gnosjo_1

Alla behövs i Gnosjö

I det lilla småländska samhället är sysselsättningen högre bland utrikesfödda än svenskfödda. Följ med till kommunen som är bäst i Sverige på integration.

1. Industrier och bönehus

Rosa Hagy står böjd över rabatterna som kantar den stenlagda gången upp till den vitrappade villan. I skottkärran ligger knippen med gula påskliljor som väntar på att komma i jorden. Hon och hennes sambo är stolta villaägare sedan tre månader tillbaka, de köpte huset av en kines. Rosa Hagy har bott i Sverige i ett halvår och pratar redan mycket bra svenska, trots att hon fortfarande väntar på att få alla papper i ordning för att kunna börja läsa svenska för invandrare. Sambon har jobbat i Sverige i fyra år och arbetsmöjligheterna var helt avgörande när paret bestämde sig för att lämna hemlandet Rumänien för att satsa på en framtid i de småländska skogarna, berättar hon och kisar mot den starka vårsolen.

I Gnosjö ligger arbetslösheten på en enda procent. Kommunen har bara knappt 10 000 invånare men 1 300 företag som gapar efter mer arbetskraft. Mellan år 2000 och 2006 minskade invånarantalet med 500 personer, i fjol vände det äntligen och Gnosjö växte med 60 själar.

Lilla Gnosjö är också bäst i Sverige på integration. Var fjärde kommuninvånare är av utländsk härkomst. Gnosjö är också den av Sveriges 290 kommuner som har den högsta sysselsättningsgraden bland utrikes födda, 62 procent. Det kan jämföras med genomsnittet på 42,7 procent och med 23,8 procent i Dorotea som hamnar längst ner på listan.

Liksom grannkommunerna Värnamo, som vann fjolårets integrationsrankning, och Vaggeryd som är fyra på årets lista, så ser Gnosjös politiker invandrare och flyktingar som en resurs. Mer än så, invandringen är en förutsättning för tillväxt och välstånd.

Gnosjö är mexiteglets och de prydliga trädgårdarnas samhälle. Små villor varvas med fyrkantiga plåtfasader i grälla färger. Här lever man på sin småskaliga tillverkningsindustri, hantverk och familjeföretag. Järnvägen klyver samhället, det solgula före detta stationshuset i trä är numera blomsterhandel. Den frikyrkliga traditionen är stark, lilla Gnosjö har ett 20-tal församlingar.

En pensionerad småföretagare sammanfattar den omtalade gnosjöandan:
»Industrier och bönehus – jobba och be.«

Jobben genomsyrar också Gnosjös integrationspolitik, från första dagen en invandrare eller flykting anländer. I de ljusa och hemtrevliga lokalerna som rymmer Gnosjöandans kunskapscentrum samsas 300 gymnasielever med 250 vuxenstuderande, varav ett 100-tal läser svenska för invandrare. Sven-Åke Falkeby är den passionerat engagerade rektorn för kommunens vuxenutbildning. Han pratar som en kulspruta och berättar om hur han och personalen för några år sedan gjorde om hela systemet.

– Människor som kommer till Gnosjö från andra länder ska kunna se en tydlig framtidsbild av sig själva som yrkesarbetande familjeförsörjare, det ska inte vara en utopi. Vårt mål är att inte en enda av invandrarna ska behöva gå till arbetsförmedlingen, säger Sven-Åke Falkeby.

Matematik, hem- och konsumentkunskap samt datakunskap är obligatoriska inslag redan för de elever som precis börjat läsa svenska för invandrare. Kompletterande yrkesförberedande utbildningar inom exempelvis vård, omsorg och industriteknik ges parallellt med språkundervisningen – ingen tid slösas bort på att vänta till dess att svenskan är perfekt. Genom att visa de nyinflyttade att de snart kommer att kunna försörja sig själva skapas i stället en stark motivation att lära sig språket. Lärarna försöker se individerna i klassrummet, inte en homogen grupp av invandrare, förklarar Sven-Åke Falkeby.

