kularg2

Skräckens arkitektur

Cárcel de Caseros var helvetet på jorden. Seth Wulsin gör konst av det argentinska fängelsets sista dagar.

Du har säkert någon gång hängt upp eller tagit bort en gardin, bytt matta eller lampor och upplevt hur det plötsligt känns helt annorlunda att komma hem. Det är syftet med arkitektur och inredning; att skapa miljöer för olika ändamål. Syftet med designen av det argentinska fängelset Cárcel de Caseros, inspirerat av amerikanska anstalter, var att fungera så psykologiskt nedbrytande som möjligt. Fängelset lades ner 2001. I år åkte den 26-årige amerikanske konstnären Seth Wulsin till Buenos Aires, lärde sig spanska och såg till att fångarna än en gång skymtade genom Cárcel de Caseros fönster.

Seth Wulsin lämnade Brooklyn för Buenos Aires på jakt efter billigare arbetslokal. När han vandrade omkring första dagen fann han sig plötsligt framför en H-formad byggnad som kastade en mycket speciell skugga över kvarteret.

– Det var som att befinna sig i Orwells »1984«. Jag har aldrig sett en byggnad som haft en starkare psykologisk inverkan på mig.

Wulsin fick veta att byggnaden var ett fängelse under Jorge Rafael Videlas militärdiktatur 1976 till 1981. Det ansågs vara Argentinas mest inhumana. Tänkt att fungera som ett häkte, blev fängelset i stället en permanent, snart överbefolkad, förvaringsplats för framför allt vänsterpolitiska fångar. När Seth Wulsin tittade upp och såg hur solen blänkte i de enorma glastegelfönstren, föddes visionen till hans nästa konstprojekt.

Cárcel de Caseros invigdes 1979. Justitieministern Roberto Rodriguez Varela klippte stolt banden med deklarationen att fängelset var som »ett femstjärnigt hotell«. En internationell människorättsorganisation besökte fängelset vid öppnandet utan klagomål. De tre första våningarna var i marmor. Allt var skinande rent och prydligt. Ett mönsterfängelse. Den utstuderat grymma utformningen var subtil. 18 våningar med 1 600 celler hängde som hönsburar på varsin sida av djupa schakt. Cellerna var vända från varandra. Fångarna kunde inte se varandra, bara höra; cellerna var helt i metall, en madrass, ett handfat, en exponerad toalett. Internerna levde största delen av sin tid i total visuell isolation. Cellväggarna var gjorda av blå, grå och vit mosaik i ett mönster, uttänkt för att vara desorienterande. Det fanns ingenting att fästa blicken på. De visste inte heller när någon av vakterna tittade in på dem genom det avlånga fönstret som satt på baksidan av cellerna.

– Allt för att skapa en känsla av isolation och separation. Som att vara begravd uppe i luften, säger Seth Wulsin.

Ibland blev det bokstavligen så. Caseros hade en tradition av interna yrkesmördare, »smurfarna«. De var fångar, spinkiga nog för att slinka ut ur det lilla cellfönstret, som kontrakterades av vakterna eller av andra fångar för att klättra längs väggarna till en annan cell, slinka in och sticka ett hemmagjort metallvapen genom en sovande fånge.

– Men det första fångarna beskrev var bristen på solljus, säger Wulsin.

Majoriteten av Caseros celler fick inte något solljus. Rekreationsrummen hade stora fönster men de var färgade blå. Efter en tid på anstalten antog fångarnas hud en grön nyans. De tappade hår och tänder. Caseros hade fängelseupplopp och protester mot vakterna som de flesta fängelser, men mycket av fångarnas ilska och frustration riktades direkt mot själva byggnaden. Under ett uppror slog de hål i väggarna som aldrig lagades.

– Fångarna stack ut armar och ben genom väggarna för att försöka få sol, säger Seth.

Det skedde också ständig kommunikation mellan Caseros och anhöriga på gatan nedanför. De tvinnade rep av sina madrasser och kastade ner dem som fiskelinor till gatan i jakt på meddelanden, cigaretter och adresser. Om du blev intagen på Caseros utan en fast adress blev du aldrig utsläppt igen.

– De som bodde grannar med fängelset berättade att de alltid hörde fångar ropa ut och be om en adress.

När Seth Wulsin kom till fängelset, var det nedlagt och på väg att demoleras. Han tillbringade fem månader, försörjd av sina besparingar, med att få tillgång till byggnaden.

Wulsin trasslade sig fram till rätt maktpersoner i den härva av byråkrati som håller i trådarna i det mesta i Buenos Aires. Han samlade brev från kongressmedlemmar, organisationer och före detta politiska fångar tills det skulle se konstigt ut för den militära ingenjörsförening som ledde rivningen att neka honom inträde. Mitt under raseringen, som skedde för hand och fortfarande pågår, fick Wulsin tillträde till byggnaden.

– Det är väldigt speciellt att kunna bevittna och spela in fängelsets sista dagar. Som en organism som tar sista andetaget innan den dör.

Wulsins vision var att krossa glasen i fönstren, som vart och ett bestod av 209 rutor, så de mörka hålen formade porträtt av män som tittar ut. Porträtten syns bara ur vissa vinklar. Som besökare kan man passera flera gånger utan att märka något, så plötsligt syns långa rader av enorma ansikten som blickar ut från den sorgliga byggnaden. Subtila bilder som bara glimtar fram.

– Vi har sett så många bilder av mänskligt lidande i alla former att det är svårt att ta en direkt bild och få den att verkligen beröra, säger Wulsin.

– Jag ville också göra något som övervann och trängde igenom byggnadens väggar.

