kul-rambo-rimbaud

Bloggarna gör det bättre

Högkulturens försvarare förstår inte sin tid. Kjell Häglund tycker det är dags att tala klarspråk: slaget står inte mellan högt och lågt, utan mellan proffs och amatörer.

Minns ni hur det kändes att stirra in i myrornas krig på tv under förra århundradet? När sista programmet tonat ut och man föll i »Poltergeist«-hypnos framför det statiska bruset?

2000-talets dygnet-runt-digitaliserade tv-kultur har för länge sedan gjort sig av med detta meningslösa svartvita hål som tv-kvällarna nattligen blåstes ut genom, men de senaste veckorna har myrornas krig gjort comeback.

Det är låg- kontra högkulturdebatten som gäckar igen – energisk och stillastående som en myrstack.

Svante Weyler inledde med att, på Expressens kultursidor (15/8), vilja se ett »större självförtroende från högkulturborgen« och slippa »popjournalistikens topplistor«.

Stefan Ingvarsson (Aftonbladet, 19/8) svarade med det uråldriga mantrat »Striden står inte mellan högt och lågt«.

Och Claes Wahlin hade en snobbig skopa i Aftonbladet (21/8) om att allt är bildningspolitikens fel, ty »annars hade vi i dag på en kultursida kunnat läsa om hur dagens strukturella omvandling liknar 1300-talets; hur Dantes, Petrarcas och Boccaccios italienska eller Chaucers, Lydgates och Hoccleves engelska konkurrerade ut högstatusspråket latin i en rörelse som erinrar om den som gjort att 1800-talsromaner i dag är mer kända via filmer«.

Helt klart myran som krumbuktade sig snyggast i stacken. Själva debatten rubbades förstås inte en enda tankecentimeter från den plats där litteraturvetaren Carl Rudbeck först placerade den, med sitt klassiska utrop »Rambo eller Rimbaud« i en understreckare i Svenska Dagbladet 1993. Eller från Mats Johanssons mer banala »Bach eller Beatles« i en Timbro-dokusåpa-debatt 2004. Eller från hur de innerstadsstockholmska vuxenpoängstidningarna Rodeo, Bon och Odd at Large 2006 senast dryftade denna demondebatt genom att modebanta den till en koffeinstinn kafédiskussion om hur bildning och gamla kulturvärden gör hipster-comeback när popkulturella expertkunskaper blivit bredbandstillgängligt allmängods.

När man läst alla dessa texter, som spänner över 15 år, inser man att man lika gärna kunde ha klippt ut dem huller om buller och kisat med ögonen mot pappershögen. Ett svartvitt myrkrig utan början och slut, mål eller mening. Bara samma eviga kånka-granbarr-argument om att Shakespeare var en folklig lättviktare under sin livstid; samma gamla kläcka-myrägg-referenser till hur Modern Reviews »low culture for highbrows« i England och kulturhistorikern Camille Paglia i USA sammansmälte pop- och finkultur med postmodern filosofi och därmed förändrade kulturjournalistiken i grunden.

Det har varit en enda 15-årig medial långdans av Stockholmsoperan-Modern Review-Sunday Times-P1:s Kulturnytt-borgerlig kulturpolitik-»Grand Theft Auto IV«, till tonerna av satsmelodier så muzak-släta att de i dag inte borde kunna utgöra debattstoff för någon annan än Bertil Torekull.

Men det finns en avgörande skillnad denna gång. Det är bara en försvinnande del av den svenska kulturjournalistiken som deltar – nämligen den i gammelmedia. I bloggsfären kunde ingen bry sig mindre.

Ytligt ser allt ut som vanligt: oldtimerns omedvetet reaktionära underhandsserve kontras tålmodigt av den yngre popkulturjournalistens slappa stoppvolley om nåt våldsamt tv-spels akademiska potential. Men spelplanen har krympt.

