En riktig härva av röda linjer

Det är svårt med gamla låtar. Man kan ha lyssnat på dem i många år, men så hör man plötsligt texten. Ibland är det omöjligt att låta bli att skruva på sig. Ibland blir man bara förbannad.

”You were always on my mind”, till exempel. Mest känd i Willie Nelsons eller Elvis versioner. Ett riktigt örhänge, tills man börjar reta sig på den löjlige gnällspiken.

Man känner igen typen: självupptagen, medelmåttig man som tagit en whiskey för mycket och blivit sentimental. I morgon är han nykter, självupptagen och medelmåttig igen, oavsett vad han lovar i kväll.

En svensk variant på samma tema: Fred Åkerström som ger dig sin morgon. ”Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig”? Varför gör du inte det? Och varför ligger du här och lovar runt till en tjej som sover och garanterat inte kan höra dig?

Ray Charles är ju alltid bra och Dean Martin är Dean Martin, men blir det inte lite genant med ”Baby, it’s cold outside”? Låten skrevs med helt oskyldiga intentioner: Frank Loesser och hans fru Lynn Garland använde den för att tala om för festande gäster att det var dags att gå hem. Så blev det filmhit och sedan standardnummer. Men redan innan Metoo började det där tjatsexet att kännas lite genant, eller hur? Och när tanken väl slagit en är den svår att göra sig av med.

”Jealous guy” med John Lennon, någon? Kan han sluta be om ursäkt och bara skärpa sig? Eller ”Imagine”? I en konstgenre som är fylld av plattityder, barnsligheter och pinsamt önsketänkande, finns det en enda text som så till den grad är ett så säkert kräkmedel?

Och alla dessa självömkande Springsteengrabbar som blivit kvar i Mellanvästern när deras driftiga flickvänner dragit till storstaden. Nu går de där och jämrar sig i biltvätten. Lipsillar.

Det är påfallande ofta just självömkande män som är temat i de outhärdliga låtarna. Fast det är i och för sig sant med de riktigt bra låtarna, som de Jarvis Cocker skriver.

Är det ett ålderstecken, det här? Eller är det snarare ett tecken i tiden? Skillnaden är inte oväsentlig.

Ålderstecken är av begränsat allmänintresse. Antingen delar man dem med den åldrade och då känner man visserligen igen sig, men till vad nytta är det? Att jämföra ålderstecken är marginellt mindre rafflande än att jämföra ålderskrämpor. Eller så känner man inte igen dem och då bryr man sig inte. Då är den åldrande bara en särskilt ointressant variant av den självömkande mannen, eller, i förekommande fall, kvinnan.

Ett tecken i tiden, däremot, är något annat.

Jag vet inte om ni noterat det, men offentligheten har blivit en perstorpsplatta av virrvarriga röda linjer de senaste veckorna. Nya linjer, gamla linjer, flyttade linjer, lyfta linjer.

Centern drar en röd linje framför Vänsterpartiet. Liberalerna lyfte sin mot Sverigedemokraterna, vilket fick väljarna att dra en röd linje vid Liberalerna. Vänsterpartiet drar en röd linje framför nyllet på Magdalena om hon inte ger dem ministerposter. Sverigedemokraterna har dragit sin röda linje kring a-kassan och en rejäl tandvårdsreform.

Det är en riktig härva av röda linjer. Ett rött råttbo av oförenliga linjer. Jag minns inte att det brukade vara så här. Minns jag fel? Som jag minns det brukade det räcka med att partiledare talade om vad de ville. De behövde inte tala om att de verkligen, verkligen ville det. Vi trodde dem ändå.

Det är lite ”stjärnstopp” över den här sällskapsleken. Och jag undrar om jag blivit bergtagen av tidsandan.

Är det detta jag håller på med? Att dra upp röda linjer mot Wille Nelson, Fred Åkerström, Lennon och Springsteen? Kan jag inte nöja mig med att bara höja på ögonbrynen, sucka lite och lämna det därhän?

Partiledarna har åtminstone en publik för sina linjeringar. Men vem försöker jag övertyga? Mig själv? Skulle det ha funkat skulle jag inte skrivit det här.

***

Läs även: Roséminglet var också viktigt

Läs även: Hydra – hemmet jag alltid förlorar