Den enes tidningsdöd …
Publicerad 19/06 00:05
Mediernas fall. Den djupa krisen inom nyhetsjournalistiken möts med glädje, sorg och nya affärsmodeller.
Sluta mucka med Gud
Varifrån kommer den frenetiska viljan att motbevisa Guds existens?
Publicerad 19 juni 2009
Lagom till skolavslutningar och försommarbröllop kan vi läsa i stora annonser i tidningen: Gud finns nog inte.
Nog? Finns nog inte? Det kan man kalla att modigt slå in öppna dörrar. Bakom kampanjen står klubben för försiktiga ateister, som kallar sig Humanisterna.
Om de inte är finlandssvenskar i den där föreningen förstås. En väninna till mig, hon stammar från Närpes i Österbotten, svarade en gång på en inbjudan till kalas att jo, hon kommer nog.
Jag blev riktigt sur, det kunde man kalla att svara med armbågen, kommer hon eller kommer hon inte? Det reddes ut. Om en finlandssvensk säger nog betyder det säkert, absolut.
Det är väl vad de rikssvenska ateisterna tycker också. Att Gud inte finns. Det är okontroversiellt. Mer kontroversiellt är förstås om vi bör ändra vårt handlande i vetskapen om att Gud inte finns? Nietzsche försökte på sin tid. Eftersom Gud är död är allting tillåtet, föreslog han. Det prövades, och befanns fel.
Vad vill egentligen Humanisterna ändra på?
Jag tittade på deras hemsida för några veckor sedan, och gläntade på en flik som lovade »visdom«. Där bakom var det tomt. Men man tillhandahöll en lista över folk som kunde assistera vid borgerlig begravning. Gott så.
Man kunde märka en vag irritation över att kristna riter och ceremonier lockade publiken till dop och kyrkbröllop. I radio hörde jag nyligen att Stockholmshumanisternas ordförande skällde på alla sekulariserade par som gifte sig i kyrkan, utan att tro på Gud. Det var hyckleri, tyckte hon.
Upphetsningen förvånar åtminstone mig, som verkligen föddes in i det sekulära Sverige, i Ingemar Hedenius rationella femtiotal. Ingen har någonsin tvingat på mig en morgonbön eller en psalmvers. Tvärtom har jag ibland känt det som ett bekymmer att kristendomskunskapen och annan religionskunskap har stora luckor.
En av Humanisternas offentliga ansikten är Fokus tidigare krönikör, den utmärkta författaren Lena Andersson – som jag känner och tycker mycket om. Hon skrev i Dagens Nyheter att motsättningen mellan tro och otro ytterst handlar om »verklighetens beskaffenhet«.
Gör den det? Redan David Hume ansåg på 1700-talet att tanken på ett jag, en verklighet eller en högre makt var absurd. Och sedan Wittgenstein är det inte lätt att säga något alls om verklighetens beskaffenhet. Det var inte meningsfullt, tyckte han glatt.
Men mänskligheten tuffar på, och gör ont eller gott, i än den enes, än den andres namn. Om vi kallas oss troende eller atiester när vi nackar vår nästa är av underordnad betydelse. Fråga inte storinkvisitorn Thomas av Torquemada eller ateisten Vladimir Lenin. Fråga deras offer.
När jag talade i detta ämne i radions »Godmorgon, världen!« utnämnde jag i hastigheten Ignatius av Loyola till inkvisitor. Så kan det gå när kunskaperna är grunda. Jesuiten Loyola satt inspärrad själv. Men vi nordbor har fått vår syn på papister förvriden av Zackarias Topelius, som i »Fältskärns berättelser« målar dem i grymma färger. En jesuit har ju alltid dolken beredd i krucifixet.
Det märkliga är att många djupt fromma människor faktiskt har kunnat förmedla en gnutta hopp, också till oss som inte törs, kan eller vill tro, agnostiker eller ateister. Emilia Fogelklou till exempel. Forskare, författare och mystiker. Hon blev Sveriges första kvinnliga teologie kandidat för precis hundra år sedan. En bildad kvinna som trodde på vetenskapen. På tjugo-trettiotalet kan man snacka om en sekulariserad tid – kyrkan var helt ute, men nydarwinismen och biologismen satt i högsätet. Allt kunde förklaras med körtlar.
Då påpekade Emilia att den ivriga vetenskapen inte alls förmått lysa upp den andra sidans kval: »den sidan som vetter åt ett Liv man sedan uråldriga tider kallar Gud.«
Och så lade hon till:
– Vi människor mäter så gärna ut »Gud« åt varandra med så små underliga mått.
Det gäller både för troende och ateister.
Sista ordet vill jag ge till den franske kompositören Erik Satie. Ni får själva lista ut om Satie är ateist eller from kristen, och om det egentligen spelar nån som helst roll. Så här sa han:
»Varför bråka med Gud? Han är lika olycklig som vi; sedan hans stackars son dog har han inte lust med någonting och sitter bara och petar i maten. Jag undrar om han i detta ögonblick ens skulle vilja sända sin brorson till jorden. Mänskligheten har fått honom att sluta upp med att skicka ut sina familjemedlemmar på resor. Lämna honom ifred, mina vänner.«
***
För övrigt Vill jag slå ett slag för Carl David af Wirsén, med rätta utskälld sekreterare i Svenska Akademien för hundra år sedan. Han skrev pekoral och hackade på alla, Strindberg, Fröding och Selma. Men han ska hållas räkning för en sak. Han skrev »En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar«. Sjung med!
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.
14 kommentarer
[...] om vilka vi inget säkert kan veta men till vilka vi ständigt behöver förhålla oss. Jag tycker Ulrika Knutson skrev bra och roligt om detta i Fokus i [...]
”Och sedan Wittgenstein är det inte lätt att säga något alls om verklighetens beskaffenhet. Det var inte meningsfullt, tyckte han glatt.”
Gammal kunskap är alltid sann, eller hur?
Det är intressant att läsa hur Göran Rosenberg och du hänvisar till gamla filosofer i era debattinlägg och krönikor. Man kan lugnt påstå att vår kunskap om verkligheten har tagit rejäla kliv framåt sedan dessa filosofer spekulerade kring dess beskaffenhet.
Vi kan idag förutsäga och mäta elementarpartiklar som bekräftar våra modeller av naturlagarna.
Vi kan mäta i hjärnan när religiösa upplevelser uppstår.
Vi har konstaterat att moralen är frikopplad från religionen i studier av naturfolk utan religion, som tar samma moraliska beslut som vi, som har religionen i kulturarvet.
Det är kanske mot denna bakgrund som Humanisterna vill verka för att individens rättigheter alltid skall gå före tolerans mot religion?
Herregud,
att åberopa Wittgenstein och Hume i detta sammanhang är, hur ska jag säga, märkligt.
Att använda (den i grunden ateistiska, även om den tidens krav, som jag hoppas att Ulrika inte vill återinföra, inte medgav honom att framträda öppet) Hume som stöd för att förorda religiositet är i brist på bättre ord genomkorkat. Han är uppenbarligen totalt missförstådd av Ulrika, hon måste ha haft ovanligt usla filosofilärare och/eller helt sakna förmåga att läsa innantill.
Vad avser Wittgenstein, så är han dels här helt missförstådd (han ansåg således att man visst kunde säga något, däremot inte allt, om verklighetens beskaffenhet), dels i sina centrala teser sedan länge motbevisad (vilket jag har förstått är en nyhet för så gott som samtliga svenska humanister).
Jag är född 1977. Jag har sjungit orimliga mängder psalmer och gått på ett oräkneligt antal skolavslutningar i kyrkan under mina tidiga år i grundskolan. Jag minns även utförlig kristendomsundervisning.
Var Sverige mer sekulariserat på 50-talet än 80-talet, då jag gick i plugget? Eller har du bara lyckats förtränga stolligheterna du fick uppleva som barn?
http://canthateenough.blogspot.com/
Jag brukar gilla det Knutsson skriver men detta var ett lågvattenmärke. Ett antal lösryckta påståenden och outvecklade resonemang som inte på något sätt förklarar varför det skulle vara fel att ifrågasätta guds existens. Folk får tro på vad de vill: gud i himlen, onda andar eller tomten. Det gör inte mig något. Men jag vill inte ha ett samhälle där överdriven hänsyn tas till religionen. I dagsläget sker mycket som är negativt för individen i religionens namn. Det måste man väl kunna diskutera. Men Knutsson vill tydligen att religionen ska ha ett frikort och inte kunna diskuteras, för då muckar man med gud. Det var sorgligt att läsa.
[...] bakom mig, men Humanisternas hatkampanj fortsätter att eka i media. Nu senast Ulrika Knutson i Fokus, som (om jag tolkar henne rätt) tycker synd om Gud, snarare än de [...]
[...] följde viss debatt, med en hel del begåvade inlägg, inte minst från Göran Rosenberg och Ulrika Knutsson, men också på allehanda bloggar. När Sturmark och de andra Humanisterna hävdar att deras [...]
Jag har ännu inte smält Ulrikas krönika. Rev ur den idag ur tidningen, som i sina övriga delar fick sälla sig till övriga delar av pappersinsamlingen. Men den här krönikan var så välformulerad. Den behövdes. Det handlar ju om att bara tolerera att vi alla, som individer, uppfattar livet olika. Gud eller inte Gud, vi tror olika. Dörför är jag också tacksam att Ulrika nogsamt undvikit uttrycket otroende, eller icke troende. Och det vore ett stort steg framåt för Humanisternas trovärdighet om man kunde rubricera sin uppfattning som just den tro det är. Tron att Gud inte finns.
Skönt att det finns någon i den annars så strömlinjeformade offentliga diskussionen, som vågar sticka ut huvudet som Knutsson.
”Vi kan mäta i hjärnan när religiösa upplevelser uppstår.” Detta påstående stämmer inte. Man kan mäta HUR vissa sk ”religiösa upplevelser” uttrycks i hjärnan. Om de därmed också ”uppstår” är snarast en filosofisk fråga på vilken ingen hittills har kommit med något bra svar. För den oinsatte kan medicinsk forskning verka strikt, och det är den också. Däremot är den ganske tunn på teoretiska resonemang.
En briljant krönika. För er som inte förstår den så kommer här förklaringen: de dumheter som mänskligheten hittar på kan inte skyllas på religionen eller frånvaron av den. Såväl ”Humanisternas” omhuldade upplysning (Robespierres skräckvälde) som statsateism (Sovjetunionen, Kina) kan vara del av ett förtryck, likaväl som religion.
Ulrika, varför hade du en mestadels ordagrann kopiering av denna krönika i Godmorgon Världen 090614?
Fick du dubbelt betalt?
Lite sen kommentar, men har blivit inspirerar av att ha läst ”The God delusion” av Richard Dawkins. Rekommenderas.
Två kommentarer: För det första är jag förvånad att Ulrika här synes försvara religion som företeelse. Det finns väl ingen rörelse som så konsekvent, både förr och nu, motarbetar framåtskridande, nyfikenhet och fritt tänkande i almännhet och kvinnors frigörande i synnerhet. Det rimmar dåligt med min uppfattning om en framträdande kulturperson i dagens Sverige.
För det andra: Ulrika säger: ”Om vi kallas oss troende eller atiester när vi nackar vår nästa är av underordnad betydelse.” Det finns en mycket stor skillnad: Religösa har i alla tider ”nackat” människor i Guds namn; ateister har så vitt jag vet aldrig dödat någon i ateismens namn. Det ju just det som är en av poängerna i ateisternas/humanisternas resonemang.
För det tredje: Ulrika tycker att det ibland ”är ett bekymmer att kristendomskunskapen och annan religionskunskap har stora luckor”. Tvärtom är ju bekymret att den almänna kunskapen om jordens och människans uppkomst har stora luckor – det är denna okunskap som religionen alltid har exploaterat, det är dessa luckor som religionen sedan försöker fylla med sin ”förklaring”.
Ulrika, tack för intressant skrivelse. Alla som bjuder in till diskussion kring religion som företeelse ska ha cred, oavsett om jag håller med dig eller inte. Jag ser två brister, utifrån mina egna upplevelser, som jag tycker är värda att påtala.
1. Jag växte upp under väldigt strikta religiösa förhållanden. Ingen som har lyckats frigöra sig från det jag upplevde när jag växte upp kan ta religionen med en sådan klackspark som du gör. Det sätter spår för livet.
2. Det du beskriver är ett väldigt svenskt perspektiv. Jag har bott och arbetat mycket utomlands och i internationella sammanhang. Även om religionen i vårt land i stor utsträckning har blivit en mysighets-institution, är det inte representativt för den roll religion spelar bland mänskligheten i övrigt.
Re: Stefan Winström
”Det finns väl ingen rörelse som så konsekvent, både förr och nu, motarbetar framåtskridande, nyfikenhet och fritt tänkande i almännhet och kvinnors frigörande i synnerhet.”
Liknande påståenden använder ofta ”Humanisterna”. Det intressanta är dock att de som förspråkar att vetenskapens fana skall hållas högt inte hasr presenterat några övertygande vetenskapliga bevis för att deras tes är sann, det handlar om antaganden. Svagt.
”Religösa har i alla tider ”nackat” människor i Guds namn; ateister har så vitt jag vet aldrig dödat någon i ateismens namn.”
Även här efterlyses vetenskap som bevisar denna tes. Man måste då betänka att samhällen under huvuddelen av den mänskliga historien har varit ”religiös” i så motto att religionen har varit närvarande. Det har alltså varit en ursäkt att nacka fiender. Om man tittar på den korta del av historien där det har funnits uttalat ateistiska samhällen har dessa inte ett gott facit i nackningsfrågan. Kanske har det inte nackats i ateismens namn (även om religiösa ofta tillhört de nackade) men i ideologiens namn. Att man nackat folk i t ex förnuftet och upplysningens namn är ställt utom allt rimligt tvivel – under Robespierre.
I programmet kristendomens historia påstår professor Diarmaid MacCulloch att det under inkvisitionen var en mindre andel som dömdes till döden av inkvisitionen/kyrkan än av de världsliga regeringerna.
Oavsett vilket är min personliga uppfattning är att det är mänskliga egenskaper och grupppsykologiska effekter som leder till totalitär ondska oavset tom övertygelsen är kristen, muslimsk, ideologisk elelr ”humanistisk”. Graden av respekt mellan dem är snarare det som definierar ett gott samhälle och till den bidrar inte ”Humanisternas” retorik.