Jag kommer att tänka på hur Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad, i vårens omtalade TV8-dokumentär »Tidemans straffsparkar«, bemötte den arbetslöse, anklagande kulturjournalisten Henrik Tideman med ett avmätt: »Du får ändå inte mitt jobb om jag skulle sluta. Vi som jobbar nu är den sista generationen heltidsanställda kulturkritiker.«

Vad vi ser är en högkulturkritikergeneration som får vara glada för att de håller sig kvar i matchen. Det kommer ingen ny auteur-kritiker på Sydsvenskan efter Jan Aghed, inga nya trubbiga högkulturupprop på Expressens kultursidor när Svante Weyler-demografin slutat skriva dem.

I USA får inte ens statuskritiker sina kontrakt förnyade och vakanserna tillsätts inte med ersättare. Världskända recensenter som Jami Bernard på New York Daily News och Michael Atkinson på Village Voice har blivit uppsagda. Och när Variety och LA Times skrivit features om »kritikerns död« har de samma utgångspunkter som Svante Weyler i Sverige. De beskriver problemet som universellt och skyller på marknaden. Men det är inte kulturjournalistiken som är hotad utan bara en isolerad 1900-talsgeneration av dagspresskritiker.

Salt Lake Tribunes filmkritiker Sean Means, känd för att på sin blogg lista alla kritiker som fått sparken i USA, har sagt att »orsaken till att folk köper dagstidningar är att de vill höra en särskild röst«. Det är en gammal men sann kliché: läsare odlar kärleksfullt en relation till sin tidnings samlade »röst«. Men i den talkören har kulturkritikerna reducerats till en viskning. Jag uppskattar exempelvis Fredrik Strage, men vem prenumererar på DN för att få läsa just honom? Inte jag och inte en enda människa jag känner.

Det brukar också – som i Andrew Keens gaggiga bok »The Cult of the Amateur« – lyftas fram att proffs är bättre än amatörer. Det kan stämma. Men bara om man åsyftar hur ideella bloggare utnyttjar sin specifika proffsighet så att tidningarnas proffs reduceras till amatörer i jämförelse. Vilka kulturella verk jag än tagit del av det senaste året så har de ledsagats av djupare och kunnigare kritik i bloggsfären än på kultursidorna.

Handen på hjärtat, minns ni någon enda riktigt spännande text om Lars Noréns dagbok? Jag plöjde rubbet av recensioner men minns inte ens Leif Zerns tes. Den läsarinteraktiva bloggdebatten om boken var ju så mycket rikare och roligare.

En av hela 2000-talets mest intressanta, i sanning högkulturella filmer, Michael Hanekes »Caché« (»Dolt hot«), hyllades av svenska kritiker – men ingen berörde på djupet det samtidsnära övervakningstemat. När jag i stället via den svenske sociologbloggaren Karl Palmås slussades till en »panspectrocistisk« analys av »Caché« fick jag en filmkritikkick jag inte fått från en dagstidning på åratal.

Eller ta amerikansk alternative comedy – trots att den bryter in med kulturell explosionskraft i ny, spännande litteratur, film och television finns ingen som helst beredskap hos svenska kritiker att hantera det. Så de nöjer sig med att kommentera ytligt – och bestämmer att det är lågkultur av det enkla skälet att de själva kommenterar ytligt.

Jag, som passionerat följer sjukhusdramaserien »House«, kan lätt leva utan svenska tv-kritikers okunniga icke-journalistik – men är beroende av att lustläsa den medicinskt bildade, läkarjournalistiska tv-kritiken på Politedissent.com.

England har länge varit världsledande inom tv-kritik, med litterära företrädare som Julian Barnes, Clive James och A.A. Gill, men konceptet funkar inte längre. I takt med att tv-kulturen uppvärderats de senaste åren har läsarna blivit både mer krävande och kunnigare än skribenterna – och hittar sina nya fördjupande favoritkritiker på nätet. Sunday Times A.A. Gill, som jag själv idoliserade för några år sedan, framstår i dag som en obildad tölp i jämförelse med den främsta bloggexpertisen.

