Kan man lita på lögndetektorn?
Polygrafen betraktas med skepsis i Sverige. Men den används flitigt utomlands och kan vara användbar i vissa sammanhang.
Bild: Getty Images
En person sitter i stolen med sladdar och klämmor fästa vid kroppen – svettig, spänd och blickande rakt fram. Luften känns tryckande. Frågorna ställs med opersonlig röst och varje andetag, varje fysiologisk reaktion fångas av maskinen på bordet – polygrafen – och visas som en darrande graf på displayen, eller pappersremsan.
Scenen känns bekant. Vi har sett den i amerikanska filmer. Och i svensk reality-tv. Lögndetektorn som avslöjar, eller låtsas avslöja, sanningen.
Vi tittar på med skepticism. Ett litet leende. I Sverige betraktar vi lögndetektorn som pseudovetenskap. Den svenska polisen har aldrig använt polygrafer och forskningen har varit begränsad.
Lögndetektorns utveckling
I början av 1900-talet var forskningen om känslors fysiologiska uttryck ivrig. Till exempel beskrev psykologen Vittorio Benussi 1994 i Die Atmungssymptome der Lüge (»Andningssymptom vid lögn«), att lögner ändrar andningsmönstret så utandningen blir kortare i förhållande till inandning efter en lögn. En observation av andetaget omedelbart före och omedelbart efter en utsaga räcker för att observera skillnaden.
Amerikanaren William Moulton Marston byggde en apparat som registrerade förändringar i systoliskt blodtryck (högsta trycket vid hjärtslag) och påstod att den kunna påvisa lögn.
Svenskättlingen John A. Larsson konstruerade den första användbara polygrafen 1921 – den mätte blodtryck, puls och andningsmönster. Larsson var polis i Kalifornien och använde lögndetektorn i brottsutredningar.
Larsson anställde den unge Leonarde Keeler som byggde den första portabla polygrafen, ett kliv framåt för dess användbarhet. Keeler lade till en ny fysiologisk parameter: galvanic skin response, ett mått på hudens elektriska motstånd.
En svårighet med lögndetektorn är att Keeler även utvecklade en ny förhörsmetod. Grundtanken var att skapa en bas för en persons fysiologiska reaktioner i normala förhållanden genom att ställa neutrala (irrelevanta) frågor.
Vi suckar åt USA, där lögndetektorn används flitigt. Men att civiliserade länder som Finland och Japan använder tekniken förbryllar. Vad är det de inte förstår? Eller är det vi som har missat något?
För drygt trettio år sedan visade TV3 ett uppmärksammat inslag där den tyske psykologen Udo Undeutsch förhör Christer Pettersson i lögndetektor angående Palme-mordet. Några år senare, 1997, åberopades lögndetektorn som bevis – för första och hittills enda gången – i ett verkligt rättsfall.
En man hade, mot sitt nekande, dömts för sexuellt ofredande av sin dotter varpå han överklagade och åkte till Tyskland för att låta samme Udo Undeutch förhöra honom.
Högsta domstolen (HD) tog upp målet och konstaterade att det inte fanns några hinder för att åberopa polygraftest som bevisning.
Då HD inte kunde vara första domstol att bedöma polygrafens bevisvärde återvisades dock fallet till Svea hovrätt.
Som experter i Svea hovrätt kallades Uno Undeutch från Tyskland och två professorer från USA. En svensk psykologiprofessor, Mats Fredriksson, deltog också. Han hade under lång tid forskat på emotionspsykologi, om inlärning, rädslor och betingning, vid Uppsala universitet.
– Det vore fantastiskt om det funnits en reaktion, i en människas kropp, som bara aktiveras just när man ljuger och aldrig annars. Som Pinocchios näsa, den växer bara när han ljuger. Men det finns inte någon sådan reaktion, säger Mats Fredriksson.
Främsta kritiken mot lögndetektorn är att den mäter fysiologiska reaktioner – men den kan inte mäta lögner.
