Kan man lita på svenska kritiker?
Patriotism. Sågningen av Moodyssons »Mammut« i utländsk press ifrågasätter de svenska recensenternas syften.
I ljuset av det iskalla mottagande som Berlin filmfestivals samlade kritikerkår häromveckan förlänade »Mammut«, reses – ännu en gång – frågan hur det är ställt med filmkritiken i Sverige? Vid svenska premiären för några veckor sedan var det nästan idel ädel ros från recensenterna, vilket fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att brista ut i »reaktionär konsumtionskritik«. Till exempel gav Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan Lukas Moodyssons film det nästa högsta betyget, en fyra, om än med flera undfallande recensioner som innehöll långa handlingsreferat i stället för självständig analys.
DN:s filmredaktör Helena Lindblad skriver till exempel att »Moodysson bär med sig samma starka lojalitet med barnen som gått som en röd tråd genom hans filmer tidigare«, medan Sydsvenskans dito Annika Gustafsson inleder sin recension: »Lukas Moodysson har en speciell förmåga att regissera barn. Det spelar ingen roll om han gör det på svenska eller något annat språk. Resultatet är häpnadsväckande.«
Lovord och näst högsta betyg har ovan nämnda recensenter, i likhet med flera kolleger, under det senaste året även tilldelat Daniel Alfredsons »Varg« och Ella Lemhagens »Patrik 1,5«, två på många sätt begränsade filmer regisserade av personer med gott rykte i Filmsverige. Man bör såklart inte stirra sig blind på siffror, men då dessa omdömen kan ha väsentlig betydelse för hur stor publik en film får, förtjänar de likväl att granskas.
I synnerhet när siffrorna, som i fallet med »Mammut« i Berlin, står i bjärt kontrast till en stor samling kvalificerade utländska röster. Allt från tysk morgonpress, där flera kritiker ser Sveriges nye Ingmar Bergman gå upp i rök, till mer tillgängliga Hollywood Reporter, som menar att filmens tunna story tycks bättre ämnad för en tidningsspalt eller blogg. På en fyrgradig skala i viktiga filmmagasinet Screen Daily ger åtta internationella kritiker »Mammut« det torftiga snittbetyget 0,9.
Det är också intressant att notera att när den svenska pressen rapporterar om det svala utländska bemötandet av filmen, så gör man det ofta halvhjärtat. Från undanskymd plats i DN:s kulturdel återger Betty Skawonius bistra tyska angrepp, men hävdar även – helt missvisande – att »engelska Screen är betydligt mer positiva och respektfulla«. I själva verket levererar just denna tidning en regelrätt sågning av Lukas Moodyssons konstnärliga förmåga.
Nog för att det kan föreligga skillnader i bedömningskriterier mellan festivalkritiker och recensenter som har att granska en biopremiär på hemmaplan. Ändå finns det anledning att ifrågasätta på vilka grunder och med vilka motiv svensk filmkritik verkar? Det hela liknar stundtals mest patriotisk sportjournalistik där man känslosamt värnar »de egna« på ytterst tveksamma grunder.
Fenomenet med självförhärligande filmkritik lär dock inte vara ett svenskt fenomen, utan snarare en trist bismak av att vara ett litet, konsensusstyrt land där alla känner alla. Där kritiker av olika skäl förhåller sig undfallande, kanske för att de ogärna vill racka ner på redan populära regissörer, eller för att de är bekanta med dem, eller helt enkelt för att filmen i fråga behandlar ett starkt och viktigt tema.
Kotteriet är ingen ny företeelse, men hålls det inte i schack, och filmkritiken alltmer börjar anamma sportmurvlarnas Sverigekramande hållning, är det en kritik vi klarar oss utan.
Jon Asp är filmskribent och chefredaktör för sajten Ingmar Bergman Face to Face.
5 kommentarer
Bra text. Jag skulle vilja lägga till ett tänkbart skäl: Oförmågan att kunna skilja på ett viktigt ämne och en bra film. Det förra gör inte nödvändigtvis det senare. Ändå kunde man se i diskussionerna kring Lilja 4-ever att de som sågade filmen anklagades för att inte ta problemet med barnsexhandel på allvar. Ett extremt enkelt tänkande som jag inte förväntar mig från mina recensenter. Kanske är det vanligare i Sverige.
Håller helt med Karl Andersson. Jag tycker mig märka det hela tiden! Att recensenter och kritiker inte kan skilja på ett viktigt ämne och en film som fungerar – dvs berör och berättar något om världen och människorna som känns nytt.
Jag skrev redan när det kom ut att Moodysson skulle göra en ”internationell storfilm” att den skulle hyllas i alla tonarter av svenska kritiker. Så förutsägbart var det faktiskt. Intressant då att deras utländska kollegor inte alls verkar ha uppfattat ämnet framför filmberättandet. När det nu var så angeläget… Det borde väl vara ganska universellt och fattas av alla?
Nej, det handlar om något helt annat. Man får och kan inte såga en film av Moodysson helt enkelt. Lika lite som man kan och får såga Fares. Vissa är oberörbara. Frågan är varför.
Jag gick ut från biografen efter att ha sett Mammut med ett stort frågetecken skrivet i ansiktet. Många recensenter tar upp det långsamma tempot, longörerna, fokusfelen mm, men ger filmen högt betyg – ändå!!
Tack för att någon tar upp det här! Jag har helt slutat lita på svensk kritik av svenska filmer, och som en direkt följd slutat se svensk film. Det görs som bekant en uppsjö, varav massor är dåliga, och det minsta man begära är att kritikerna sållar. Vad tror de de är till för?
Hjälp. Projicering, någon? Rekommenderar alla som tycker Jon Asp verkar vara en objektivitetens man att surfa runt några minuter på Face to Face. Maken till regissörsstjärtslickande sajt får man leta efter (död regissörsstjärt, dessutom).
”En objektivitens man” gör jag inga anspråk på att vara, varken som redaktör för ingmarbergman.se eller som filmskribent allmänt. Vill dock tillstå att det knappast är otjänligt att som kritiker hylla en (svensk) film, så länge man inte gör det undfallande eller på rent endemiska eller tematiska grunder.