Vägg i vägg med datasalen håller läraren Dorota Vestlund, ursprungligen från Polen och numera kristdemokratisk ledamot i kommunfullmäktige, precis på att runda av en svensklektion. De nio eleverna kommer från länder som Polen, Vietnam, Somalia och Bosnien. Kineser från Vietnam är en stor invandrargrupp i Gnosjö. De första vietnamesiska båtflyktingarna kom på 1970-talet och många har kommit därefter. I dag är knappt 700 Gnosjöbor själva födda i Vietnam eller har minst en förälder som är det. På senare år har kommunen utökats med invandrare från framför allt Somalia och Polen. Sven-Åke Falkeby rycker lite på axlarna som svar på frågan hur Gnosjö påverkas av regeringens beslut att öppna upp för arbetskraftsinvandring:

– Det gör ingen skillnad för oss, vi har redan arbetskraftsinvandring. Vi gör ingen skillnad på folk och folk, både flyktingar och arbetskraftsinvandrare har bidragit till att vi kunnat behålla Gnosjöandan.

Gnosjös flyktingar hamnar ofta i Furuhall, kommunens mest invandrartäta bostadsområde som ligger idylliskt på en kulle, strax utanför de centrala delarna av samhället. Området består av två- och trevåningshus med små trädgårdstäppor längst ner. Skogen omsluter de boende på tre sidor.

Det är mitt på dagen och rätt öde – alla jobbar ju. Några skolbarn på cykel och en tant på vespa är de enda som syns till. En katt ligger och lapar sol i rabatten. I Furuhall finns 200 lägenheter, 180 av dessa är uthyrda. Omkring 70 procent av de boende kommer ursprungligen från Vietnam, de flesta är barnfamiljer där föräldrarna ofta jobbar skift, berättar Catarina Niklasson, som är fastighetsskötare och ansvarig för lägenheterna i Furuhall.

– Nedskräpning är det största problemet här, annars är det väldigt lugnt, säger hon under en kort paus i arbetet.

Även om det är ett invandrardominerat område så är det många av invånarna som efter ett tag köper villa och flyttar härifrån, vartefter fylls det på med nyanlända. 25-åriga Maria Luu trivs i Furuhall och känner sig hemma bland alla vietnamesiska landsmän. Men hon umgås mest med sina arbetskamrater, de flesta är infödda svenskar. Som så många andra med invandrarbakgrund har hon och familjen sökt sig till Gnosjö för att jobba, berättar hon där hon sitter vid bordet inne på Asia Livs. Rökelsen ligger tung inne på Gnosjös enda asiatiska matbutik som huserar i källaren på en villa, mitt i centrum. Det som ser litet ut från utsidan visar sig vara en stor lokal, fullproppad från golv till tak med färgglada förpackningar och frysta delikatesser. På tv:n längst in i lokalen pågår en vietnamesisk operaföreställning. De fyra äldre personerna runt apparaten pratar knappt någon svenska så Maria Luu får sköta snacket. Hon har en liten scarf runt halsen och jobbar som montör och packanställd på metallföretaget Ezze.

Tvärs över gatan, på Bernts café, berättar det kristdemokratiska kommunalrådet LarsÅke Magnusson om gårdagens träff med åtta irakiska flyktingar som kommit till Gnosjö från Södertälje på studiebesök. I ett nytt samarbete kommunerna emellan ska så många flyktingar som möjligt från Södertälje lockas att sätta ner bopålarna i den småländska myllan. För trots att Gnosjö välkomnar flyktingar så har de i praktiken tagit emot relativt få i relation till befolkningsstorleken, endast 1 procent. Nu hoppas han att de åtta irakierna ska fungera som Gnosjöambassadörer i Södertälje och övertala sina landsmän om den arbetskraftstörstande kommunens förträfflighet. LarsÅke Magnusson frestar med jobb, bostäder, dagisplatser och ren luft. Det största problemet som hans kommun brottas med i nuläget är den konsekvens av regeringens öppnare regler för arbetskraftsinvandring som innebär att flyktingar hamnar mellan stolarna.

De nya, generösa reglerna som börjar gälla från och med december gäller bara nyanlända. En person som har bott i Sverige i sex månader och har fast jobb får stanna, men inte en som bott här i fyra år – trots att han eller hon har ett arbete. Då tvingas man nämligen återvända till hemlandet för att söka arbetstillstånd därifrån.