Wulsin har filmat och fotograferat sitt konstnärliga arbete, och jobbar just nu på att sätta ihop en utställning om fängelset: »16 Tons«, döpt efter en kolgruvearbetarsång som skrevs av den amerikanske countrysångaren Merle Travis 1947.

– Fängelser är de mest extrema, minst ärliga och minst genomtänkta institutioner som existerar. Tanken att en anstalt som den här skulle ha någon som helst positiv effekt för samhället är absurd.

Seth Wulsin lämnade Brooklyn för Buenos Aires på jakt efter billigare arbetslokal. När han vandrade omkring första dagen fann han sig plötsligt framför en H-formad byggnad som kastade en mycket speciell skugga över kvarteret.

– Det var som att befinna sig i Orwells »1984«. Jag har aldrig sett en byggnad som haft en starkare psykologisk inverkan på mig.

Wulsin fick veta att byggnaden var ett fängelse under Jorge Rafael Videlas militärdiktatur 1976 till 1981. Det ansågs vara Argentinas mest inhumana. Tänkt att fungera som ett häkte, blev fängelset i stället en permanent, snart överbefolkad, förvaringsplats för framför allt vänsterpolitiska fångar. När Seth Wulsin tittade upp och såg hur solen blänkte i de enorma glastegelfönstren, föddes visionen till hans nästa konstprojekt.

Cárcel de Caseros invigdes 1979. Justitieministern Roberto Rodriguez Varela klippte stolt banden med deklarationen att fängelset var som »ett femstjärnigt hotell«. En internationell människorättsorganisation besökte fängelset vid öppnandet utan klagomål. De tre första våningarna var i marmor. Allt var skinande rent och prydligt. Ett mönsterfängelse. Den utstuderat grymma utformningen var subtil. 18 våningar med 1 600 celler hängde som hönsburar på varsin sida av djupa schakt. Cellerna var vända från varandra. Fångarna kunde inte se varandra, bara höra; cellerna var helt i metall, en madrass, ett handfat, en exponerad toalett. Internerna levde största delen av sin tid i total visuell isolation. Cellväggarna var gjorda av blå, grå och vit mosaik i ett mönster, uttänkt för att vara desorienterande. Det fanns ingenting att fästa blicken på. De visste inte heller när någon av vakterna tittade in på dem genom det avlånga fönstret som satt på baksidan av cellerna.

– Allt för att skapa en känsla av isolation och separation. Som att vara begravd uppe i luften, säger Seth Wulsin.

Ibland blev det bokstavligen så. Caseros hade en tradition av interna yrkesmördare, »smurfarna«. De var fångar, spinkiga nog för att slinka ut ur det lilla cellfönstret, som kontrakterades av vakterna eller av andra fångar för att klättra längs väggarna till en annan cell, slinka in och sticka ett hemmagjort metallvapen genom en sovande fånge.

– Men det första fångarna beskrev var bristen på solljus, säger Wulsin.

Majoriteten av Caseros celler fick inte något solljus. Rekreationsrummen hade stora fönster men de var färgade blå. Efter en tid på anstalten antog fångarnas hud en grön nyans. De tappade hår och tänder. Caseros hade fängelseupplopp och protester mot vakterna som de flesta fängelser, men mycket av fångarnas ilska och frustration riktades direkt mot själva byggnaden. Under ett uppror slog de hål i väggarna som aldrig lagades.

– Fångarna stack ut armar och ben genom väggarna för att försöka få sol, säger Seth.

Det skedde också ständig kommunikation mellan Caseros och anhöriga på gatan nedanför. De tvinnade rep av sina madrasser och kastade ner dem som fiskelinor till gatan i jakt på meddelanden, cigaretter och adresser. Om du blev intagen på Caseros utan en fast adress blev du aldrig utsläppt igen.

– De som bodde grannar med fängelset berättade att de alltid hörde fångar ropa ut och be om en adress.

När Seth Wulsin kom till fängelset, var det nedlagt och på väg att demoleras. Han tillbringade fem månader, försörjd av sina besparingar, med att få tillgång till byggnaden.

Wulsin trasslade sig fram till rätt maktpersoner i den härva av byråkrati som håller i trådarna i det mesta i Buenos Aires. Han samlade brev från kongressmedlemmar, organisationer och före detta politiska fångar tills det skulle se konstigt ut för den militära ingenjörsförening som ledde rivningen att neka honom inträde. Mitt under raseringen, som skedde för hand och fortfarande pågår, fick Wulsin tillträde till byggnaden.

– Det är väldigt speciellt att kunna bevittna och spela in fängelsets sista dagar. Som en organism som tar sista andetaget innan den dör.

Wulsins vision var att krossa glasen i fönstren, som vart och ett bestod av 209 rutor, så de mörka hålen formade porträtt av män som tittar ut. Porträtten syns bara ur vissa vinklar. Som besökare kan man passera flera gånger utan att märka något, så plötsligt syns långa rader av enorma ansikten som blickar ut från den sorgliga byggnaden. Subtila bilder som bara glimtar fram.

– Vi har sett så många bilder av mänskligt lidande i alla former att det är svårt att ta en direkt bild och få den att verkligen beröra, säger Wulsin.

– Jag ville också göra något som övervann och trängde igenom byggnadens väggar.

Wulsin har filmat och fotograferat sitt konstnärliga arbete, och jobbar just nu på att sätta ihop en utställning om fängelset: »16 Tons«, döpt efter en kolgruvearbetarsång som skrevs av den amerikanske countrysångaren Merle Travis 1947.

– Fängelser är de mest extrema, minst ärliga och minst genomtänkta institutioner som existerar. Tanken att en anstalt som den här skulle ha någon som helst positiv effekt för samhället är absurd.

//-->

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*