För priviligerade är moral en fråga om självbild – inte ansvar

I en tid då litteraturen ofta förväntas förhålla sig till social verklighet uppstår en ny fråga: vad händer när estetiken blir ett skydd mot konflikt? Magnus William-Olssons Felicia och Vergilius visar hur språklig kontroll kan förädla erfarenheten – men också hur klass och friktion riskerar att förbli bakgrund.

Vad är litteraturens uppgift i en tid som vår? Ska den skärpa blicken för sociala konflikter eller förädla erfarenheten till form? Frågan har under senare år återkommit i diskussioner om poesins och prosans samhällsroll.

Mot denna bakgrund blir Felicia och Vergilius en intressant roman att läsa. På ytan är den en barndomsskildring från 1960-talets villa-Sverige. Men den kan också förstås som ett inlägg i en större fråga: vad litteraturen kan – och bör – göra i relation till samtiden.

Miljön, igenkännbar som Äppelvikens välbärgade kvarter, är inte bara fond utan struktur. Här råder ekonomisk trygghet och kulturellt kapital. Klass existerar – men som självklarhet snarare än konflikt.

I denna ordnade värld möts Felicia och Vergilius, två barn vars relation laddas med symbolisk betydelse. Romanen är mindre intresserad av social dramatik än av medvetandets formande. William-Olssons prosa är disciplinerad och rytmiskt avvägd, med tydlig poetisk ambition.

Men kontrollen är också central. Erfarenheten når läsaren redan bearbetad. När Felicia traumatiseras efter att ha sett filmen Trollkarlen från Oz och barnen dras mot en underjordisk militäranläggning öppnas en möjlighet till oro. Tunnlarna antyder ett omedvetet. Ändå förblir hotet estetiskt inramat. Underjorden fogas in i idyllen.

Romanens mest övertygande parti är skildringen av Felicias mobbade bror. Här spricker disciplinen och texten vibrerar. Intensiteten uppstår när det socialt brutala tillåts tränga igenom.

En formulering som läggs i Vergilius mun – att människor handlar i egenintresse och sedan rationaliserar sina val – kan läsas som romanens moraliska axel. I en privilegierad miljö får den särskild resonans. När materiella villkor är säkrade riskerar moralen att bli en fråga om självbild snarare än ansvar.

I en recension i Fokus nyligen berömmer Ylva Lagercrantz Spindler pjäsen Göra rätt på teater Ö2, för att den skildrar vår tids ängslighet. I själva verket är den snarare ett exempel på vår rädsla eftersom den inte fördjupar konflikter som kan provocera. Iakttagelsen kan också riktas mot delar av samtidslitteraturen. Att registrera rädsla är inte detsamma som att utmana den.

I mycket av vår tids kultur stannar konflikter ofta vid antydan. Strukturer anas men drivs sällan till sin spets. Resultatet blir verk som med precision beskriver osäkerhet, men mer sällan pressar fram de sociala konflikter som ligger bakom den.

Mot denna bakgrund framstår Felicia och Vergilius som ett intressant exempel. Romanen är inte rädd i banal mening – den är estetiskt säker. Men just denna säkerhet gör också att den sociala miljö som omger berättelsen förblir märkligt stilla. Klass finns där – men som bakgrundsstruktur snarare än som levd konflikt, en tyst förutsättning för idyllen snarare än en kraft som hotar att spräcka den.

Det är ett legitimt estetiskt val. Men i en tid där offentligheten också präglas av en rädsla för verklig konfrontation får valet en vidare betydelse. När estetiken ersätter friktionen riskerar litteraturen att förlora den erfarenhet ur vilken dramat en gång uppstod.

***

Läs även: Thomas Bernhard – en paradoxal misantrop

Läs även: ”Böcker ska se snygga ut – jag älskar vackra böcker”