Fotbollsfånarna drömmer om gemenskap
Hur kan folk vilja se måttligt begåvade miljonärer med bisarra frisyrer jaga en boll? Därför att de sätter kollektivet framför individen.
Bild: Johan Nilsson / TT
Det hjälper inte hur mycket uppmärksamhet världen ägnar mästerskapen. Ända sedan barnaåren har jag tyckt att fotboll är en långtråkig sport. Och som någorlunda vuxen har jag svårt att förstå hur folk kan vilja se gäng av måttligt begåvade miljonärer med bisarra frisyrer rusa åt ena hållet efter en boll för att sedan springa åt andra hållet om de nu inte under oerhörda smärtor ramlar för att därpå mirakulöst tillfriskna från invaliditeten – bara för att fortsätta springa fram och tillbaka. Enfaldigt är ett understatement.
Att dessa sommarveckor se pubar fyllas av människor som förhäxade tittar på fånerierna för att inte nämna när ett helt kvarters invånare samtidigt vrålar av lycka som om Führern talat – ja, det är så sanslöst irriterande att det måste finnas något att lära sig. Men vad? Varför lockas alla av denna sport?
Jag tror inte det är själva spelet med bollen, besattheten är så gränslös att den måste ha med åskådarens inre att göra. Jag tror att besattheten kommer ur att fotboll är en lagsport. Tennismästare, höjdhoppare och boxare är alla ensamma när prestationen görs, fotbollsspelare är däremot del av ett kollektiv, må vara att det mer binds samman av pengar än av geografiska och kulturella rötter.
Fotbollens popularitet är kopplad till drömmen om denna gemenskap. Även om det bara är under ett par timmar så är alla som följer matchen del av ett kollektiv. Det viktiga är inte huruvida medlemmarna i detta kollektiv ens vill sina ”kamrater” något gott – utan att så länge matchen pågår är ingen åskådare ensam.
Det är värt att betänka för den som hellre ägnar sig åt kultur än fotboll. Fotbollens jublande kollektiv står i opposition mot konsten och litteraturen som sedan antikens dagar satt individen framför gruppen. Kafka, Strindberg och Woolf skriver om enskilda öden, inte gruppers. Men med sporten är det alltså tvärtom.
Ibland möts ändå de två tendenserna. Den 16 juni firas Bloomsday, den dag då James Joyces roman Odysseus utspelas 1904. Tusentals människor vandrar genom Dublin för att se i exakt vilket gathörn en pub låg som finns med i boken eller var två gestalter möttes. Sammantaget erbjöds i år mer än 140 Joyce-arrangemang. Allt från sånger och uppläsningar på gatan till litteraturseminarier, teaterföreställningar och konserter som alla var förbundna med den medelålders annonsförsäljaren Leopold Bloom, den unge skribenten Stephen Dedalus och alla som kommer i deras väg den där dagen 1904 när romanen utspelas.
Läsare utövar ju sin last ensamma men under Bloomsday finner sig också den mest diskrete Joyce-vän vara del av massa som faktiskt kan vara… tja, lite vulgo, vilket understryks av att många klär sig enligt 1904 års mode och uppträder som busigare varianter av sig själva.
Joyce fiktiva personer skapar en fysisk gemenskap. På den ena puben samlas fotbollsvännerna för se på tv. På den intill trängs vi Joyce-vänner för att höra recitationer eller sånger som finns i Odysseus. ”Happy Bloomsday” ropar vi till varandra, för var gång allt högre eftersom vi vill överrösta fotbollsfånarna på grannpuben.
Efter Bloomsday provar jag att se en fotbollsmatch men ger upp. Det är fortfarande långtråkigt. Men jag betraktar fotbollspubliken med större förståelse eftersom jag känner igen mig i deras lycka efter ett mål av Ronaldo, den liknar ju min vid min över en formulering av Joyce. Men framförallt kommer min nya vänlighet mot fotbollsfånarna ur övertygelsen att medan fotbollspubliken ständigt riskerar att favoritlaget förlorar så vinner vi Bloomsday-firare varje gång Odysseus dyker upp. Joyce är helt enkelt bäst!
***
