Var står Magdalena Andersson – Sveriges mest populära politiker?

Magdalena Andersson gillar Sverige. Och svenskarna. Eller snarare älskar! ”Sverige först”, som hon sa på en pressträff förra vintern. För att sedan småskrattande korrigera sig själv: ”Det var inte min avsikt att låta som Trump. Alltså, vi sätter naturligtvis svenska folkets säkerhet och trygghet i första rummet”.

Och kärleken tycks besvarad. Ända sedan hon tog över efter Stefan Löfven 2021 har hon med god marginal toppat alla mätningar av partiledarförtroende. Opinionsinstitutet Verian redovisade nyligen 51 procents förtroende för Magdalena Andersson, en ökning med 7 procentenheter. Ulf Kristersson och hans Tidöpartner Jimmie Åkesson stämplade in på betydligt mer blygsamma 36 respektive 33 procent.

Vad grundar sig den höga siffran på? Anderssons politikerpersona, förstås: saklig, intelligent, välutbildad, alltid påläst, fri från skandaler, hårt arbetande. Och hennes lyckosamma period som finansminister under drygt sju år, från 2014. ”Budgetkramande och den snålaste i Europa”, enligt hennes egen beskrivning. Den som är satt i skuld är icke fri, hade hon kunna överta som motto från Göran Persson, som hon var politiskt sakkunnig och senare planeringschef hos åren 1996 till 2004. Den dokumenterade kärleken till sport och natur är säkert också popularitetsdrivande.

En annan delförklaring grundar vi på hennes år som överdirektör på Skatteverket 2009 till 2012. Kanske inte främst för vad hon där uträttade, utan snarare för vad hon slapp förknippas med. Socialdemokratin under de åren var ingen plats som en politiker med stora ambitioner ville vara på.

År 2009 började Mona Sahlin – som Andersson hade fursteviskat åt ett par år från 2007 – tappa sin jätteledning i opinionen. Bland annat på grund av det organiserade samarbete med Vänsterpartiet som påtvingats Sahlin av partiets vänsterflygel. Året efter förlorade man valet. 

 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiledare. Han steg upp som en vänstersol, med ideologiskt slagkraftiga tal om ”den sociala demokratin” – men föll som en vardagsadministrativt, katastrofal pannkaka. Opinionssiffrorna var i botten, i någon mätning låg S under 23 procent. In kom Stefan Löfven från Metall. Ideologiskt lågprofilerad, men vagt ”partihöger”. Och Magdalena Andersson fick ett telefonsamtal. Resten är, som man säger, historia. En framgångshistoria. Hon gjorde direkt succé som ekonomisk-politisk talesperson. Alliansregeringens superstjärna Anders Borg hade svårt att hålla henne stången i deras många debatter. 

Ändå hade Magdalena Andersson före 2012 aldrig i hela sitt liv hållit ett enda politiskt tal. Hon var ju i grunden siffernörd, med en barndomsidé om att bli Konsumföreståndare. Men politiker? Knappast. ”Min karriärdröm var att bli tjänsteman. Gärna med chefsansvar. Statssekreterare, kanske generaldirektör – inte finansminister och absolut inte statsminister”, skriver hon i självbiografin Helhjärtat som kom ut före jul. Hennes första bok, för övrigt. Att sitta ensam och skriva är inte hennes grej. Att sitta på Handels och plita på en doktorsavhandling – som handlade om andra generationens invandrares situation på arbetsmarknaden – var inte heller kul. Så när regeringskansliet ringde 1996 tackade hon ja till att bli politiskt sakkunnig utan att blinka.  Snart var hon  planeringschef i statsrådsberedningen. Och från 2004 statssekreterare på Finansdepartementet åt Pär Nuder, som åtta år senare skulle benämna Stefan Löfvens rekrytering ”ett genidrag”.

Några ideologiska nyckelord hämtade ovan är: budgetkramande, Persson, Nuder, Handels och Finansdepartementet. Magdalena Andersson uppfattade som högerlutande när hon trädde in i rampljuset. Men var hon det, och är hon det i så fall fortfarande? Hur klargörande är förresten begreppen vänster och höger? Hur konsistenta är de över tid?  Är det till exempel vänster med öppna gränser? Global rättvisa, solidaritet med flyktingar och världens fattiga? Eller är det i själva verket höger? Låglönekonkurrens, erodering av välfärdsstaten, individens frihet? Och det fria skolvalet, är det en chans för grabben eller tjejen från gettot att lämna utanförskapet, eller mest ett instrument som driver segregation och profitjakt?