Svea hovrätt konstaterade att det inte finns någon enhetlig uppfattning inom nuvarande vetenskaplig forskning och Mats Fredriksson är nöjd att ha bidragit till att stoppa polygrafen att användas som bevismaterial i Sverige. Hovrättens utfall, som ännu står sig, är att test med lögndetektor saknar bevisvärde. I Sverige är det inte förbjudet att åberopa polygraf som bevis i domstol, men det är meningslöst.
– Polygrafen mäter fysiska reaktioner som associeras till nervositet. Men nervositet behöver inte bero på lögn, det kan bero på att man känner sig misstrodd. Egentligen ser man samma reaktioner av andra starka känslor, till exempel vrede, sexuell upphetsning och smärta, säger Ola Kronkvist, lektor i polisvetenskap vid Linné-universitetet.
Tekniker och metoder för att lura polygrafen kan köpas på internet för den som vill förbereda sig. Ett sätt går ut på att den som ska förhöras medvetet framkallar känslor vid »fel« tillfällen, exempelvis trampar sig på lilltån.
Mediciner kan påverka mätresultatet, till exempel betablockerare, vanliga preparat mot hjärtklappning, tar bort mycket av fysiologiska reaktioner.
Polygrafen började utvecklas för cirka 100 år sedan. Redan i mitten av 1900-talet fanns den på plats med ungefär samma funktion som nu (se faktaruta på föregående sida). Grundtanken är att man mäter förändringar i puls, blodtryck, andning och svettning medan en polygrafist sköter tekniken och ställer frågor enligt ett visst schema.
Olika människor uppvisar olika fysiologiska reaktioner och skillnaden kan vara avsevärd. För att hantera det används olika förhörsmetoder. Den första metoden, från 1950-talet, startar förhöret med att observera fysiologiska reaktioner vid »irrelevanta« frågor, exempelvis »har du ätit i dag?«. Då skapar man en bas för individens normala reaktionsmönster. När det är klart går man vidare till det centrala, de »relevanta« frågorna.
– Det är inte måtten, pulsen och de sakerna, där man vässat sig, utan det är hur man ställer frågor. Det som verkligen utvecklats är frågetekniker och förhörsmetoder, säger Per-Anders Granhag som är professor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och forskar just om förhörsmetoder.
I nuläget används huvudsakligen två olika förhörsmetoder, på svenska kallas de kontrollfrågeteknik (CQT) respektive dolt informationstest (CIT) (se faktarutor).
– CIT har mer stöd i forskningen, säger Per-Anders Granhag.
– Men när man ser på film att en misstänkt får ta ett lögndetektortest så är det ofta CQT som används.
Pekka Santtila började intressera sig för lögndetektorn när han arbetade på Åbo akademi. Nu forskar och undervisar han inom rättspsykologi som professor på NYU University i Shanghai.
Santtila menar att det finns mycket förvirring kring lögndetektion med polygraf.
»När mäniskor kritiserar detta med polygraf har de för det mesta CQT i tankarna och då har de också rätt, den är inte en valid metod. Däremot är CIT en valid metod med hög validitet om den används rätt. Den finska polisen använder CIT, såsom polisen i Israel och Japan. I USA används CQT och det borde man inte alls göra men det finns historiska orsaker bakom detta«, skriver han.
Psykologprofessorn Shumpei Haginoya har testat hundratals människor med polygraf under sina tio år som ansvarig för testningen hos japanska polisen. Haginoya forskar och undervisar vid Meiji Gakuin University i Tokyo och anser att det vore bra med en större förståelse och acceptans för polygraftester – särskilt CIT, som är den metod som används i Japan.
– I Japan utförs inte polygrafundersökningar som förhör, utan som vetenskapliga kriminaltekniska tester, separat från andra utredningsförfaranden, liknande DNA-tester. Polygrafisterna är experter som är baserade på kriminaltekniska laboratorier, inte på polisstationer, berättar han.
Polygrafundersökningar är enligt Haginoya vetenskapligt baserade kriminaltekniska metoder som utan tvekan stärker brottsutredningarna. Även om resultaten varierar beroende på testförhållanden, så gäller detsamma för kriminaltekniska analyser inom biologi, kemi eller ingenjörsvetenskap.
