. 

De som arbetade med Stefan Löfven under den här perioden vittnar om att händelserna den 6 januari – inom socialdemokratin har det datumet blivit ett eget begrepp, precis som 11 september – var ”helt avgörande”. Om det hade funnits något tvivel om vikten av att hålla ”högern” så långt borta från makten som möjligt, upplöstes det när bilderna flöt in från Washington DC. 

Man kan inte kompromissa och förhandla med en rörelse som kan skicka horder att storma parlamentet när den känner för det. Att göra det vore just ett historiskt misstag av von Papen-mått. Det är vad socialdemokrater vill ha sagt när de uppmanar de andra partierna att se till att de står ”på rätt sida av historien”. 

Den här övertygelsen är inte i grunden en fråga om taktik, eller ens strategi, för att splittra och dominera borgerligheten. Den har vuxit fram på grund av faktiska erfarenheter, som socialdemokrater återkommer till om man ifrågasätter deras motiv. 

Här i ligger också den ena delen av det infekterade bråket om Socialdemokraternas lotteripengar (den andra är förstås pengarna i sig). Socialdemokraterna har sett hur Lag och Rättvisa i Polen, Fidesz i Ungern och Donald Trump i USA systematiskt använder staten för att angripa representanter för det gamla etablissemanget. Att Sverigedemokraterna benämner de andra riksdagspartierna som ”sjuklövern” i de här sammanhangen lugnar inte: Socialdemokraterna vet att de står främst i etablissemangets led. Varje tecken på att något som liknar polska eller ungerska erfarenheter är på väg att utspela sig även i Sverige, väcker oro och ilska långt utöver den som handlar om partifinanser. Så när en borgerlig regering tar sig an en sådan fråga på SD:s initiativ ser Socialdemokraterna von Papen återuppstå. Samma sak när borgerliga protester mot Sverigedemokraternas ”trollfabrik” efter en vecka tonas ned och underordnas regeringsmakten.  

Det som gör Socialdemokraterna verkligt oroliga är inte bara att Ulf Kristersson sluter överenskommelser med SD, utan att de inte kan se på vilka grunder han gör det. Var går gränsen, om en sådan finns? 

Det finns ett drag av sorg i oron. Socialdemokraterna må ha haft Moderaterna som huvudfiender i decennier, men genom åren har man alltid kunnat lita till att de stora partierna kan sluta gentlemens agreements över blockgränserna i det verkligt stora frågorna. Det har funnits ett slags demokratins koalition: just den som Sverigedemokraterna hånar som ”sjuklövern”. Det var den S tyckte att de mobiliserade med Decemberöverenskommelsen. Men var finns de i grunden hederliga och pålitliga motståndarna nu? 

Det handlar delvis om att Ulf Kristersson är alltför upptagen med att hantera överenskommelsen med SD för att på allvar kunna underhålla, än mindre nyteckna, överenskommelser över blockgränserna. Men det handlar också om en genuin oförmåga att förstå hur Ulf Kristersson tänker. 

Har karln någon botten?  

Hur oroade Socialdemokraterna än är, hittar man inte många partiföreträdare som på allvar tror att demokratin är hotad här och nu. Och när frågan dyker upp om vad ”demokrati” och ”hot mot demokratin” verkligen betyder, blir det en aning suddigt. 

För att uttrycka saken enkelt: det är inte ovanligt att socialdemokrater resonerar som om demokratin på det stora hela är detsamma som socialdemokratisk dominans. Det här är ett parti som inte utan viss rätt ser sig som ingenjören bakom Sverige. Ibland blir det då svårt att skilja hot mot partiet från hot mot demokratin, eller rent av mot landet. Det blir lätt en självförstärkande process. 

Svenska Dagbladets politikreporter Torbjörn Nilsson förutspådde redan i början av 2021 att valet 2022 skulle bli en ”gyttjebrottning” och att de drivande i de negativa kampanjer som var att vänta, skulle vara Socialdemokraterna. Det var strax efter stormningen av Kapitolium och Nilsson hade noterat hur den händelsen definitivt förändrat Socialdemokraternas strategi. 