Helt klart har det så kallade kulturkriget och förändrade ekonomiska och säkerhetspolitiska realiteter öppnat nya frontlinjer.  Var i allt detta har Magdalena Andersson stått, och var står hon i dag? Det ska vi titta på här.

Den nyutkomna boken är som sagt hennes första. Det är inte mycket hon skrivit för offentligheten. Debattartiklar, förstås, men hon förekommer ytterst sparsamt i antologier och idétidskrifter. Det är därför mest genom intervjuer, debatter och politiska förslag som vi får syn på hennes politiska karta. Eller snarare kartor. Hon har skiftat många positioner genom åren.

Ett ideologiskt grundackord som ändå ljudit hela tiden, är hennes starka känsla för rättvisa. När hon var tio fick hon veta att en kompis hade två kronor i veckopeng, samma som sin lillebror, medan storebrorsans veckopeng var tre kronor. Detta var ju jättetokigt, har Andersson sagt i en intervju. Om ett äldre syskon skulle ha högre veckopeng borde kompisen ju ha högre veckopeng än sin lillebror. ”Det var en ojämlik lönesättning. Jag tyckte hon blev nedvärderad som tjej. Om hennes storebror hade tre kronor, borde hon ha haft två och hennes lillebror en.”

Anderssons föräldrar var inte politiskt aktiva, men samhällsmedvetna och diskussionslystna. Båda akademiker, mamman den första i sin släkt. Mormor i Örebro sa något viktigt cirka 1977. ”Det ska du veta Magdalena, det är inte roligt att gå och lägga sig hungrig.” Ensambarnet Magdalena Andersson, påhejad av sin jämställdhetsivrande mor, tog tidigt plats i livet. ”Jag syntes och hördes lite mer än många andra flickor i klassen”, har hon berättat.

Vid 16 års ålder gick fram till SSU:s bokbord på Katedralskolan i Uppsala. SSU-klubben där hade 15 medlemmar, MUF närmare 100, så hon kunde slipa sina vapen på skolgårdens debatter. Ur en intervju: ”Vi i Uppsala uppfattade oss som väldigt radikala. Vi drev en del förslag som jag verkligen inte står bakom i dag. Jag tror till exempel att vi tyckte att alla viktiga bolag skulle vara i statlig ägo.”

Hon var också politisk aktivist. Genom fackeltåg, stormöten, politikeruppvaktningar, tjat i media etc, var hon drivande i att få kommunen att bjussa på lokaler till ett Ungdomens hus. Hon lärde sig tro att det var möjligt att få igenom det man drömmer om. Och ordförande blev? Japp. Magdalena Andersson. Att notera är också att hon tidigt ville utforska världen. Det blev ett år på high school i USA, där hon såg mycket av ren rasism. Hon pluggade tyska i Östtyskland kort före murens fall. Senare skrev hon på sin C-uppsats i Chile. Och hon har gått forskarutbildning i Wien och på Harvard. Hon är alltså rimligtvis väl vaccinerad mot inskränkthet och ensidighet.

På Handelshögskolan i Stockholm, där Magdalena Andersson skrev in sig 1987, började hon ägna sig åt studentpolitik och fick ansvar för internationella frågor. Hon framstod nog fortfarande som mer vänster än höger. En ofta återkommande anekdot handlar om att hon ville förbjuda Coca-Cola på mötena. Feminist var hon förstås. Men en hel del av ungdomsradikalismen kom att slipas bort i mötet med utbuds- och efterfrågekurvorna på Handels. Så småningom uppstår i henne en legering av marknadslogik och välfärdsstat. Hon skriver i Helhjärtat att rättvisa och tillväxt av lärare och kurskamrater sågs som varandras motsatser. Mer av det ena gav mindre av det andra. Men hennes skepsis tilltog. Tvärtom kan de ju förstärka varandra, med effektiva skatte- och transfereringssystem som gynnar arbete, menar hon. Detta var ”en livsavgörande insikt” och hon skriver vidare i boken att ”efter 80- och 90-talet har den forskningsmässiga utvecklingen och de intellektuella diskussionerna” gett henne rätt. Alltför stora klyftor hämmar ekonomin.