– Det är ju ett hån mot oss i Gnosjö. Samtidigt som vi tar emot irakiska flyktingar från Södertälje och letar arbetskraft i Holland så ska vi tvingas att utvisa människor som bott här i flera år, säger LarsÅke Magnusson, som nu vädjar till migrationsminister Tobias Billström om att en övergångsregel ska införas.

Att ha ett arbete att gå till och att behärska det svenska språket är de två byggstenarna i kommunens framgångsrika integrationspolitik. Mer än 40 mil norr om Gnosjö, i den kommun som kommer på andra plats i årets rankning, är synsättet ganska annorlunda.

2. Hemkänsla och höghus

På en smal gräsplätt övar ett tiotal barbröstade tredjeårsstudenter från Nycirkusprogrammet på S:t Botvids gymnasium hopp och volter. Ur högtalaren på en liten medhavd stereo pumpar den franske rapparen Mc Solaar. Den syriskortodoxa kyrkans två lökkupoler avtecknar sig mot en knallblå himmel och på andra sidan Södertäljevägen syns siluetterna av Albys höghus.

Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg. Stockholmska förortsområden som ofta förknippats med invandring, segregation och en alldeles egen förortskultur. Under 90-talet slog The Latin Kings igenom med sina skildringar av livet i Botkyrka. Textrader som »Jag komma till Sverige, jag söka asylen, jag hamna rätt i Botkyrkabyggen« berättade om en vardag i ett annat Sverige. Den ekonomiska krisen under 90-talet märktes kanske allra tydligast i förorter som dessa, med hög arbetslöshet och många invandrare. Och trots att det gått lång tid sedan dess så hänger bilden av Botkyrka som ett segregerat problemområde kvar.

Det var just 90-talets ekonomiska krisår och dess konsekvenser: minskat valdeltagande, misstro mot etablissemanget och en negativ självbild, som blev startskottet för Botkyrkas politiska reformarbete. 1996 startade kommunens satsning på att förbättra demokratiutvecklingen.
Botkyrka har gjort en imponerande klättring på Fokus integrationsrankning; från fjolårets 29:e plats till att i år hamna tvåa, strax efter Gnosjö.
Men begreppet »integration« får Botkyrkas ledning att snörpa ogillande på munnen.

Kommunen, vars klatschiga slogan är »Botkyrka – långt ifrån lagom«, rymmer ett 100-tal olika etniciteter och invånarna talar 70 olika språk. De största invandrargrupperna kommer från Finland, Turkiet, Chile och Irak. Hälften av de 79 000 invånarna har utländsk bakgrund enligt SCB:s definition: att själv vara född utomlands eller att ha två föräldrar som är det. Räknas alla de som endast har en utlandsfödd förälder så uppgår siffran till 70 procent. Just den höga andelen utrikesfödda bidrar till Botkyrkas framskjutna placering på årets rankning. Men också i kategorin relativ sysselsättning hamnar kommunen högt upp – sysselsättningsgraden är fem procentenheter högre bland de Botkyrkabor som är födda i ett annat land än Sverige jämfört med de inrikes födda. Detta placerar Botkyrka i en exklusiv skara: endast 36 av landets 290 kommuner har en högre sysselsättningsgrad bland de utrikes födda än bland de inrikes födda, däribland även Gnosjö.

I Botkyrka kommuns mintgröna tio-våningshus talar Helena Rojas Lundgren och Jens Sjöström i mun på varandra när de försöker förklara Botkyrkas integrationspolitiska framgångar. Hon är utvecklingschef och han är socialdemokratisk vice ordförande i kommunstyrelsen samt ordförande i barn- och ungdomsnämnden. De förkastar integrationsbegreppet eftersom det i praktiken innebär assimilering, att den ena parten – invandraren, ska ges förutsättningar att anpassa sig till den andra – svensken.

– Genom detta perspektiv går det svenska samhället miste om otroligt mycket och jag menar att det till och med strider mot FN-deklarationen om mänskliga rättigheter som klargör att alla människor har rätt till sitt eget kulturarv, säger smålänningen Jens Sjöström.

Han vill i stället tala om demokrati, icke-diskriminering och principen om likabehandling. Att ha ett jobb att gå till och att behärska det svenska språket – två kriterier som ofta anges som grundläggande förutsättningar i integrationssammanhang, är viktiga, men inte viktigast. Lika grundläggande är att bli väl bemött, känslan av att dina åsikter spelar roll.

