Sprickan

»Det är högern som ställer 80-talets frågor«, tvingades socialdemokrater som Lars Engqvist konstatera för 30 år sedan. Det skiftet ledde bland annat till valfrihet i att välja skola och omsorg och till att det aldrig blev några riktiga löntagarfonder. Bakom de frågor som ställdes stod Saf och dess legendariske informationschef Sture Eskilsson, som dog i våras. Det var han som erövrade en central plats för arbetsgivarorganisationen i opinionsbildningen.

Eskilsson kunde göra det med stöd av starka, ideologiska ordförande som Curt Nicolin, men också tack vare stadgar som gav centralorganisationen Saf stor makt och frihet. Centralföreningens medlemsorganisationer behövde inte tillfrågas om allt. Från centralt håll kunde man lyfta blicken och bedriva långsiktigt opinionsarbete, utan att det nödvändigtvis hade direkt koppling till medlemmarnas dagsaktuella intressen.

När Svenskt Näringsliv bildades 2001 genom sammanslagningen av SAF och Industriförbundet förblev centralorganisationen stark. Men nu är det på väg att ändras. På fredag, den 9 november, stärker medlemsorganisationerna greppet över Svenskt Näringsliv. Rörelsefriheten minskar för Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne och vice vd, informationsdirektören Lars Göran Johansson.

Det som sker är i samma riktning som det som redan  har hänt de fackliga centralorganisationerna. Följden har blivit att de har tappat mark i förhållande till sina medlemsförbund och som opinionsbildare.

Att medlemsförbunden stärker greppet och tar över beror på att centralorganisationerna på arbetsmarknaden är i kris. Vad ska centralorganisationen göra när förbunden vill ta plats i den samhällspolitiska debatten och löneförhandlingarna decentraliseras? Men paradoxalt nog, med tanke på att arbetsgivarna historiskt drivit på för decentraliserad lönebildning, är det inte minskad samordning som har drivit på processen i Svenskt Näringsliv. Snarare tvärtom. Det var samordningen av en förhandlingsfråga, nämligen flexpensionen, som blev den utlösande faktorn till det drama som utspelat sig i arbetsgivarleden sedan i våras.

Almega ville inte gå med på Unionens krav på flexpension. Industrins arbetsgivarorganisationer hade redan gjort det. Det ledde till att det utväxlades utomordentligt hårda ord inom Svenskt Näringsliv, främst mellan de stora medlemsorganisationerna, Teknikföretagen och Almega.

Almega vidhöll, trots påtryckningar, att det skulle bli för dyrt för alla tjänsteföretag som saknar kollektivavtal att göra upp om att sätta av pengar så att äldre medarbetare ska kunna trappa ner sin arbetstid med flexpension. Av de stora it-företagen är det 10 som har kollektivavtal, medan 55 inte har det. Därför blev det tvärnej från Almega.

I det läget varslade Unionen om konflikt, men kunde inte gå vidare efter ett utslag i Arbetsdomstolen. Unionen hotade då i stället med att säga upp hela ITP-avtalet. Det skulle kunna få förödande konsekvenser för alla privata arbetsgivare.

Då bestämde sig Teknikföretagen, tillsammans med en rad andra arbetsgivarorganisationer, hastigt för att försöka få fram en starkare samordning inom Svenskt Näringsliv för att också tvinga in Almega och tjänstebranschen i fållan och gå med på flexpension.

Under det trycket slöts en principöverenskommelse där Almega gått med på flexpension. Den slutgiltiga uppgörelsen ska göras vid årsskiftet efter att fyra arbetsgrupper rapporterat om effekterna till den 15 december. Hur det går är alltså inte slutgiltigt avgjort.

Slutsatsen av den interna konflikten var att avtalsfrågor av den här typen är direkt olämpliga att hantera i Svenskts Näringslivs styrelse, som består av drygt 80 personer. När så känsliga frågor ska behandlas av illa pålästa direktörer, som inte ens med säkerhet infinner sig på styrelsemötet, kan det gå väldigt snett. Det, tillsammans med att en del av medlemsorganisationerna redan tidigare har velat stärka greppet över Svenskt Näringsliv, satte i gång det som ledde fram till ett förslag om ändrade stadgar. Det arbetades fram under stark tidspress i april i år.