En viktig ideologisk impulsgivare, som hon kallat sin favoritekonom, var 1992 års Nobelprisvinnare Gary Becker som vissa menar revolutionerade nationalekonomin genom att föra fram tanken att alla samhällssfärer och beteenden kan analyseras med ekonomisk logik. Äktenskap, utbildning, brottslighet och droganvändning; vad som där sker förklaras bäst med att människor enligt principen om egennytta väger marginalnytta mot marginalkostnad. Teorierna slog rot hos de nyliberala kollegorna vid universitetet i Chicago, varifrån högerpolitiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan hämtade inspiration och vann val världen över. Men de fastnade alltså också hos en socialdemokrat på Handels.

Det är egentligt inte så märkligt. För om människor agerar rationellt och är påverkbara, innebär ju det närmast obegränsade möjligheter för forskningsbaserad social och ekonomisk politik. En annan beckersk käpphäst var att satsningar på humankapital främjar produktivitet och tillväxt, vilket rimmar väl med traditionell socialdemokrati. Ideologiskt blev Andersson givetvis även påverkad av en bister verklighet under de här åren. Nittiotalskrisen gnuggade in betydelsen av starka statsfinanser. Det här var också en tid av växande kritik mot stelbenthet och improduktivitet i offentlig sektor. Och Magdalena Andersson, hon var nu helt klart högersosse. I SSU-antologin Att se om sitt hus (1993) hade hon kommit med stenhårt marknadsliberal kritik mot hur bistånd ofta skadar mottagarlandet, och i (S) 2000:18 unga socialdemokrater om en politik för ett nytt sekel (1998), föreslog hon skärpta krav för rätt till a-kassa.

Fast bilden är inte endimensionell. I en artikel i Dagens Industri 2004 låter hon mer som Mona Sahlin än Göran Persson/Pär Nuder. “Jämställdhetsfrågor, integrationsfrågor och homosexuellas rättigheter är det som ligger mig allra varmast om hjärtat”.  Annars har det oftast handlat om siffror – skatter, bidrag, incitament - när hon uttalar sig i media. I Svenska Dagbladet 2005 säger hon att hon troligen är en bättre byråkrat än lyssnare och opinionsbildare, och hon talar med lidelse om sista steget i kompensation för egenavgiften. ”Det är en stor och viktig reform som gett ökade marginaler och dessutom stärker drivkraften för arbete.”

Skatterabatten för soloföretagare lyfts också fram. ”För många är det ett väldigt stort steg att första gången anställa någon. Att ordentligt sänka kostnaden första året tror jag verkligen kan få effekt på sysselsättningen.” Med Becker i bakhuvudet blir det också svårt höja skatten för vanligt folk. Hans modeller säger att det kostar röster. Och vad göra med alltför stora bidrag? Göran Persson lämnade efter sig ett system där arbetslöshetsersättning, sjukpenning, barnbidrag med mera, var satta i kronor och inte indexerade. De urholkades därför i takt med inflationen. Gary Becker skulle nicka gillande. Eftersom människor kommer att slåss för att behålla sina bidrag är det bra med automatiska besparingar som knappt syns, trots sin stora budgeteffekt.

Åren 2009 till 2012 var Magdalena Andersson alltså borta från politiken: ”Efter första veckan på Skatteverket går jag som på moln”, skriver hon i Helhjärtat. ”En välfungerande statsförvaltning är en förutsättning för en välfungerande demokrati. Här blir demokratiskt fattade beslut till verklighet i människors vardag.” Men 2012 blev hon alltså ekonomisk-politisk talesperson för S – och därmed snabbt en nationellt känd politiker. Ibland lyckades hon faktiskt låta nästan lite vänster. Grundackordet om rättvisa klingar när hon i ett tv-program ombeds välja en viktig fråga. Det blir skolan. ”Det som skiljer mig från liberalerna är för det första att jag ser att vi måste satsa mer i skolor som har tuffare förutsättningar. Det andra är att jag till skillnad från liberalerna ser behov av att utjämna över livet. Man ska ha en rimlig ersättning när man blir arbetslös eller sjuk.”

I en intervju i Dagens Nyheter lyfte hon fram sin reformistiska pragmatism. ”Jag gick ju med i Socialdemokraterna, inte Vänsterpartiet. Jag tror på de små stegens politik“. Radikala politiska omsvängningar är hon emot. 