Detta är bakgrunden till att dagens kultursidor liksom hamnat i kläm mellan två mediala litosfärplattor, och att så många dagspresskritiker känner seismologiska rysningar utan att kunna identifiera dem. De ser inte vad som händer, det bara skakar under fötterna. Läsarna håller på att överge dem eftersom den nya kulturjournalistiken redan finns på nätet och svarar bättre mot behoven. Den gamla kulturjournalistiken är besatt av att diskutera sig själv i förhållande till »det nya«, men får inte längre några ringar på vattnet ut på nätet. Kulturjournalistiken är det första kärnämnet hos dagspressen vars debatter slutat eka online.

Och krisen är lika stor för dagspressens lättare kulturjournalistik: det går tio popkultursmartare textunderhållare på varje heltidsanställd nöjesreporter. Dessutom trasslar även lättviktarna till det för högkulturkritikerna – som London-bloggen West End Whingers, två ljuvligt välskrivande teaterbögar som sågar usla föreställningar genom att utförligt beskriva hur de reser sig och går. »Stanna kvar tills ridån går ner? Det vägrar vi, det får tidningarna göra«, anser de, väl medvetna om att även den mest seriösa brittiska teaterpubliken numera hellre läser deras grandiosa sortier än tidningskritikernas sövande tolkningsmodeller.

Men kommer man ändå inte att förlora en viss traditionell kritikerkvalitet, det som brittiska Evening Standards konstkritiker Brian Sewell kallar »the onlooker sees most« – kritikern som likt den envetne sportreportern följer sitt bevakningsområde som bara den heltidsavlönade kan göra?

Svaret är kanske enklare i Sverige, eftersom sådana kritiker knappt existerar här. Hos oss blir förlusten kännbar bara i den mån svenska kulturskribenter i en framtid inte längre kan sno sina vinklingar och teser från tesbyggmästare som A.A. Gill.

Men inte heller detta spelar någon roll när vi kan låta oss inspireras av en hel online-världs outsinliga rikedom av kulturkommentatorer, vilken i sig genererar en ny och mycket större kulturjournalistik.

För att få in de där 1300-talsteserna som Claes Wahlin sprätte med i nämnda Aftonbladet-text krävs inte bara bildning, det krävs frigjorda utrymmen. Och det är de traditionella litteratur-, teater- och filmkritikerna som måste ryka.

Kritikern är död – inte för att högkulturkritiker fasas ut från media av rationellt lågkulturella, kommersiella, skäl, utan för att proffskritikern från 1900-talet i sig förvandlats till lågkultur. Inte jämfört med enskilda skribenter i nya medier utan med mångfalden av nya kritikerröster därute. Det går inte att hävda en lokal liten underbetald redaktion av livstidsanställda kontorskritiker mot webbvärldens hela spektrum av kulturskribenter som alltid är tillgängliga och alltid kan fås precis så smak- eller specialinriktade man önskar.

Att den »höga kulturjournalistiken« i ledande svensk dagspress mår dåligt beror inte på att den påtvingats betygssystem, topplistor eller tv-spelsbevakning. Utan på att den gör ett sämre jobb, baserat på sämre källkritik och omdöme, och att det sker rakt framför ögonen på läsare som hela tiden hittar motläsning på nätet.

Det är helt typiskt att man i DN och Svenskan kunde läsa hyllningsrecensioner av Ingmar Karlssons nya bok om Kurdistan, och först i bloggsfären hitta de spaltmeter av karlssonska faktafel, vantolkningar och fördomar som dagspresskritikerna inte brytt sig om att leta efter.

Vad framtidens tidningshusbaserade kulturjournalistik behöver är inte fasta kritiker utan kreativa redaktörer, som i stället för att fördela bokrecensionerna på samma gamla trötta frilansarskvadron aktivt letar ständigt nya, unika skribenter och vinklar. Kanske som en kulturupplaga av Newsmill.se. Tidningen måste kunna överraska stort och vara nytänkande varje morgon. Den konkurrerar inte med andra tidningar utan med läsarnas kulturjournalistiska nätkonsumtion.

Då funkar det inte att låta bilden stå och surra på myrornas krig.

