Hannah Arendt var ett ljus i dumhetens skymning

Den tysk-amerikanska tänkaren Hannah Arendts essä Reflections on Little Rock upprörde redan när den först publicerades 1958 och har fortsatt att uppröra sedan dess. Likt William Faulkner intog hon ståndpunkten att det var fel av USA:s federala styre att lägga sig i och upphäva segregationen i Södern.

Inte minst ville Arendt freda skolorna – hon ansåg att föräldrar och elever skulle få välja vilka de delade klassrum och korridorer med. Det var för den politiska teoretikern Arendt inte en politisk utan civil fråga. I vårt privata vardagsliv, men inte sällan också på arbetet, har vi rätt att favorisera och diskriminera, umgås och göra affärer med dem vi vill, konstaterade hon. Skolan var för Arendt inte en plats för radikal omdaning av människan, utan en plats för att tradera bildning och kunskap. 

Den här kontroversen tenderar att försvinna när Arendt presenteras i olika sammanhang. Själv tog hon till sig av kritiken kring hennes brist på lyhördhet mot svarta amerikaners situation och valde sedan att inte återpublicera essän.

Idéhistorikern Anders Burman väjer inte för den här historien i sin nya bok Hannah Arendt – politiskt tänkande i mörka tider. Han framhäver hur Arendt själv distanserade sig till den.

Den assimilerade judinnan blev medveten om sin judiskhet först som skolflicka hemma i Königsberg när lärare och elever påpekade det för henne. I sitt framträdande verk Totalitarismens ursprung (1951) pekar Arendt sedan på hur just minoriteter blir utsatta först när de synliggörs i offentligheten genom representation och särrättigheter. De förväntas eller rentav tvingas att bära kollektiva identiteter i stället för att träda fram i samhället med sin egenart som individer.

När moderniteten väl nivellerade traditionella auktoriteter och hierarkier blev sådana som judar och homosexuella av det skälet till fritt byte för den stora förfrämligade massans exploderande vrede. Från Dreyfusaffären i det antisemitiska Frankrike till gaskamrarna i nazisternas förintelseläger. Däri ligger Arendts aversion mot identitetspolitiken.

I USA var minoriteter tydliga bara genom sin hudfärg, ett faktum svarta amerikaner inte kom ifrån. Likt Faulkner betraktade Arendt rasismen i sydstaterna som en fundamental kultur vilken endast kunde förändras över (lång) tid. Den påtvingade desegregationen skulle inte föra svarta och vita närmare varandra utan endast odla missnöjet i samhället.

Arendt och Faulkner fick rätt, det federala ingripandet uppfattades som totalitärt av de redan sedan inbördeskriget förfrämligade sydstatsborna och hatet mot överheten i Washington blev starkare. När skoldesegregationen skulle ta sin början i Little Rock i Arkansas 1957 kallade den demokratiske guvernören Orval Faubus in nationalgardet för att hindra svarta elever från att ta sig till skolan. Den republikanske presidenten Dwight Eisenhower svarade med att skicka dit den luftburna 101:a divisionen för att skydda den svarta minoritetsbefolkningen och ställa gardisterna under federal kontroll. Ett rent inbördeskrig var nära.

På den tiden var den sociala tilliten mellan amerikaner lika stark som i våra nordiska demokratier, men sedan dess har USA som bekant polariserats våldsamt. Den vita befolkningen har flytt Little Rock och den svarta har vuxit till. Sedan 80-talet har kriminaliteten och våldet exploderat och sett till invånare är staden bland de mest drabbade av mord i USA. 

Som Burman konstaterar utgick Arendt alltid från den mänskliga erfarenheten i sitt tänkande. Det gjorde henne skeptisk till ideologiernas begränsade förståelse av verkligheten, i synnerhet efter andra världskriget där stora idékomplex visade sig göra våld på världen i stället för att begripa den. Arendt var därför skeptisk och höll distansen till sådana som Theodor Adorno och Max Horkheimer och de andra marxisterna i Frankfurtskolan, de var till syvende och sist för dogmatiska i sin samhällskritik.

Det ledde till en del andra kontroversiella analyser som Burman inte berör närmare. I Totalitarismens ursprung finner Arendt att kolonialismens gränslösa exploatering banade väg för nazismen och stalinismen, men också att västerlänningen “förvildades” i mötet med andra kulturer. Exempelvis hävdar hon att de sydafrikanska boernas råa rasism berodde på att de tog intryck av de våldsamma och expansionistiska zulufolkets framfart och gränslösa folkmord i sydligaste Afrika.