Andersson tycker att Alliansen går för fort fram med sina jobbskatteavdrag men vill inte ta bort dem. Det skulle ju höja skatten för vanligt folk. Återinförd fastighetsskatt är inte heller aktuellt. ”Man ska ta bort den skattesänkning där man tror att det är mest effektivt att höja skatten. Där finns det ju sådana uppenbara källor som arbetsgivaravgiften för unga och krogmomsen”, sa hon till DN.

I en debatt på Handels tycker en deltagare från näringslivet att staten borde låna mer pengar och investera i infrastruktur för att stimulera ekonomin och pressa ned arbetslösheten. Andersson invänder: ”Nu låter du som Karl-Petter Thorwaldsson.” Den dåvarande LO-basen hade dagen före presenterat en valplattform med krav på omfattande statliga investeringar, och då backats upp av partiledaren Stefan Löfven. Fast nu sänkte Magdalena Andersson idén, klart och tydligt, från scenen på sin gamla skola. Ja, ni fattar. Den Magdalena Andersson som snart ska ta över finansministerposten från Anders Borg, står stadigt i politikens mittfåra, och pratar hellre om siffror, skatter och stimulansåtgärder än om social demokrati och storvulna visioner.

En viktig ledstjärna är överskottsmålet, det som stipulerar att de offentliga finanserna ska spara 1 procent av BNP över en konjunkturcykel. Men varför spara när statsskulden är låg? Många ekonomer vill slopa målet. Ett balanskrav skulle räcka. Magdalena Andersson håller inte med, formad av nittiotalskrisen som hon är. I en intervju utvecklar hon sin åsikt. ”Jämför man med för tjugo år sedan så var det många som sa att de nordiska välfärdsstaterna aldrig kommer att klara sig i en global ekonomi. Så var det ju inte alls. Tvärtom har det gått att ha ett högt skattetryck och klara sig. Men det bygger på att man är väldigt försiktig hur man tar ut skatten så att man har ett smart skattesystem, men också att man är väldigt noga med vad man använder skattepengarna till så att man inte slösar bort dem på ett ineffektivt sätt.”

Väl installerad som finansminister, i oktober 2014, samlar hon ett litet gäng nationalekonomer runt sig. Flera kommer från Handels, som Max Elger. Han blir budgetchef med doktorshatt och tillväxtteori som specialitet. En i princip neoklassisk ekonom som i krönikor i Affärsvärlden hyllat Anders Borg och dennes ambitioner att göra finansdepartementet mer ekonomistiskt och mindre politiskt. 

En annan stabsmedlem, Anna Lansfjord, hade skrivit debattartiklar om att ”återta begrepp som individualism och entreprenörskap” med förhoppningen att Socialdemokraterna skulle förnya sig i stil med vad Nya Moderaterna gjorde inför valet 2006. Entydigt partihöger var hon dock ej, Magdalena Andersson. I en intervju låter hon faktiskt som den stränga kritiker av avregleringar och vinstintressen i välfärdssektorn hon framträtt som under senare år. Hon tycker att partierna brett, även Socialdemokraterna, varit naiva när man släppt in privata aktörer i vad som tidigare varit offentlig sektors domäner. Kraven har varit för mjäkiga, kvalitetskontrollen bristfällig. Hon pekar på vårdskandaler och skolbolagskonkurser.”När man dessutom släpper in riskkapital som har det kortsiktiga ägandet och snabba vinster för ögonen blir det fel drivkrafter som styr verksamheten.”

Andersson förutskickar att kvalitetskraven höjs, att till exempel samma bemanning som i kommunalt ägd verksamhet ska gälla i de privata alternativen. Möjligheterna att tjäna pengar genom att sänka kvaliteten kommer att minska. Och riskkapitalbolag ska inte kunna vara ägare. Att helt förbjuda vinstuttag vill hon dock inte.

År 2015 kom den så kallade flyktingkrisen. Magdalena Andersson var nu drivande för att täppa till vid gränsen. Det är hon mån om att få fram i Helhjärtat.

Fredrik Reinfeldts öppna era hjärtan-tal under föregående års valrörelse, och Löfvens tal om att ”mitt Europa bygger inga murar” några månader före sin omsvängning, var alltså inget för henne. Styrande var verkligheten. Migrationsverket och Magdalena Andersson kunde i sina sifferserier över migration respektive dess påverkan på offentliga finanser se att bromsen måste slås på.