– Botkyrka har en svår historia av stigmatisering, och den negativa bild som spridits i medierna har alltid varit vårt stora ok, utvecklar Helena Rojas Lundgren.

Att arbeta mot strukturell diskriminering och få Botkyrkaborna att känna hemmahörande och delaktighet är grundläggande i kommunens integrationsarbete och förklarar kommunens framgångar, tror både Helena Rojas Lundgren och Jens Sjöström. De får medhåll av den svensk-amerikanske juristen Paul Lappalainen, före detta statlig integrationsutredare som är präglad av sin uppväxt i 60-talets USA där integration innebar åtgärder mot diskriminering. Den svenska debatten har, enligt Lappalainen, utvecklats till att alltför ensidigt fokusera på arbetsmarknadsintegration. I länder som USA, Kanada och Storbritannien finns ett betydligt mer välutvecklat arbete mot diskriminering, medan Botkyrka är rätt ensamt i Sverige om att arbeta på samma sätt.

– Sverige har sänkt sin ambitionsnivå rejält. Tänk om ambitionsnivån skulle vara lika låg när det kommer till jämställdhet och vi skulle nöja oss med att kvinnor hade jobb – vilket som helst. En invandrad läkare som jobbar som städare är knappast ett tecken på välfungerande integration, säger Paul Lappalainen.

Enligt Botkyrkamodellens synsätt så är det svenska språket viktigt för invandrare att behärska, men långt ifrån det mest grundläggande. Minst lika viktigt är det egna modersmålet. Kultursatsningar där människor får berätta om sina egna upplevelser är ett viktigt instrument, den nyaste satsningen kallas Botkyrka Communityteater och bygger på idén att låta invånare från olika kommundelar samarbeta i ett gemensamt projekt.

Det finns också en annan anledning till att Botkyrkas strategi inte innefattar begreppet integration.

– Om vi fokuserar för mycket på integration så riskerar vi att exkludera den grupp i kommunen som är så kallat helsvensk. Och då är det lätt att det uppstår diskussioner om hur resurserna fördelas, säger Jens Sjöström som därför föredrar att utveckla det mer allmängiltiga demokratibegreppet.

Just den här vårveckan i april står demokratiarbetet i extra fokus. I S:t Botvidsgymnasiets aula pågår en workshop om demokrati och främlingsfientlighet. Den är en del i kommunens temavecka om demokrati, och representanter från partierna i kommunfullmäktige delar ut ballonger och information i entrén.

Förstaårsstudenterna tittar på klipp ur filmen »Ett öga rött«, spridda fniss och igenkännande gapflabb hörs i mörkret. Läraren Elisabeth Tjörnhammar undrar ängsligt om »hennes« ungdomar kommer porträtteras som bråkstakar i tidningen. Hennes simultankapacitet är välutvecklad, hon ber en kollega att punktmarkera ett par killar på en bakre bänkrad samtidigt som hon agerar dörrvakt och stoppar en elev som säger att han vill ut och besöka toaletten. Ryter till några pratkvarnar att det är oartigt att babbla medan någon annan har ordet, för att i nästa leende andetag förklara att ungdomarna är underbara.

– Det gäller att kunna ta jargongen och inte bli rädd utan inse att det är ett sätt att prata och utrycka sig som är rätt oförargligt, säger Elisabeth Tjörnhammar.

En av eleverna i aulan är 17-åriga Nadin Saad, som själv har flyttat en del de senaste åren. Hennes föräldrar är ursprungligen från Libanon, men hon och hennes syskon är födda och uppvuxna i Trollhättan. Nadins morbror bor i kanadensiska Halifax där han driver en egen restaurangverksamhet och han lockade med jobb till sin syster, som i fjol tog med sig de två hemmaboende barnen över Atlanten.

Men trots att Kanada är känt för sin stora arbetskraftsinvandring så visade det sig inte vara helt enkelt för Nadins mamma att få arbetstillstånd. Upp till ett år kan hon få vänta, och för att barnen inte ska missa ett skolår så flyttade familjen tillbaka till Sverige under tiden. Sedan ett halvår bor de i Norsborg i Botkyrka kommun. Kontrasten till lilla Trollhättan är stor, tycker Nadin. Nu läser hon första året på handel- och turismprogrammet på St. Botvids gymnasium i Norsborg.