– Polygrafundersökningar ger en unik möjlighet att avslöja information eller bevis om aspekter av brott som andra kriminaltekniska metoder inte kan hantera.
Han tar ett exempel: En misstänkt som anklagas för att ha ägnat sig åt barnprostitution kan hävda: »Jag visste inte att hon var minderårig.« En polygrafundersökning kan dock avslöja att den misstänkte fick veta under ett videosamtal innan han träffade offret personligen att offret gick på mellanstadiet. Om detta resultat stämmer överens med offrets uttalanden som samlats in före eller efter undersökningen, kan det avsevärt förstärka offrets sida.
Ett övervägande att använda lögndetektor måste ta hänsyn till var och hur tekniken skulle användas. Rättssäkerheten kräver robusta metoder och användning i rättssalen är knappast aktuellt med nuvarande teknik. En användning i polisarbete, som assistans och en del av en större bedömningsprocess, inte som facit, är dock en annan sak.
– Det kanske låter motsägelsefullt men jag tror det går att hitta argument för att lögndetektorn skulle kunna vara behjälplig i vissa fall, men man ska vara försiktig. Den ersätter inte andra utredningsåtgärder, men som ett komplement i vissa fall, säger Per-Anders Granhag.
– Lögndetektorn kan ge pondus eller riktning i en utredning.
Per-Anders Granhag ger ett konkret exempel: anta att man har starka misstankar att farligt smuggelgods finns i en container i ett hamnområde. Området är jättestort och det är omöjligt att söka av allt men du har en person som vet vilken containern är. Om du då delar upp området i flera delar och med en karta framför er på bordet systematiskt frågar personen var smuggelgodset är, kan du få fram var sannolikheten är störst och var du ska börja leta. Att krympa en jättelik yta till ett mindre sökområde kan spara tid.
En liknande situation är en kropp som någon dumpat utomhus någonstans. Polisen kanske har letat överallt och inte hittat kroppen. I jämförelse med sådana sökåtgärder kanske det inte kostar så mycket att sitta med gärningsmannen i lögndetektortester ett par dagar.
Det kräver förstås att det finns utrustning och personer som vet hur man ställer frågor.
Kontrollfrågeteknik
(CQT = Comparative question test)
Neutrala frågor ska kännas ofarliga och finns för att ge en bas för personens fysiologiska reaktioner i normala förhållanden. Exempelvis »Heter du Henrik?«.
Relevanta frågor är kopplade till händelsen som undersöks, exempelvis »Sköt du din bror?«.
Kontrollfrågor är utformade för att framkalla känslomässig reaktion hos en oskyldig person. De ska kontrollera effekten av en känslomässigt jobbig fråga. Till exempel »Har du svikit någon som litat på dig?«.
En sanningsenlig person antas frukta kontrollfrågor mer än relevanta frågor. Det beror på att kontrollfrågorna är utformade för att väcka oro hos personen angående deras tidigare sanningsenlighet, medan relevanta frågor handlar om ett brott som de vet att de inte har begått.
Om de fysiologiska reaktionerna är starkare på relevanta frågor än på kontrollfrågor leder det till bedömningen lögn. Starkare reaktioner på kontrollfrågor leder till bedömningen sanning.
Dolt informationstest
(CIT = Concealed information test)
CIT har mer stöd i forskning. Tekniken är mer sofistikerad och kan användas om förhörsledarna har information som den förhörda inte känner till att de har.
I CIT ger man alternativ till varje fråga. Frågorna kan handla om sådant som just den skyldige har kunskaper om. Om en person är misstänkt för att ha skjutit någon i ett hus och lämnat vapnet i hallen kan man ställa frågorna: »lämnades mordvapnet i köket?«, »lämnades mordvapnet i sovrummet?« »lämnades mordvapnet i hallen?«.
Om den misstänkte nekar hela tiden får man se om personen avslöjar sig när man anger det korrekta alternativet, det vill säga hallen. Tanken är att bara just den skyldige vet var mordvapnet lämnades och blir mer nervös vid frågan som handlar om hallen.