Här får vi syn en viktig förklaring till det stora förtroendet för Andersson i dag. Till skillnad från fallet med många andra centrala politiker, saknas naiva, orealistiska och övergenerösa utspel att häfta fast vid Andersson. Hon är obesudlad det svenska invandrings- och integrationsfiaskot. Och när politiker på båda sidor blockgränsen verkade tycka att problemet genom besluten hösten 2015 var löst, kvarstod hennes bekymmersrynkor.  I en artikel i DN nio månader före valet 2018 målade hon upp en mörk bild av invandringen och integrationen: ”Den fungerar inte. Men det har den inte gjort på länge. Den fungerade inte ens före asylvågen 2015.”

Vidare i samma artikel: ”Situationen i Sverige är så problematisk, menar hon (Andersson, reds anm), att asylsökare inte ens bör komma hit – för sitt eget bästa. Här finns varken utbildning eller bostäder.” Hon stänger inte Sveriges dörrar, men uppmanar asylsökare att söka sig någon annanstans om de vill ha en framtid. Andersson medger också skuld för sitt eget parti. ”Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska. Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot.”

När Morgan Johansson på vårvintern 2019 förutskickade större generositet i migrationspolitiken, kan vi vara säkra på att hon inte höll med sin regeringskollega. Nästa steg i hennes ideologiska förflyttning manifesterades tydligt i Almedalen valåret 2022. Sverige och svenskarna hyllades oförblommerat. Hon inledde talet med sin kärlek till den svenska naturen. Till smörblommor, sena nattbad, kanotfärder över spegelblanka insjöar. Sedan är det svenskarna som kärleksbombas. Andersson ”älskar de värderingar som präglar vårt land” och tar upp ”noggrannheten, pliktkänslan, det sunda förnuftet”, samt känslan att ”rätt ska vara rätt, som genomsyrar allt”. Våra myndigheter befolkas av ”nitiska tjänstemän med hög integritet”. 

I Sverige ”tränger vi oss inte före, vare sig i kassakön eller i sjukvården”. Vi är jämlika, även pappor tröstar ledsna barn. Vi ställer upp för varandra, lämnar nyckeln till grannen för blomvattning, vi betalar för okändas strålbehandling och insulinsprutor. Vi hjälps helt enkelt åt, och vi litar på varandra. Hela vårt samhälle bygger på de värderingarna, uppbyggt av tidigare generationer genom ”strävsamhet och hårt arbete”.

Vilka folkslag som inte förtjänar denna upphöjelse, nämner Andersson inte. Alla andra i världen? Vi svenskar är förvisso försiktiga med att uttrycka stolthet över vårt land. Men ”de flesta svenskar har en sund stolthet”. Långt från unken nationalism. Allt detta ska vi försvara, ljöd hennes stridsrop, med ett ”utbyggt folkförsvar, av svenska folket, för svenska folket”. 

Magdalena Andersson är ingen citatmaskin. Men ordet Somalitown fick fäste, ur en intervju kort före valet: ”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har. Vår utgångspunkt är ett samhälle där man lever tillsammans med olika bakgrund, olika erfarenheter och olika inkomster och möts. Det är så vi blir ett sammanhållet samhälle.”

Ett och ett halvt år senare, i december 2023, damp Socialdemokraternas uppdaterade samhällsanalys ner i media. Där fastslogs att Sverige – även S-regeringar – har bedrivit en för generös invandringspolitik i 30 år. Fast de borgerliga var värst. ”De drev igenom en av Europas mest liberala migrationslagstiftningar” sa Magdalena Andersson till Expressen.  Medan däremot den traditionella S-linjen har varit en stram migration, ofta i strid med borgerligheten. ”Fri invandring är inte vänster. De som har drivit den mest fria invandringspolitiken i Sverige är ju högern. Det är Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer som gjort det.”

Det är en lång ideologisk resa som internationalisten, veckopengsaktivisten, coca-colamotståndaren och vänstersossen Magdalena Andersson har gjort. Men svenska folket har hon med sig, opinionsmätningarna talar klarspråk. De gillar att hon gått åt sverigedemokratiskt håll vad gäller invandring och brott, och att hon låter mer som vänsterpartist i välfärdsfrågor, gällande statens roll i ekonomin. Liksom i energipolitiken och skatter för de rika.