– Jag trivs bra här, även om allt är annorlunda jämfört med Trollhättan. Husen, människorna, allt.

Från den vitrappade villan i Gnosjö till Botkyrkas höghus. Vid en första anblick är det inte mycket som förenar de två kommunerna i toppen. Den ena har 9 000 invånare, den andra 79 000. Den ena ligger i en glänta i skogen, suger åt sig arbetskraft och har en stark frikyrklig tradition, den andra är en förortskommun till Stockholm med miljonprogramsområden och en arbetslöshet som ligger över genomsnittet i länet. Även om båda kommunerna har en hög andel utrikesfödda bland sina invånare så är skillnaden sinsemellan stor:

35 procent av Botkyrkaborna är födda i ett annat land än Sverige, motsvarande siffra för Gnosjö är 18 procent. Riksgenomsnittet ligger på 13 procent.

Men de båda kommunerna som är bäst i Sverige på integration har ändå några saker gemensamt. Båda har många småföretagare och en stark föreningskultur.

I Botkyrka finns 280 aktiva föreningar registrerade, de engegerar 54 000 av kommunens invånare. Och 2006 hade Gnosjö 94 föreningar med sammanlagt 7 800 medlemmar. Småföretagen dominerar Botkyrkas näringsliv, de utgör cirka 95 procent av de 4 000 företagen i kommunen. Företrädarna för de båda kommunerna utstrålar också en genuin vilja och ett engagemang att ta sig an de möjligheter som invandringen innebär. Tydliga riktlinjer, målsättningar och inte minst ett mått av sund självrannsakan är något som återfinns både i Gnosjös lilla kommunalhus och i Botkyrkas mintgröna dito.

Birgitta Ornbrant är forskare vid CEIFO, centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer vid Stockholms universitet. Hon tycker att Fokus rankning är intressant eftersom de båda kommunerna i topp är så fruktansvärt olika i de flesta avseenden.

– Den främsta anledningen till att invandrare flyttar till Gnosjö är en vilja att jobba, och de som flyttar till Botkyrka gör det förmodligen av helt andra skäl eftersom arbetsmarknaden ser annorlunda ut där, säger hon.

Att Sverige, som är ett invandringsland med lika stor andel utlandsfödda som USA, inte har lyckats särskilt bra med att erbjuda arbete till de inflyttade är numera välkänt. Att arbetslösheten bland invandrare är dubbelt så hög som för svenskfödda talar sitt tydliga språk.

När Brysselbaserade tankesmedjan Migration Policy Group tillsammans med brittiska myndigheten British Council i höstas presenterade sitt europeiska integrationsindex, var det därför något förvånande att Sverige kom på första plats i konkurrens med övriga EU-länder, Norge, Schweiz och Kanada. Det så kallade Mipex-indexet bygger på indikatorer som täcker in sex olika områden som är av vikt för en lyckad integration: varaktig bosättning, familjeåterförening, medborgarskap, antidiskriminering, arbetsmarknad och politiskt deltagande.

Men den svenske integrationsforskaren, professor Jan Ekberg i Växjö, har en enkel förklaring till att Sverige hamnar i topp:

– Mipex-indexet mäter bara åtgärderna och den politik som finns på pappret – inte det faktiska utfallet och hur det ser ut på exempelvis arbetsmarknaden. Ser man i stället till arbetsmarknadsintegrationen så hamnar Sverige under EU-genomsnittet.

3. Kravaller och jobbsatsning

Ingenstans har konsekvenserna av utanförskapet i storstädernas förorter blivit tydligare än i Frankrike. När Paris förorter skakades av kravaller och motsättningar mellan unga invånare och polisen i slutet av 2005 sågs det av många som ett tecken på en havererad integrationspolitik. Bilder på brinnande bilar och sönderslagna butiker kablades ut över världen och blev startskottet till en ny och intensiv integrationsdebatt.
Presidentkandidaten Nicolas Sarkozys tal om hårdare tag mot buset i förorten väckte ilska och kritikerna rasade mot hans sätt att utmåla unga i socialt utsatta områden som kriminella.