***
Läs även: Meningslös tortyr på låtsas
En person sitter i stolen med sladdar och klämmor fästa vid kroppen – svettig, spänd och blickande rakt fram. Luften känns tryckande. Frågorna ställs med opersonlig röst och varje andetag, varje fysiologisk reaktion fångas av maskinen på bordet – polygrafen – och visas som en darrande graf på displayen, eller pappersremsan.
Scenen känns bekant. Vi har sett den i amerikanska filmer. Och i svensk reality-tv. Lögndetektorn som avslöjar, eller låtsas avslöja, sanningen.
Vi tittar på med skepticism. Ett litet leende. I Sverige betraktar vi lögndetektorn som pseudovetenskap. Den svenska polisen har aldrig använt polygrafer och forskningen har varit begränsad.
Lögndetektorns utveckling
I början av 1900-talet var forskningen om känslors fysiologiska uttryck ivrig. Till exempel beskrev psykologen Vittorio Benussi 1994 i Die Atmungssymptome der Lüge (»Andningssymptom vid lögn«), att lögner ändrar andningsmönstret så utandningen blir kortare i förhållande till inandning efter en lögn. En observation av andetaget omedelbart före och omedelbart efter en utsaga räcker för att observera skillnaden.
Amerikanaren William Moulton Marston byggde en apparat som registrerade förändringar i systoliskt blodtryck (högsta trycket vid hjärtslag) och påstod att den kunna påvisa lögn.
Svenskättlingen John A. Larsson konstruerade den första användbara polygrafen 1921 – den mätte blodtryck, puls och andningsmönster. Larsson var polis i Kalifornien och använde lögndetektorn i brottsutredningar.
Larsson anställde den unge Leonarde Keeler som byggde den första portabla polygrafen, ett kliv framåt för dess användbarhet. Keeler lade till en ny fysiologisk parameter: galvanic skin response, ett mått på hudens elektriska motstånd.
En svårighet med lögndetektorn är att Keeler även utvecklade en ny förhörsmetod. Grundtanken var att skapa en bas för en persons fysiologiska reaktioner i normala förhållanden genom att ställa neutrala (irrelevanta) frågor.
Vi suckar åt USA, där lögndetektorn används flitigt. Men att civiliserade länder som Finland och Japan använder tekniken förbryllar. Vad är det de inte förstår? Eller är det vi som har missat något?
För drygt trettio år sedan visade TV3 ett uppmärksammat inslag där den tyske psykologen Udo Undeutsch förhör Christer Pettersson i lögndetektor angående Palme-mordet. Några år senare, 1997, åberopades lögndetektorn som bevis – för första och hittills enda gången – i ett verkligt rättsfall.
En man hade, mot sitt nekande, dömts för sexuellt ofredande av sin dotter varpå han överklagade och åkte till Tyskland för att låta samme Udo Undeutch förhöra honom.
Högsta domstolen (HD) tog upp målet och konstaterade att det inte fanns några hinder för att åberopa polygraftest som bevisning.
Då HD inte kunde vara första domstol att bedöma polygrafens bevisvärde återvisades dock fallet till Svea hovrätt.
Som experter i Svea hovrätt kallades Uno Undeutch från Tyskland och två professorer från USA. En svensk psykologiprofessor, Mats Fredriksson, deltog också. Han hade under lång tid forskat på emotionspsykologi, om inlärning, rädslor och betingning, vid Uppsala universitet.
– Det vore fantastiskt om det funnits en reaktion, i en människas kropp, som bara aktiveras just när man ljuger och aldrig annars. Som Pinocchios näsa, den växer bara när han ljuger. Men det finns inte någon sådan reaktion, säger Mats Fredriksson.
Främsta kritiken mot lögndetektorn är att den mäter fysiologiska reaktioner – men den kan inte mäta lögner.