Arbetsgivarorganisationens stämmor är vanligtvis varken offentliga eller dramatiska tillställningar. Besluten tas ofta med acklamation. Det som skedde i april var därför anmärkningsvärt. Det var första gången en motion lämnats in till en stämma i Svenskt Näringsliv.

En timme innan motionstiden gick ut inför stämman den 19 maj damp förslaget om en omfattande stadgeändring ner i Näringslivets hus på Storgatan 19 på Östermalm i Stockholm.

Motionen kom inte från vilka som helst. Den var undertecknad av nio stora medlemsförbund från industri, handel och hotell/restaurang med Johan Söderström, ordförande för Teknikföretagen, Fredrik Persson, ordförande för Svensk Handel och Maud Olofsson, ordförande för Visita, i spetsen. Enligt uppgift var motionen, som författades av Teknikföretagens förhandlingschef och chefsjurist Anders Weihe, ett villkor för att Leif Östling, med sin gärning inom bilindustrin, över huvud taget skulle ställa upp som ny ordförande för Svenskt Näringsliv. Leif Östling är nära knuten till Teknikföretagen.

Det är alltså inte underligt att förslaget till stadgeändring slog ner som en bomb i Svenskt Näringslivs kansli. Det uppfattades som stark kritik av vd:n Carola Lemne och av den avgående ordföranden Jens Spendrup, som också har varit relativt aktiv och engagerad i organisationens opinionsbildningsverksamhet. Och riktningen var tydlig: de nya stadgarna skulle framför allt begränsa Svenskt Näringslivs frihet och stärka medlemsförbundens grepp över organisationen.

Carola Lemne, vd Svenskt Näringsliv. Född i Göteborg 1958. Läkare och 1998 docent i klinisk hypertoniforskning vid Karolinska institutet. Foto: Janerik Henriksson/TT

I motionen talades det om att den nuvarande styrelsen med 82 ledamöter (varav 16 suppleanter) nog kunde ha sina fördelar i representativitetshänseende, men att dess storlek försvårade effektivt beslutsfattande, särskilt när det var bråttom i kritiska situationer. Därför borde flera avgörande uppgifter som att fastställa budget och att ge instruktioner till vd, flyttas över till en verksamhetsstyrelse med betydligt färre ledamöter. Den stora styrelsens uppgift skulle i stället vara att övervaka verksamhetsstyrelsen och att vd bedriver verksamheten i enlighet med stadgarna.

Översatt till vanlig föreningsverksamhet skulle verksamhetsstyrelsen vara styrelse och den stora styrelsen skulle få samma funktion som en stämma eller ett förtroenderåd.

Verksamhetsstyrelsen skulle bestå av tolv ledamöter plus vd. Ledamöterna skulle utses av stämman, men efter den styrka som medlemsförbunden har i Svenskt Näringsliv och som grundar sig på den lönesumma de företag som ingår i förbunden betalar. I klartext skulle det innebära att Almega och Teknikföretagen skulle få de flesta platserna i verksamhetsstyrelsen. Med den här ändringen skulle det inte längre behövas något arbetsutskott och det kunde därför läggas ner enligt motionen.

Av reaktionerna att döma tog Carola Lemne och Jens Spendrup motionen som en personlig förolämpning. Det var i alla fall så det tolkades av personer inom medlemsorganisationerna. Motionen orsakade också oro inom småföretagarleden. Ända sedan Svenskt Näringsliv bildades våren 2001 har en viktig avvägning varit hur organisationen ska kunna representera alla företag i Sverige. Att styrelsen blev så stor som 82 ledamöter, berodde på att alla skulle kunna ha en representant där, ungefär som i politiska partier och folkrörelser, som har stora styrelser för att få med folk från hela landet och sedan ett verkställande utskott eller arbetsutskott för att kunna fatta beslut. Skillnaden blev att Svenskt Näringsliv aldrig inrättade ett sådant verkställande organ. Det arbetsutskott som nu ska läggas ner hade inte den makten.