Åren dessförinnan gällde det som kallades Zanchiplanen, efter den socialdemokratiske valgeneralen John Zanchi. Den gick ut på att strama åt invandringen och bli hårdare vad gäller lag och ordning, för att föra bort de ämnena från dagordningen, och sedan lyfta fram traditionella höger-vänsterfrågor om välfärd och annat i stället. Det var också det som kallades en dansk strategi, efter att Helle Thorning-Schmidt hade haft framgångar med ett sådant recept där. 

Efter Kapitoliumstormningen, skrev Nilsson, hade strategin förändrats. Nu handlade det om att berätta för väljarna att de satte demokratin på spel om de valde Ulf Kristersson till statsminister med Sverigedemokraterna som stöd. Det låg i korten, för Januariavtalet, som slöts 2019, gav S regeringsmakten till priset av att göra motståndet mot SD till den främsta – en del skulle säga den enda – prioriteten. Den danska strategin var inte längre möjlig, för även om V och MP hade tvingats acceptera en stramare invandring innefattade koalitionen både C och L, som inte stödde strategins andra del: en vänstersväng i välfärdspolitiken. 

Socialdemokraterna hade i praktiken målat in sig i det hörn där kampen mot ”högern” blev huvudsak. Efter den 6 januari blev det en dygd av nödvändigheten, i den mån det hade funnits någon väg tillbaka. Valförlusten 2022 löste upp koalitionen och sedan dess har partiet då och då återknutit till Zanchiplanen, men allt tyder på att S kommer att behöva åtminstone Centern som stödparti, även om det blir regeringsskifte 2026. Kanske även Liberalerna, om de blir kvar i riksdagen. En markant vänstersväng blir svår att få till. Och dessutom har alltför mycket skett. Inte bara Kapitoliumstormningen, utan även inhemska järtecken. 

Socialdemokraterna har aldrig trivts i opposition, men den här gången är känslan obehagligare än någonsin. Det är som om reglerna för själva maktspelet har ändrats på ett sätt som partiet inte riktigt får grepp om. Känslan av påtaglig fara sprider sig, trots relativt gott opinionsstöd. 

Det går, till exempel, inte att skrämma med Sverigedemokraterna på det sätt som S brukade använda för att domptera de borgerliga partierna. En betydande del av väljarna verkar inte heller låta sig skrämmas med SD. Och än värre: SD har ofta under de senaste åren visat att de också har lärt sig hur man skrämmer både andra partier och väljare dit man vill ha dem. Nu senast genom att gå till attack, i stället för att retirera, när övriga riksdagspartier sätter hårt mot hårt om ”trollfabriken”. 

Att en ny domptör av det här slaget är ett hot mot S är uppenbart. Men många socialdemokrater ser det också som ett hot mot demokratin, rent av mot Sverige. Det är en uppriktig övertygelse. 

När SD först dök upp i riksdagen, fanns en förhoppning om att de förr eller senare skulle gå samma väg som Ny demokrati. Den punkterades ganska snart, men även när insikten sjunkit in att det här var något helt annat och allvarligare, fanns ett slags underliggande antagande att det gällde att ta sig tillbaka till normalläget. Så länge Sverigedemokraterna fanns där skulle det ske genom överenskommelser som isolerade uppstickarpartiet i riksdagen och tillät de övriga att fortsätta som förut. Med tiden, när SD straffat ut sig, skulle man gå tillbaka till normaliteten. 

Men tänk om det inte finns något normalläge längre? Eller ett helt annat normalläge? 

Socialdemokraternas rädsla för ”högern” har skruvats upp i takt med misstanken att det vi ser kanske är en maktväxling på djupet. 

