”Maffiaromantiken i Gudfadern blev förödande”

När tidsmaskinen har blivit uppfunnen är det dags att åka tillbaka till 1972 och hindra Francis Ford Coppola från att göra Gudfadern. Jag menar inte att man borde stoppa honom med våld. Man borde bara ge honom ett erbjudande som han inte kan tacka nej till – nämligen att göra en helt annan film. Vilken sorts film? Det återkommer jag till.

1974 lanserade Williams förlag serietidningen Maffia i Sverige. I sina annonser var de tvungna att förklara att maffian var något tufft och spännande, rent av ”USA:s mäktigaste organisation”. Det är närmast rörande att det en gång fanns ett samhälle som var så tryggt och välmående att unga grabbar måste upplysas om vad en maffia är. Tidningen självdog inom ett år. Kanske var marknaden inte redo.

Maffia hade förekommit i amerikansk film långt före Gudfadern, men Coppola gjorde något nytt: han gjorde maffians hederskultur mainstream. Efter Gudfadern har vi haft Scarface, Maffiabröder, Sopranos och en mängd andra filmer och tv-serier. Numera är maffiavärderingar självklara – inte bara i de familjer där de utövas. Och inte bara i populärkulturen: Liza Alexandrova-Zorinas reportageböcker beskriver det kriminella parallellsamhälle som har blivit en del av Sverige.

Gudfadern-filmerna är så eleganta och välgjorda att du inte märker att du är med om ett uppfostringsförsök – du hjälper frivilligt till att uppfostra dig själv. När jag såg dem på bio fantiserade jag om att vara Michael Corleone, och det var jag nog inte ensam om.

Det betyder inte att Coppola får folk att vilja bli gängkriminella; hans filmer har en annan effekt. Gudfadern-filmerna (1972 och 1974) kom just när samhällskontraktet började rivas upp. Under 1900-talet hade hela befolkningen i Västvärlden varit med om en unik välståndsökning. Den utvecklingen bröts i USA på 1970-talet (i Sverige tio år senare). Sedan dess har de rika blivit extremt mycket rikare, medan alla andra har fått det svårare. Från mitten av 1970-talet har 90 procent av amerikanerna fått försämrad ekonomi. I det läget behövde vi lära oss att ge upp alla förhoppningar om ett rättvisare samhälle. Vi behövde bli cyniker: våld, dominans och korruption är det enda som är verkligt, allt annat är naiva illusioner. Coppola hjälpte till med omprogrammeringen, medvetet eller ej.

Det är inget speciellt med maffiavärderingar: de är bara en tydlig variant av det beteende som människor alltid faller tillbaka till i ett korrupt och otryggt samhälle. När människor utsätts för press återvänder de till gamla kollektiva identiteter. Din familj kommer att skada och förnedra dig djupare än någon annan, men så länge du bidrar till att upprätthålla familjens ”heder” kommer den också att vara ditt enda försvar mot andra, liknande familjer. En social ordning av det slaget genererar en mängd förlorare, men som tröst får mobboffren identifiera sig med sina mobbare i populärkulturen. Det är vad maffiaromantiken handlar om. Från 1970-talet har världens alla mobboffer matats med ett oändligt antal kommersiella hämndfantasier: vad skulle du vilja göra om du var ett rövhål som alla var rädda för?

Maffiafilmerna har lärt oss att respekt är viktigare än allt annat. De har lärt oss att respekt inte har ett dugg med självrespekt att göra; hederskulturen är tvärtom fientlig mot allt som bygger upp självrespekten. Respekt är heller inte lika med den frivilliga beundran som man måste arbeta hårt för att göra sig förtjänt av. Respekt betyder numera att böja sig för hot och våld – som när intellektuella började respektera islam efter dödsdomen mot Rushdie.

Coppola hade kunnat använda sin begåvning för att berätta en helt annan historia. Hur hade det sett ut om han hade utnyttjat Hollywoods hela symfoniorkester av uttrycksmedel för motsatt syfte – en film där de skötsamma invandrare som maffian parasiterade på var dramats huvudpersoner? Han hade kunnat göra en storslagen trilogi om ett gäng italienare som kämpar mot alla odds för att förbli någorlunda hederliga, medan familjen Corleone är en samling losers i periferin. En sådan film skulle ha samma effekt som när man upptäcker att man har blivit lurad av en synvilla: bakgrunden kliver fram och visar sig vara huvudmotivet!

Låter det som om en film av det slaget inte skulle erbjuda tillräckliga möjligheter till underhållningsvåld? Var inte för säker på det! Visa mig två hundra småföretagare med facklor och basebollträn som förklarar för kvarterets maffiafamilj att det vore hälsosamt att flytta. Jag lovar att någon med Coppolas talang skulle kunna förvandla en sådan scen till en klassiker – om han ville.

Vet du förresten vilket folkslag som är den största invandrargruppen i USA? Ordet ”hamburgare” kan ge en ledtråd. Fler tyskar utvandrade till USA än någon annan europeisk grupp, inklusive engelsmän och italienare. Hur många episka skildringar har vi sett om familjen Meyers drömmar och svårigheter?

Ett litet gäng italienare som importerar sin klankultur till USA är en story som branschen aldrig tröttnar på att sälja, och som publiken aldrig verkar få nog av. Sju miljoner tyskar som snart blir så perfekt integrerade att de åker tillbaka och besegrar Tyskland i två världskrig är däremot ingen story alls. Vad beror det på?

Ställer vi den sortens frågor kommer vi att upptäcka de outtalade värderingar och ställningstaganden som populärkulturen är full av. Ingen undervisning är lika förförisk som masskulturens. Den känns inte ens som undervisning! Underhållningsbranschen är en industri som lär ut maffiavärderingar i dataspel, film, musik och mode. Därmed lär man oss också vilken sorts framtida samhälle vi ska anpassa oss till, och vilka framtider vi inte ens ska drömma om.

***

Läs även: Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Läs även: Varför vill inte svenskar se svensk film?