Men retoriken slog också an en sträng hos många och var en bidragande orsak till att han gick segrande ur presidentstriden. Vallöftet att skapa en »Marshallplan för förorten« infriades i februari i år då presidenten stolt meddelade att 500 miljoner euro satsas på att förbättra situationen i de 100-tal franska förorter som bedöms vara i störst behov av resurser. Den viktigaste åtgärden handlar om sysselsättning, målet är att få 100 000 unga människor i de utsatta områdena ut i arbetslivet, främst genom att stötta dem att starta egna företag.

Sarcelles är en Parisförort som under flera års tid arbetat med en demokratiseringsmodell på gräsrotsnivå, helt i Botkyrkas anda.

Lämmeltåget av pendlare väller åt andra hållet en kall men solig onsdagsmorgon i mars. Förort efter förort svischar förbi. Sarcelles ser ut som de flesta andra Parisförorter: smutsgula husfasader, en liten klunga av affärer vid tågstationen. Klockan är tio på morgonen och på det enda öppna brasseriet tappar den vänlige barägaren upp dagens första öl till sina stamgäster efter att först ha gått laget runt och hälsat med ett handslag.

På pendeltågsstationen samlar en genomförkyld Cassis Sanogo ihop sitt lilla gäng. Fem unga killar som i dag ska åka till Paris stora mässhall för att söka sommarjobb.

Var och en har en prydlig mapp med sig, cv och personligt brev. Ordning och reda, det har Cassis Sanogo sett till. Han är 32 år och har jobbat för sin födelsekommun sedan han var 17. Han är på en och samma gång fritidsledare, kvartersvärd och extraförälder. För många av de boende i det område han ansvarar för är han den enda linan till myndigheterna. Mobilen ringer hela tiden.

I den jättelika futuristiska mässhallen sitter företagsrepresentanter i små montrar. Köerna med arbetssugna tonåringar ringlar sig långa.

– Av med kepsen! Du kan väl inte söka jobb med mössa på huvudet. Har ni alla papper klara? Nu går ni och presenterar er för arbetsgivarna, tänk på att första intrycket är viktigt!

Cassis Sanogo vill inte höra talas om begreppet integration.

– Vi ska inte integrera oss, vi är fransmän, födda i det här landet. Det är Frankrike som ska erkänna att vi är medborgare med samma rättigheter som alla andra, förklarar han med emfas.

Betydligt mer akut är att åtgärda det största problemet i de franska förorterna: arbetslösheten bland unga. Tjejerna klarar sig ändå ganska bra, de är ofta skötsamma och initiativrika, hävdar Cassis Sanogo. Men det är värre för de unga pojkarna. Många har varit i konflikt med den lokala polisen och åtalats för ringa brott, som skadegörelse och snatteri, något som syns i straffregistret i flera år framöver och får arbetsgivarna att dra öronen åt sig. Känslan av hopplöshet föder ett utanförskap som lätt leder till kriminalitet och ett liv i arbetslöshet. Men Cassis Sanogo fnyser mest åt president Sarkozys löften.

– Politikerna håller aldrig vad de lovar. Problemen i förorterna är inget nytt fenomen, vi har bjudit ut politiker hit i flera års tid för se hur det står till, men de verkar inte intresserade. Det är bara en tidsfråga innan Frankrike drabbas av nya upplopp.

Ännu har konsekvenserna av utanförskap och segregation inte tagit sig lika våldsamma uttryck i Sverige som i Frankrike. Men händelser som när ungdomsgäng kastat sten och hotat tunnelbanevakter i Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby har oroväckande likheter med våldet i de franska förorterna.

Enligt integrationsforskaren Birgitta Ornbrant så ligger en av svårigheterna i hela debatten, oavsett land, i det faktum att begreppet integration inte är något som kan definieras ovanifrån, vare sig av forskare eller politiker.

– Däremot kan vi, vilket den här undersökningen är ett bra exempel på, mäta och jämföra faktorer som är viktiga förutsättningar för integration, säger Birgitta Ornbrant.

Medan invånarna i de franska förorterna inväntar resultaten av presidentens integrationssatsning med en viss skepsis, så fortsätter Gnosjös kommunledning sin satsning på att locka till sig ännu fler invandrare. Och i Botkyrka, Sveriges mest mångkulturella kommun, jobbar man vidare med sin demokratiutveckling. Förutsättningarna skiljer sig markant, men målsättningen är densamma. Ett samhälle där alla känner sig delaktiga.