Jens Spendrup, tidigare ordförande Svenskt Näringsliv. Verksam i familjeföretaget Spendrups Bryggeri AB, bland annat som vd och styrelseordförande under hela yrkeslivet. Foto: Jessica Gow/TT

Men nu var det alltså dags, enligt dem som stod bakom motionen. Andra oroade sig för att småföretagen därmed skulle hamna i bakgrunden och att Svenskt Näringsliv i fortsättningen skulle styras av tjänstemannadirektörer på de stora arbetsgivarorganisationerna, som tröttnat på att Carola Lemne och tjänstemännen på Svenskt Näringsliv hade inte varit tillräckligt lyhörda för deras åsikter.

– Nu håller medlemsorganisationerna i Svenskt Näringsliv på att ta makten, som en av förbundsdirektörerna i en av de större medlemsorganisationerna beskriver läget.

Motionen antogs på stämman den 19 maj. I debatten argumenterade Johan Söderström, Teknikföretagen, för att stadgeändringen skulle »bereda väg för en beslutsstruktur som stärker samverkan mellan medlemsorganisationerna och Svenskt Näringsliv« och att detta måste ske »skyndsamt«. Marcus Kristiansson, ordförande i Almega Tjänsteförbunden/Almega AB, sa att tjänstesektorn stod bakom intentionerna eftersom »det finns behov av förändringar i beslutsstrukturen i Svenskt Näringsliv«. Men Almega hade varit upptaget med förhandlingar och inte haft tid att medverka i utformandet av motionen. Kristiansson ansåg att det fanns områden där förslaget måste kompletteras och utredas. Därför skulle Almega lägga ner sina röster. Jörgen Rasmusson, ordförande för Plåtslagarnas riksförbund, stödde tankarna på ett »bättre och effektivare arbete inom Svenskt Näringsliv«, men ansåg att processen »kräver mer tid för förtydligande och konsekvensanalyser«. Därför yrkade han avslag.

Inom Svenskt Näringsliv fördelas rösterna efter hur mycket medlemsorganisationerna betalar i avgift till Svenskt Näringsliv och av totalt 13 520 röster var 9 315 representerade på stämman. Av dessa var 8 707 röster för förslaget, 608 emot medan 4 205 röster lades ner. En betryggande majoritet alltså. Därmed skulle de nya stadgarna bara behöva bekräftas på en extra stämma under hösten och sedan träda i kraft. Svenskt Näringsliv skulle få en ny ledning där medlemsförbunden stärkte greppet över organisationen.

Det framstod som en utveckling av samma slag som den de fackliga centralorganisationerna redan gått igenom. TCO och Saco har en längre tid sökt sina roller och uppgifter. I TCO dominerar Unionen och TCO har tappat mark i det samhällspolitiska opinionsarbetet, inte minst sedan Roger Mörtvik lämnade arbetet som samhällspolitisk chef för att bli statssekreterare. Saco är upptaget av ett varumärkesarbete och tar heller ingen större plats i den samhällspolitiska debatten. Trenden är att opinionsarbetet tappar mark medan TCO och Saco blir mer av serviceorgan för medlemsförbunden.

Leif Östling, nuvarande ordförande Svenskt Näringsliv. Civilingenjör och civilekonom utbildad vid Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg. Hedersdoktor vid KTH och Luleå tekniska universitet. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

TCO har nedrustat sin utredningsavdelning till förmån för kommunikation och event, samt startat en tankesmedja som ska tänka långsiktigt.

Vad som ska kommuniceras är dock oklart. En styrelseledamot förklarar skillnaden mellan TCO och tankesmedjan med att TCO inte ska säga något som inte alla förbund har godkänt och tankesmedjan ska tänka fritt men bara föreslå saker som kan vara aktuella om 20 år. Med de begränsningarna är det svårt att ta plats i den dagsaktuella debatten.

Saco är i samma läge, förbunden vill ha mer nytta för pengarna i kampen om att värva medlemmar med TCO-förbund, i synnerhet Unionen. Förbundskontakterna har blivit mer intensiva och det samhällspolitiska arbetet har gått i stå. Någon ny samhällspolitisk chef har inte rekryterats efter Robert Boije, som slutade ganska snart efter att ha efterträtt den profilerade Gunnar Wetterberg.