Kjell Häglund är redaktionschef på inredningsmagasinet Residence och grundare av tv-bloggen Weirdscience.se.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

12 comments

  • […] det finns även spekulationer om att bloggarna kommer att avgöra nästa val, att bloggarna gör ett bättre jobb än journalisterna men även att bloggarna är den nya makten […]

  • […] nu under den pågående FRA debatten, bloggosfären uppmärksammar även SvD’s Hernadi. Fokus skrev något liknande under Ingmar Karlsson debatten. Tusentals reaktiva bloggare påverkar ett helt land, […]

  • NamnAmanda skriver:

    En bra id på hur man skulle kunna få kultursidorna att bli bättre

    http://marianova.com/users/annikamarusarz/blog/vad-hander-med-kulturjournalistiken-i-dag

  • […] För dem som tycker att dagspressen inte besitter specialistkunskaper och att framtiden tillhör nischade bloggar, kolla in den här DN-notisen. Den innehåller meningar […]

  • […] Häglund har skrivit i Fokus att Bloggarna gör det bättre. En liten teaser: I USA får inte ens statuskritiker sina kontrakt förnyade och vakanserna […]

  • Linda skriver:

    Signaturen ”Saknar den Sakliga kritiken” efterfrågar ”en länk där en bloggare är seriös nog att ta utförliga citat och säga vad som är fel med dem.”

    Vad tror du om den här?
    http://fredrikmalm.blogspot.com/2008/09/lite-synpunkter-p-karlssons-bok.html

  • […] Höglund p i s s a r på landets kulturjournalister i en alldeles lysande krönika. Jag vet inte om han räknar in sig själv i de förlegades skara, men underhållande är det. Jag […]

  • […] citerade passagen är kanske lite de trop (jag fuskar ju bara i filmgrejen), men artikeln (i Fokus) är utmärkt. Håller helt med: Bloggarna gör det bättre. […]

  • Kjell skriver:

    Ang. ”Kurdistan”-frågan: jag borde ha skrivit ”via bloggsfären” och inte ”i”. Men det ”allmänna flummet” hittade jag snarare i Mustafa Cans text i DN, som lyckades med bedriften att besvara Dilsa Demirbag-Stens sågning av boken (det hittills mest adekvata som skrivits om den) genom att undvika det verkligt intressanta i kritiken och i stället raljera över att en del av sakfelen D-S räknat upp var att betrakta som ”korrfel” – hur det nu öht var möjligt av en person som ”engagerat sig i kurderna i 45 år” att ge KRG-presidenten fel namn i boken. Men D-S påtalade detta inte bara som ett enskilt sakfel, utan satte in det i hela mönstret av en turkisk-vinklad syn på kurdfrågan. Can isolerade och tog upp ”korrfelen” men nämner inte de mer graverande exemplen.

    Det ska dock genast sägas: jag äger själv inga djupare sakkunskaper och är medveten om att jag varit behäftad med förutfattade meningar om Karlsson ända sedan hans märkliga förringanden av antisemitism för 20-25 år sen. Jag nyanserar gärna min uppfattning om ”Kurdistan” framöver, och vad jag hört är ytterligare djupgranskning av denna bok på gång. Var då? På en gammelmediakultursida, naturligtvis…

  • Saknar den sakliga kritiken skriver:

    Vilka ”faktafel, vantolkningar och fördomar” syftar du på? Det är ganska uppenbar att bloggarna du hänvisar till inte har läst boken. Inga citat eller sidhänvisningar finns. Bara lite allmänt flumm om att han är jäkla dum och att man därför inte ens behöver läsa boken.

    Skicka gärna en länk där en bloggare är seriös nog att ta utförliga citat och säga vad som är fel med dem. Då kan vi gå vidare.

  • […] 30 08 2008 Kjell Hägglund uppmärksammar bloggosfärens Ingmar Karlsson kritik i sin artikel “Bloggarna gör det bättre” publicerad på Fokus.se Att den »höga kulturjournalistiken« i ledande svensk dagspress mår dåligt beror inte på att […]

  • […] veckans Fokus ockuperar jag fyra sidor för att förklara min syn på den här svenska filialen av den eviga […]