Svea hovrätt konstaterade att det inte finns någon enhetlig uppfattning inom nuvarande vetenskaplig forskning och Mats Fredriksson är nöjd att ha bidragit till att stoppa polygrafen att användas som bevismaterial i Sverige. Hovrättens utfall, som ännu står sig, är att test med lögndetektor saknar bevisvärde. I Sverige är det inte förbjudet att åberopa polygraf som bevis i domstol, men det är meningslöst.
– Polygrafen mäter fysiska reaktioner som associeras till nervositet. Men nervositet behöver inte bero på lögn, det kan bero på att man känner sig misstrodd. Egentligen ser man samma reaktioner av andra starka känslor, till exempel vrede, sexuell upphetsning och smärta, säger Ola Kronkvist, lektor i polisvetenskap vid Linné-universitetet.
Tekniker och metoder för att lura polygrafen kan köpas på internet för den som vill förbereda sig. Ett sätt går ut på att den som ska förhöras medvetet framkallar känslor vid »fel« tillfällen, exempelvis trampar sig på lilltån.
Mediciner kan påverka mätresultatet, till exempel betablockerare, vanliga preparat mot hjärtklappning, tar bort mycket av fysiologiska reaktioner.
Polygrafen började utvecklas för cirka 100 år sedan. Redan i mitten av 1900-talet fanns den på plats med ungefär samma funktion som nu (se faktaruta på föregående sida). Grundtanken är att man mäter förändringar i puls, blodtryck, andning och svettning medan en polygrafist sköter tekniken och ställer frågor enligt ett visst schema.
Olika människor uppvisar olika fysiologiska reaktioner och skillnaden kan vara avsevärd. För att hantera det används olika förhörsmetoder. Den första metoden, från 1950-talet, startar förhöret med att observera fysiologiska reaktioner vid »irrelevanta« frågor, exempelvis »har du ätit i dag?«. Då skapar man en bas för individens normala reaktionsmönster. När det är klart går man vidare till det centrala, de »relevanta« frågorna.
– Det är inte måtten, pulsen och de sakerna, där man vässat sig, utan det är hur man ställer frågor. Det som verkligen utvecklats är frågetekniker och förhörsmetoder, säger Per-Anders Granhag som är professor vid psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och forskar just om förhörsmetoder.
I nuläget används huvudsakligen två olika förhörsmetoder, på svenska kallas de kontrollfrågeteknik (CQT) respektive dolt informationstest (CIT) (se faktarutor).
– CIT har mer stöd i forskningen, säger Per-Anders Granhag.
– Men när man ser på film att en misstänkt får ta ett lögndetektortest så är det ofta CQT som används.
Pekka Santtila började intressera sig för lögndetektorn när han arbetade på Åbo akademi. Nu forskar och undervisar han inom rättspsykologi som professor på NYU University i Shanghai.
Santtila menar att det finns mycket förvirring kring lögndetektion med polygraf.
»När mäniskor kritiserar detta med polygraf har de för det mesta CQT i tankarna och då har de också rätt, den är inte en valid metod. Däremot är CIT en valid metod med hög validitet om den används rätt. Den finska polisen använder CIT, såsom polisen i Israel och Japan. I USA används CQT och det borde man inte alls göra men det finns historiska orsaker bakom detta«, skriver han.
Psykologprofessorn Shumpei Haginoya har testat hundratals människor med polygraf under sina tio år som ansvarig för testningen hos japanska polisen. Haginoya forskar och undervisar vid Meiji Gakuin University i Tokyo och anser att det vore bra med en större förståelse och acceptans för polygraftester – särskilt CIT, som är den metod som används i Japan.
– I Japan utförs inte polygrafundersökningar som förhör, utan som vetenskapliga kriminaltekniska tester, separat från andra utredningsförfaranden, liknande DNA-tester. Polygrafisterna är experter som är baserade på kriminaltekniska laboratorier, inte på polisstationer, berättar han.
Polygrafundersökningar är enligt Haginoya vetenskapligt baserade kriminaltekniska metoder som utan tvekan stärker brottsutredningarna. Även om resultaten varierar beroende på testförhållanden, så gäller detsamma för kriminaltekniska analyser inom biologi, kemi eller ingenjörsvetenskap.