Som politisk tänkare imponerar hon dock inte på alla. Helhjärtat har blivit rejält avhyvlad i flera tidningar, inklusive i socialdemokratiska Aftonbladet och vänstertidningen ETC. Och en av hennes tidigare chefer, Stefan Stern – när det begav sig bland annat rådgivare till Mona Sahlin, men i dag djupt bekymrad över Socialdemokraternas sväng vänsterut i den ekonomiska politiken – sa i Youtube-programmet 26 minuter i våras att Ulf Kristersson genom sin bildning och ideologiska nyfikenhet har ett helt annat djup i frågor som ligger utanför dagspolitiken. Och att M-ledaren där sopar banan med Magdalena Andersson. En subjektiv bedömning, förstås. Men hennes mycket glesa egenskrivande motsäger ju inte direkt Sterns uppfattning. 

Dock läser Andersson mycket. Mängder av utredningstext och beslutsunderlag, förstås. Att komma otillräckligt påläst till debatter och förhandlingar är otänkbart för henne, vilket bekräftas även av politiska motståndare. Enligt Helhjärtat läser hon mycket skönlitteratur också. Gabriel Garcia Marquez, Isabel Allende, Selma Lagerlöf, Slas, Ivar-Lo Johansson. Och brittisk-japanske Nobelpristagaren 2017 Kazuo Ishiguro: ”hans sätt att skildra människor som är instängda i sin roll är enastående”.

Om det egna fackområdet ekonomi sa hon i en intervju för tiotalet år sedan att hon aldrig missar det Lars Calmfors skriver. Också andra framträdande ekonomer läser hon gärna, helst i krönikeform. ”Deras forskning är säkert också intressant, men jag läser mer när de kopplar till politik. Visst är det viktigt vad forskningen kommer fram till. Men det är också viktigt vad människor man träffar tycker är problem, och vad som funkar och inte funkar i praktiken. Och sedan är det ingen hemlighet att politiker vill vinna val också.”

Politiska ideologier vilar på en, förhoppningsvis uppdaterad, omvärldsanalys. Kartan bör stämma med terrängen. I Helhjärtat anger Magdalena Andersson några långsiktigt viktiga trender att orientera politiken efter:

Och hur ser vi då till att Sverige hänger med i utvecklingen? Ovan har grundackordet rättvisa nämnts som riktningsgivare för både den yngre och den äldre Magdalena Andersson. Ett annat ackord är de återkommande maningarna till samarbete mellan block och partier. I sitt jultal nyligen föreslog Andersson en tioårspakt mot gängkriminaliteten. Natoprocessen var för henne ett lyckat exempel på enighet i nationens intresse. Och man märker att hon blir förtjust när Ebba Busch vill göra upp långsiktigt om exempelvis kärnkraften.

I Helhjärtat är det faktiskt strösslat med samarbetsprat. Andersson vill ha en tillväxtpakt. ”En styrka för Sverige har varit vår förmåga till breda överenskommelser. Det skulle vi behöva mer av också nu.” Om försvaret hoppas hon att ”att vi löser finansieringen i bredast möjliga parlamentariska enighet”. På en annan sida står: ”Att söka samarbete och samförstånd är en svensk tradition med djupa kulturella rötter.”

I en intervju 2023 fick Andersson frågan om hur Socialdemokraterna ska hålla emot en mer liberal migrationspolitik framönskad av de andra rödgröna partierna: ”Jag tänker inte sitta och regeringsförhandla i medierna tre år före ett val. Men jag ifrågasätter att blockpolitiken skulle vara det enda sättet att bilda regeringar. Titta bara på Danmark. Det finns andra sätt att bilda regeringar också,” säger hon och hänvisar till den S-ledda danska, blocköverskridande regeringen.

På en Natopresskonferens med Ulf Kristersson, där de två bekräftade sin samsyn med ett handslag, höll hon kvar greppet iögonenfallande länge. Var det den egentliga kärnan i hennes ideologi vi där fick se? Hon, den före detta svenska ungdomsmästaren i en individuell idrott, simning, förenad med en annan individuell atlet på hög nivå, gymnasten Kristersson. I en fråga av allra största vikt för oss svenskar.

Ingen människa är en ö. Eller för att citera en socialdemokratisk valslogan från det sjuttiotal då Magdalena Andersson fick upp ögonen för politiken och världens orättvisor: ”Tillsammans kan vi göra ett bra land bättre.”

***

Läs även: Kan koalitionen komma?

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater