Má Vlast – en symbol för frihet

När tyska pansarvagnar rullade in på Prags gator i mars 1939 stod det klart att landet Tjeckoslovakien inte längre var fritt. En hänsynslös nazitysk ockupation tog vid, protektoratet Böhmen och Mähren grundades och Slovakien blev en nazistisk lydstat. Oppositionen kvästes och terrorn tog vid, men inom kulturen fanns vissa andningshål för tjeckiskt motstånd, i andlig mening.

Bedrich Smetanas komposition Má Vlast (Mitt Fosterland) var en av de kulturella symboler som kunde användas för detta ändamål. I en konsertlokal med likasinnade kunde man med den nationella historien som gemensam bas kollektivt uttrycka vreden mot den utländska makt som suddat ut landets existens. Men det var inte riskfritt.

En måndagskväll i juni 1939 stod Má Vlast på programmet vid en konsert med den tjeckiska filharmonin under dirigenten Václav Talich. Den nazistiska kulturadministrationen befarade, på goda grunder, att verket skulle kunna underblåsa opposition mot den tyska närvaron. Det gällde främst de två sista satserna som, ur nazistisk synvinkel, kunde ses som direkt uppviglande.

Den femte, Tábor, är baserad på ett poem i den tjeckiske reformatorn och martyren Jan Hus anda, och den sista, Blaník, handlar om ett berg i vilket en armé har förskansat sig, Denna armé ska enligt sägnen under ledning av helgonet Wencel av Böhmen komma till användning i perioder av nöd. Spänningen fanns säkerligen redan i rummet när orkestermusikerna tågade in på scenen, följda av Václav Talich.

Som något av ett mirakel har en inspelning bevarats, vilken ger oss möjlighet att genomföra en resa i tiden, från vår nutid till den 5 juni 1939, knappa tre månader efter invasionen. Det krävs inte mycket fantasi för att uppleva hur musikernas och publikens agerande blir till uttryck för trots och motstånd. Under de sista fem minuterna av konserten är det som om musikerna lyfter sig och hamnar i ett transliknande tillstånd. Slutackordet avlöses sedan av en tordönsapplåd, som övergår i ett spontant a cappella-framförande av den tjeckiska nationalsången, den gemensamma hyllningen till det egna landet, sedan tre månader ockuperat av främmande makt.

Efter den genomförda konserten och den nationalistiska yttringen beslutade den nazityska censuren att de fyra första mer oskyldiga satserna kunde framföras, men att de kontroversiella satserna fem och sex tills vidare var bannlysta. Emellertid var sista ordet inte sagt.

Efter att propagandaminister Joseph Goebbels vid ett besök i Prag hade imponerats av den tjeckiska filharmonin och dirigenten Talich bjöds dessa in till Grossdeutsches Reich för en konsertturné. Goebbels överlät till Talich att välja styckena som orkestern skulle framföra; det blev inte oväntat ett tysk-tjeckiskt konsertprogram. Talich valde Egmontuvertyren av Beethoven och Má Vlast.

Så hände det sig att den tjeckiska filharmonin i februari 1941 framförde verket i sin helhet i Berlin och Dresden. Efter denna framgång blev det åter tillåtet att spela Má Vlast i sin helhet i Böhmen och Mähren, som det nu hette, och kom till och med att framföras på en galakonsert i samband med Hitlers femtiofemårsdag 1944. 

Men det fanns gränser: inga patriotiska textkommentarer fick förekomma. I februari 1945 hade Má Vlast framförts och musikskribenten Zdenek Nemec dristade sig till att skriva en betraktelse i vilken han länkade verket till tjeckisk frigörelse med uttryck som”befriande från kedjor” och belyste sin artikel med historiska exempel. Nemec arresterades av Gestapo och arkebuserades. 

En som överlevde den nazistiska ockupationen var dirigenten Rafael Kubelik. Efter kriget tvingades den legendariske orkesterledaren att bestämma sig för hur han nu skulle förhålla sig till en kommunistisk diktatur:

”Jag lämnade Tjeckoslovakien 1948 och lovade att jag aldrig skulle återkomma förrän kommuniststyret hade försvunnit från mitt hemland (…) Så länge som detta system styr någonstans vägrar jag att sätta min fot på dess jord (…) Jag är en anti-kommunist och en anti-fascist. Jag anser inte att konstnärlig frihet kan klara att leva med en totalitär regim. Människor kan inte göra något i ett totalitärt samhälle. De som tror att de kan (…) är verkligen naiva”. 

Kubelik agerade ståndaktigt och höll sitt ord. Först 1990 stod han åter i Prag och dirigerade fanfaren från Smetanas opera Libuse, nationalsången och den älskade Má Vlast. President Václav Havel med hustru var närvarande vid konserten. Kubelik formligen dränktes i blomsteruppsättningar efter konsertens slut, det rådde en euforisk stämning i Prag.

Efter 50 år av nazistiskt och kommunistiskt förtryck var Prag äntligen fritt; musikern kunde andas, tonerna ljöd i frihet utan terror. 

Anders Carlberg är författare till boken ”Toner och terror” om musikens roll i den nazistiska ockupationspolitiken.

***

Läs även: Fascisternas svarta mässa sörjer fortfarande Mussolini

Läs även: Nazisterna stal musikhistorien