Den socialdemokratiske statsvetaren Stigbjörn Ljunggren, en av pionjärerna bakom de väljarbarometrar som nu komponeras inför varje val, har ofta och med gott humör erkänt sin skuld. Frågan var om SD skulle vara ett alternativ för väljarna när de fick möjlighet att själva redovisa sina åsikter och sedan överraskas över vilket parti som stod dem närmast. 

Till en början var svaret nej. Men när Sverigedemokraterna väl satt i riksdagen var det orimligt att inte göra det. 

Exakt hur stor effekt det fick vet ingen, men Ljunggren verkar inte tro att den var försumbar. Plötsligt kunde väljare – många som tidigare röstat på landets största parti – få svart på vitt på att de inte stod så hiskligt långt bort från SD. Det behövde inte vara så att S väljare med traditionella värderingar plötsligt fick reda på att SD egentligen var deras bästa parti, även om det förstås också hände. Det räckte med att SD dök upp i listan, någonstans där nära toppen. 

Om man oroar sig för ”normalisering”, som de 48 undertecknarna från PES, är det svårt att tänka sig en effektivare metod. 

För många socialdemokratiska väljare, som hade fått det inpräntat i sig att SD var deras absoluta motsats, var en upptäckt av det här slaget säkert omskakande. Men i takt med att SD:s väljare blev allt fler, var det också omskakande för det socialdemokratiska partiet. 

Var de väljare som gått till Sverigedemokraterna verkligen så väsensskilda från de väljare som S själva alltid hade räknat med? Ibland framstod de snarare som de egna väljarna, men med en nyansskillnad. Börjar man tänka så dröjer det inte länge förrän likheterna samlas på hög. 

Socialdemokraterna var ett parti som växte fram, därför att en betydande del av medborgarna kände sig förbisedda. Det var ett parti med ett naturligt självförtroende, övertygat om att tiden arbetade för det. Det var ett parti som inte var främmande för att spräcka de gamla maktöverenskommelserna, tvärtom var det precis det som Socialdemokraterna lovade att göra. Det var ett parti som det inte var riskfritt att engagera sig i, för etablissemanget gjorde vad det kunde för att mobba ut det. Det var en folkrörelse, som mobiliserade de arga och undanskuffade och skyllde de som bar makten, en korrumperad elit, för att inte se till folkets bästa. Den visste att mobilisera, organisera och bilda opinion, effektivare och modernare än någon annan. Det var ett parti som ville se en verklig maktväxling och som också levererade den.  

Ta den listan och låt en sverigedemokratisk väljare pricka av den, punkt för punkt. 

Den djupaste rädslan för ”högern” inom Socialdemokraterna, den som få i partiet vill tala om, växer ur likheter, snarare än ur motsatser.  

Det är klart att Socialdemokraterna inte har slutat med maktspel. Det är klart att taktik, snarare än övertygelse, styr många utspel. Men den som tror att rädslan för ”högern” inom Socialdemokraterna är spelad – en pose – har helt enkelt fel. 

Rädslan finns där, den har blivit starkare och den har fått en kvalitet som den inte har haft förut. Det är en rädsla för att demokratin ska urholkas, men det är också en annan rädsla, svår att skilja från den första, som bottnar i att Socialdemokraterna inte längre känner att de har greppet om demokratin. Det brukade vara ett parti som, inte minst i kraft av sin historia, hade lätt att förstå, eller rent av definiera, de politiska spelreglerna. Ett parti med makten att få andra partier att byta namn. Ett parti vars huvudmotståndare var en i grunden apolitisk borgerlighet. 

Allt det där har ändrats. Och den nya huvudmotståndaren är inte ett dugg lik den gamla borgerligheten. Den är istället oroväckande lik en spegelbild. 

Socialdemokraterna är ett parti som alltid sett sig stå på ”rätt sida av historien”, inte bara i moralisk mening, utan också på så sätt att det till sist blir vinnare. Det ena och det andra har hört ihop. 

Tänk om det sambandet inte längre håller?

***

Läs även: Vilka är riksdagspartierna, egentligen?

Läs även: Var ligger mitten?