På LO pustade man ut när det gick att återupprätta samordningen i löneförhandlingarna den här gången, men den långsiktiga trenden är tydlig. Motsättningarna mellan förbunden, mellan låg- och högavlönade och därmed mellan mans- och kvinnodominerade förbund, gör att det blir allt svårare för LO att behålla en samordnande roll i löneförhandlingarna. Då återstår att bli ett TCO för arbetare och hur det ska gå till är oklart. Ser man på den historiska utvecklingen har LO tappat mark såväl i den samhällspolitiska debatten som i förhållande till sina medlemsförbund.

Svenskt Näringsliv har fördelen att organisationen håller ihop arbetsgivarrollen. Organisationen styr över konfliktkassan och har hittills lyckats samordna löneförhandlingarna väl. Än så länge finns det samförstånd om att det är industrin som sätter märket. Det vara bara Svensk Handel under Dag Klackenberg som var på vingel för några år sedan. Den stadgeförändring som nu görs motiveras också av att den nya verksamhetsstyrelsen innebär en förstärkning av arbetsgivarrollen. De beslut som tas där kommer inte att kunna överklagas.

Som arbetsgivare kommer Svenskt Näringsliv alltså att fortsätta att ha en stark roll. Frågan är mera hur det kommer att bli med den samhällspolitiska rollen. De stora medlemsorganisationerna leds numera av tidigare politiker som Anna-Karin Hatt, vd för Almega, och Karin Johansson, vd för Svensk Handel, båda med ett förflutet på Regeringskansliet. Medlemsorganisationerna vill, med sådana ledare, spela en större roll själva.

Men omröstningen om stadgeändringen i april stötte på patrull.

Det normala hade varit att nya stadgar som hade antagits på en ordinarie stämma hade behandlats på en extrastämma och sedan trätt i kraft. Men inte i Svenskt Näringsliv.

Almega, som hade lagt ner sina röster i april, hotade att rösta mot förslaget på den extra stämman, om det inte gjordes om. Förhandlingarna var segslitna, vilket förklarar att den extra stämma som från början skulle hållas i oktober, fick skjutas upp till den 9 december. Anders Weihe och Teknikföretagen höll i det längsta fast vid att de ogärna ville ändra något i den text som antogs i maj. Men till slut enades man om en kompromiss. Därför är det ett annat stadgeförslag än det som antogs i maj som nu, den 9 december, läggs fram, efter att ett enhälligt arbetsutskott ställt sig bakom det. Den nya versionen av de nya stadgarna kommer att antas. Men sedan kommer de att behöva bekräftas på den ordinarie stämman i maj nästa år. Trots behovet av skyndsamhet börjar processen om och fördröjs ett halvår.

I det nya förslaget ges fem skäl för stadgeändringen:

1.  Bättre fokus på långsiktiga strategier.

2. Större beslutseffektivitet i löpande verksamhetsfrågor.

3. Tydligare regler för hantering av arbetsgivarfrågor.

4. Starkare samverkan kring andra arbetsgivarfrågor och näringspolitiska frågor, inklusive opinionsbildning.

5. Bättre arbetsfördelning för bästa möjliga resursutnyttjande.

Den stora styrelsen ska, precis som i det ursprungliga förslaget, fokusera på långsiktiga strategier och inriktningsbeslut samt övervaka att verksamhetsstyrelsen och vd:n sköter sina uppgifter enligt stadgarna. Verksamhetsstyrelsen ska också precis som tidigare fatta beslut om budgeten och verksamhetsplan, samt ha ansvaret för att följa upp det löpande arbetet. Nytt är att instruktionen för kommittén för små och medelstora företag, SME-kommittén, ska fastställas av den stora styrelsen och att ordföranden för SME-kommittén ska sitta i såväl styrelsen som verksamhetsstyrelsen, dock utan rösträtt i arbetsgivarfrågor.

SME-kommittén är viktigt, som en motvikt till de stora företagens dominans inom Svenskt Näringsliv. Den maktbalansen var alltid central i Saf och nu i Svenskt Näringsliv.