– Polygrafundersökningar ger en unik möjlighet att avslöja information eller bevis om aspekter av brott som andra kriminaltekniska metoder inte kan hantera.
Han tar ett exempel: En misstänkt som anklagas för att ha ägnat sig åt barnprostitution kan hävda: »Jag visste inte att hon var minderårig.« En polygrafundersökning kan dock avslöja att den misstänkte fick veta under ett videosamtal innan han träffade offret personligen att offret gick på mellanstadiet. Om detta resultat stämmer överens med offrets uttalanden som samlats in före eller efter undersökningen, kan det avsevärt förstärka offrets sida.
Ett övervägande att använda lögndetektor måste ta hänsyn till var och hur tekniken skulle användas. Rättssäkerheten kräver robusta metoder och användning i rättssalen är knappast aktuellt med nuvarande teknik. En användning i polisarbete, som assistans och en del av en större bedömningsprocess, inte som facit, är dock en annan sak.
– Det kanske låter motsägelsefullt men jag tror det går att hitta argument för att lögndetektorn skulle kunna vara behjälplig i vissa fall, men man ska vara försiktig. Den ersätter inte andra utredningsåtgärder, men som ett komplement i vissa fall, säger Per-Anders Granhag.
– Lögndetektorn kan ge pondus eller riktning i en utredning.
Per-Anders Granhag ger ett konkret exempel: anta att man har starka misstankar att farligt smuggelgods finns i en container i ett hamnområde. Området är jättestort och det är omöjligt att söka av allt men du har en person som vet vilken containern är. Om du då delar upp området i flera delar och med en karta framför er på bordet systematiskt frågar personen var smuggelgodset är, kan du få fram var sannolikheten är störst och var du ska börja leta. Att krympa en jättelik yta till ett mindre sökområde kan spara tid.
En liknande situation är en kropp som någon dumpat utomhus någonstans. Polisen kanske har letat överallt och inte hittat kroppen. I jämförelse med sådana sökåtgärder kanske det inte kostar så mycket att sitta med gärningsmannen i lögndetektortester ett par dagar.
Det kräver förstås att det finns utrustning och personer som vet hur man ställer frågor.
Kontrollfrågeteknik
(CQT = Comparative question test)
Neutrala frågor ska kännas ofarliga och finns för att ge en bas för personens fysiologiska reaktioner i normala förhållanden. Exempelvis »Heter du Henrik?«.
Relevanta frågor är kopplade till händelsen som undersöks, exempelvis »Sköt du din bror?«.
Kontrollfrågor är utformade för att framkalla känslomässig reaktion hos en oskyldig person. De ska kontrollera effekten av en känslomässigt jobbig fråga. Till exempel »Har du svikit någon som litat på dig?«.
En sanningsenlig person antas frukta kontrollfrågor mer än relevanta frågor. Det beror på att kontrollfrågorna är utformade för att väcka oro hos personen angående deras tidigare sanningsenlighet, medan relevanta frågor handlar om ett brott som de vet att de inte har begått.
Om de fysiologiska reaktionerna är starkare på relevanta frågor än på kontrollfrågor leder det till bedömningen lögn. Starkare reaktioner på kontrollfrågor leder till bedömningen sanning.
Dolt informationstest
(CIT = Concealed information test)
CIT har mer stöd i forskning. Tekniken är mer sofistikerad och kan användas om förhörsledarna har information som den förhörda inte känner till att de har.
I CIT ger man alternativ till varje fråga. Frågorna kan handla om sådant som just den skyldige har kunskaper om. Om en person är misstänkt för att ha skjutit någon i ett hus och lämnat vapnet i hallen kan man ställa frågorna: »lämnades mordvapnet i köket?«, »lämnades mordvapnet i sovrummet?« »lämnades mordvapnet i hallen?«.
Om den misstänkte nekar hela tiden får man se om personen avslöjar sig när man anger det korrekta alternativet, det vill säga hallen. Tanken är att bara just den skyldige vet var mordvapnet lämnades och blir mer nervös vid frågan som handlar om hallen.
***
Läs även: Meningslös tortyr på låtsas