Så sent som på 1960-talet hävdade Arendt att kvinnor inte lämpade sig för politiken, den sfären var förbehållen män. Uppslukad av den atenska demokratin och framför allt den romerska republiken betraktade hon det offentliga livet i en slags idealform som sällan hade med den faktiska dagsaktuella politiken att göra. Arendt begrep sig inte på välfärdsstatens utveckling då hon ansåg att ekonomiskt och socialt liv var civila spörsmål. Likt den nyligen bortgångne Jürgen Habermas var Arendt orolig över det hon uppfattade som offentlighetens förfall i den moderna och massmediala tiden, en slags pågående fördumning.

För henne var politikens sfär ett rum för kollektivt handlande, men det var sällan klart var en sådan definition egentligen syftade till. Tydligast blir det kanske kring Arendts intresse för revolutioner, att historiska tillfällen som Pariskommunen 1871 eller revolten i Ungern 1956 ger människan unika möjligheter att försöka förverkliga just klassiska republikanska ideal. Burman påpekar att Arendt med tiden blev kritisk till israelisk politik. Samtidigt var den judiska statens bildande 1948 ett exempel på historiskt avgörande politiskt handlande. 

Sedan doktorsavhandlingen om kyrkofadern Augustinus kärleksbegrepp betraktade Arendt kärleken – förmågan till omsorg om världen och den andre – som det centrala i människans liv . Likt Aristoteles framhäver hon “vänskapen” som grunden för samhällsgemenskapen. Det var genom kärleken, eller det som hennes läromästare Martin Heidegger skulle kalla “omsorg”, som vi gör oss hemmastadda i gemenskapen och tillvaron.

Arendt var inte bara Heideggers student, utan också dennes älskarinna. Efter kriget försvarade hon honom trots hans samröre med nazistpartiet. Numera vet vi att Heidegger också var övertygad antisemit. 

Burman framhäver förtjänstfullt Arendts värdekonservatism, inte minst när det kom till utbildning. Hon föredrog också det konserverande draget i amerikanernas frihetskrig före den franska revolutionens skräckinjagande radikalitet.

Ännu tydligare kan man spåra denna konservatism i hennes tankar kring auktoritet och bildning, just med fascinationen för antikens republiker. Som idéhistorikern Svante Nordin påpekat finner Arendt en helig politisk treenighet mellan religion, auktoritet och tradition. Dessa tre stödjer varandra i att upprätta civilisatorisk ordning och frihet genom historien. Nu famlar vi efter att åter få fatt i traditionens tunt tvinnade tråd och låta den leda oss genom modernitetens natt. Traditionens och auktoritetens försvagande leder ofta till att makten måste ta till våld för att hävda sin rätt. Ett sådant oroande exempel såg Arendt i den västerländska repressionen mot studentrevolterna i slutet av 60-talet. 

Nationen var som Burman påpekar viktig för Arendt. I enlighet med den romerska rättstraditionen tänkte hon att alla människor har rätt till rättigheter, men att dessa är förborgade och förkroppsligade i en bestämd politisk gemenskap. För henne var därför nazismen likt sovjetkommunismen antinationell, med dess besatthet av ras och livsrum blev den just en gränslös imperialistisk strömning.

Burman framhäver just Arendts sympati med alla de medborgarskapslösa människor som befann sig i ett limbo som flyktingar i mellankrigstidens Europa. De gamla imperiernas upplösning efter första världskriget gjorde att miljontals människor plötsligt var på “fel” plats, något som var tillräckligt för att destabilisera samhällen på ett sådant vis att extrema politiska rörelser kunde kanalisera människors frustrationer och främlingsfientlighet. En situation vi onekligen känner igen i dagens värld.

Arendt är mest känd för sin tanke om “den banala ondskan”, hur vi i våra moderna byråkratier likt Förintelseorganisatören Adolf Eichmann tenderar att gömma oss i massans och samhällsmaskineriets ansvarslöshet och bara följa order. För Arendt var tänkandet en ständig process för att förstå världen och ta sitt ansvar för den: den onda dumheten tilltar när det inte längre finns något utrymme för personlig integritet och kritisk reflektion i samhället. 

Det kräver bildning, tradition och frihet – en tilltagande bristvara i vår tid. Burman tänder ett ljus i kulturskymningen med sin fina och folkbildande introduktion till en av vår tids viktigaste och mest egenartade tänkare. 

Läs även: Judarna är västvärldens plågade samvete

Läs även: Immanuel Kant – den upplyste rasisten?