För att uppnå den tydligare hanteringen av arbetsgivarfrågor läggs ansvaret för dessa på verksamhetsstyrelsen, som ska kunna agera snabbt och fatta beslut i de akuta situationer som kan uppstå i avtalsförhandlingar. För åstadkomma bättre samverkan mellan medlemsorganisationerna och Svenskt Näringsliv och bästa resursutnyttjande, stadgefästs ett samverkans- och beredningsutskott vars ledamöter ska utses av verksamhetsstyrelsen. Makten över Svenskt Näringsliv hamnar alltså i hög grad i den nya verksamhetsstyrelsen, som ska bestå av tolv ledamöter plus vd:n och ordföranden i SME-kommittén.

Maj 2005. Efter en bitter maktstrid avgår Svenskt Näringslivs första kvinnliga vd, Ebba Lindsö, efter bara två år på posten. Hon ersätts av den tidigare riksbankschefen, Urban Bäckström. Foto: Anders Wiklund / TT

Av de tolv ledamöterna ska fyra utses av industrins organisationer, fyra av tjänstesektorns, två av handelns, en av transports och en av byggsektorns. Det innebär i klartext att om Almega och Teknikföretagen kan komma överens, så bestämmer de över Svenskt Näringsliv och över vad som ska hända med organisationen.

Att det är stora förändringar är ställt utom tvivel. Vad de får för konsekvenser är svårare att reda ut, men späningen är stor inom organisationen. De personer i medlemsorganisationerna och i högkvarteret på Storgatan 19 som är beredda att prata, gör det enbart om de garanteras anonymitetsskydd. Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne har avböjt att svara på frågor om konsekvenserna av den kommande stadgeändringen.

Inifrån Svenskt Näringsliv är den officiella hållningen att tona ner dramatiken i det som nu sker. De flesta säger sig inte vara särskilt bekymrade. I själva verket, sägs det, är den nya verksamhetsstyrelsen bara ett stadfästande av den praxis som uppstått med de uppgifter som successivt lagts på det arbetsutskott som nu upphör. Det är bra att Svenskt Näringslivs arbetsgivarsamordning stärks ytterligare när verksamhetsstyrelsens beslut i avtalsrörelserna inte kan överklagas av missnöjda arbetsgivarorganisationer. Någon större förändring i rörelsefriheten i den samhällspolitiska debatten blir det nog inte heller inte, är budskapet från Svenskt Näringsliv.

Riktigt så låter det inte från personer i medlemsorganisationerna. Att förbunden nu stärker greppet över Svenskt Näringsliv betyder också att de vill styra mer och få ut mer för de ganska höga avgifter som går till centralorganisationen. De vill ha mer pang för pengarna och anser att det finns ganska betydande effektiviseringsmöjligheter. Medlemsorganisationerna och Svenskt Näringsliv gör en väldig massa dubbelarbete och Svenskt Näringsliv är alldeles för långt ifrån medlemsföretagen. Där finns ett stort missnöje med medlemsavgiften eftersom man inte ser vad pengarna går till. En drastisk kommentar sammanfattar kritiken:

– Lever man i ett halvtaskigt äktenskap får man antingen skilja sig eller försöka få ihop det igen.

Det talas om att det fanns en förhoppning om att Carola Lemne skulle styra upp och ta kommandot över organisationen när hon efterträdde Urban Bäckström, som inte anses ha varit tillräckligt aktiv som vd för Svenskt Näringsliv. Men så blev det inte.

Någon pekar på att relationen mellan Leif Östling och Carola Lemne är ansträngd, för att inte säga bottenfrusen, och att Lemne skulle ha fått sparken, men räddats av att Svenskt Näringsliv inte kan sparka en kvinnlig vd igen, sedan Ebba Lindsö fick gå 2005.

En annan är ganska säker på att det stärkta greppet kommer att innebära begränsad handlingsfrihet för Svenskt Näringslivs tjänstemän framöver. Exempelvis kommer inte kommunikationsavdelningen att kunna komma med satsningar på kampanjer som kommer som en överraskning för medlemsorganisationerna.

Sedan kulmen på 1980-talet och efter debaclet i EMU-kampanjen 2003, har arbetsgivarnas centralorganisation inte haft lika stort inflytande över svensk opinionsbildning. Men om medlemsorganisationerna bestämmer sig för att pengarna kan användas bättre, kan det bli ännu mindre av den varan, precis som för de fackliga federationerna.

Centralorganisationernas tid som opinionsbildare kan mycket väl vara över.