Läs mer om vad Fokus har skrivit om integration här:

Anders Lago om Södertälje och USA

Värnamo bäst på integration 2007

Gränserna öppnas för arbetskraft

Stenhård gallring av flyktingar

Tobias Billströms makthavarsida

Luciano Astudillos makthavarsida

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1225 kronor!

11 comments

  • […] mer: Bäst på integration 2007, Bäst på integration 2008, Fler […]

  • […] mer: Bäst på integration 2007, Bäst på integration 2008, Fler […]

  • […] ska man mäta integration, ska man överhuvudtaget göra det? Fokus stora integrationsrankning som presenterades förra veckan har väckt en enorm […]

  • […] är listsäsong i Fokus. Senast integrationsrankningen, och snart kommer vi få veta var det är bäst att bo. Normerade relativa tal i alla ära. Men […]

  • Fredrik Viberg skriver:

    Jag tycker SD har gjort en mycket bra genomgång av de verkliga förhållandena i Gnosjö:

    http://www.sverigedemokraterna.se/

    Årets integrationskommun: – Är detta det bästa mångkulturalismen har att erbjuda?
    2008-05-09, 16:13

  • […] Fokus magazine did a great job for the second year in a row to map out the reality of our integration praxis and politics. The sunshine story of the Gnosjö municipality is worth to be copied throughout our nation and SVD’s Per Gudmundson continues his thoughts on this. Of course we have to realize that the sheer demand of workers in the different industries in Småland adds to the openness of integration and hopefully assimilation. It would be interesting to hear from some of the Småländare how the assimilation process in regards to relationships, friendships, participation in church and other associations is going. Maybe we could even learn more from them! […]

  • Vesa Muhamed skriver:

    Denna ranglista är väldigt missvisande, och säger inget om de verkliga förhållandena i de olika kommunerna. Jag undrar först och främst vart man har hämtat uppgifterna ifrån, eftersom det bara i min egna kommun saknas ca 300 individer på utrikesfödda invånare. Listan tar heller ingen hänsyn till personernas bakgrundsförhållanden. Invandrare och flyktingar beter sig inte annorlunda än vad vi svenskar gör, när vi flyttar utomlands. D v s de söker sig dit där släktingar, vänner m m redan befinner sig. Flyttar då en stor grupp av lågutbildade, äldra och mycket sjuka människor till en kommun, hamnar den kommunen automatiskt långt ner på denna listan. Så hur skall man kunna jämnföra något vettigt på detta sätt att mäta??

  • Anna Ritter skriver:

    ”Invandrare i Dalarna” – här kommer en definition:

    Absolut sysselsättning samt absoluta ohälsotal: Dessa kategorier rangordnar kommunerna efter hur höga sysselsättnings- respektive ohälsotalen är bland de utrikes födda i kommunerna. Den kommun som har den högsta sysselsättningen bland de utrikes födda och den kommun som har det lägsta ohälsotalet bland de utrikes födda får alltså de bästa placeringarna i dessa kategorier.

    Relativ sysselsättning samt relativa ohälsotal: Här är det är skillnaderna mellan de inrikes och de utrikes födda i kommunerna som avses. Den kommun i vilken de utrikes födda har den högsta sysselsättningen bland de utrikes födda i förhållande till sysselsättningen bland de inrikes födda i kommunen och den kommun som har det lägsta ohälsotalet bland de utrikes födda i förhållande till ohälsotalet bland de inrikes födda i kommunen får alltså de bästa placeringarna i dessa kategorier.

  • Invandrare i Dalarna skriver:

    Kan ni förklara för mig vad betyder Absolut och relativ sysselsättning, absolut och relativ ohälsotal.
    Fö så är inte konstigt att min kommun ligger i mitten på listan, dem är dåliga att ta till vara på oss invandrare. Svenskarna har förtur till jobb inom kommunen.

  • […] May 9, 2008 · No Comments I could not resist responding to the articles about Gnosjö, the municipality in Sweden which is best at integrating immigrants. See Dagen, Expressen, Svenska Dagbladet and Fokus. […]

  • […] mer om: Integrationsmästarna i Gnosjö, […]