En obehaglig allians
Alla vill gå på nobelfesten, men hur många har läst pristagaren i litteratur?
Det finns ett tillfälle då Sverige för en gångs skull är centrum för världens uppmärksamhet. Det är ögonblicket när Svenska Akademiens ständige sekreterare på Börshusets trappa annonserar årets nobelpristagare i litteratur.
Det är ju helt otidsenligt egentligen, att stå på tå för en diktarfurste som producerat »det utmärktaste i idealisk riktning«. Möjligen står vi alla på tå för stålarna, »dynamitpengarna« som Strindberg sade. Kopplingen mellan ideala syften och en stor summa pengar har funnits där från början, både som kitt och kittling.
Många renommésnyltar på Nobelpriset, politiker och tv-bolag, näringslivsfolk och opinionsbildare; inte minst Svenska Akademien själv. Kritikern Klara Johanson ifrågasatte för hundra år sedan att det skulle vara en stor ära att få Nobelpriset. Är det inte i stället Svenska Akademien som köper sin ära i reda pengar? »En bra check har vi att spendera, men äran måste våra understödstagare ha erövrat i förväg, och bära fram som en offergåva att läggas för våra fötter.«
Det känns också rätt otidsenligt att hylla en författare vars huvuduppgift det är att »sprida olust i det offentliga rummet«. En riktig nobelpristagare påminner oss om människans existentiella villkor, och de framförs ju sällan av mr eller mrs Feelgood. Men det frestas man nästan att tro när de överdimensionerade festligheterna bryter ut i december, då i stället de frivola decolletagen drar blickarna till sig. Prinsessornas och ministrarnas urringningar alltså, mer sällan författarinnornas. Men på denna glamorösa fest till snillets och bildningens ära behövs ändå pristagaren i litteratur, som marsipanrosen i glassbomben.
Och när det spunna sockret smält och tomteblossen sprakat ut kan vi alla dra oss tillbaka till bildningsföraktets fimbulvinter. Detta svenska bildningsförakt som dessvärre inte är något påhitt av Göran Hägglunds talskrivare, utan ett fenomen som har djupa rötter i vår kultur.
Redan 1825 suckar salongsvärdinnan Malla Silfverstolpe över saken. Hon är på resa i Tyskland med vännerna Erik Gustaf Geijer och tonsättaren Adolf Lindblad. Malla har just mött en tysk greve Moltke och kan jämföra på plats:
»Jag fruktar att männerna äro mer bildade utom Sverige, och hafva mera sinne för konst och kunskap.«
Där slog Malla huvudet på spiken. I Sverige har bildning och kultur alltid varit en tjejgrej, något som riktiga karlar rynkar på näsan åt. De vill väl inte tas för fjolliga fransmän.
Samstämmiga rapporter säger att medan kvinnor av alla samhällsklasser läser mer än någonsin, så har de svenska männen slutat läsa. Det gäller både de lågutbildade männen och den högutbildade eliten, samhällets stöttepelare.
Bakom bildningsföraktet döljer sig en lika stark som obehaglig allians, en populistisk göl där alla politiska intressen sitter och metar. Göran Hägglund drar upp skräcken för den svåra konsten, som kan utpekas som ondskan själv. Socialdemokratin, när den väl lämnat bildningskampen bakom sig, kan mitt i massutbildningssamhället fiska upp en gammal överklass hotfulla »studentmössa«, och vinna poäng på den, även om över nittio procent av alla ungdomar går i gymnasieskolan. Nyliberalerna kan sätta skattetrycket på kroken och vips nappar alla som förfasar sig över att staten subventionerar dyra överklassnöjen som opera och litteraturstöd. Vilket får både ultrahögern och vulgärvänstern att smacka lystet.
Alla metarna hyllar en och samma hjälte: den svenska teknokraten. Han är ingen skönande, nej den svenske hjälten är ingenjör eller yrkesarbetare, med kraftig haka och bländvita tänder, med räknestickan i högsta hugg.
Och vare sig han är näringsidkare, politiker, idrottsstjärna eller ombudsman har han en skeptisk inställning till tjejgrejer som böcker, konst och kultur. Det lönar sig.
Minns när Göran Persson blev tillfrågad om sin favoritfilm? »Sound of Music« var en schyst film, tyckte dåvarande statsministern, men små svartvita, intellektuella krångelrullar från Polen var ingenting för honom. Hö hö.
Minns när Fredrik Reinfeldt och regeringen skulle hitta på en present till kronprinsessans födelsedag? De ansträngde sig verkligen, och vad blev det? En platt-tv.
Minns när fotbollslegenden Tomas Brolin hamnade på sjukan och en kompis undrade om han ville ha något att läsa?
– Nej, så sjuk blir jag aldrig, svarade Brolin svenskt.
***
Slutligen borde alla som tackar ja till nobelfesten i december åläggas att läsa en bok av årets pristagare i litteratur. Den som aldrig läser bör inte heller äta eller supa till snillets ära. Ni har två månader på er, kära guldkantade gäster.
10 kommentarer
Å ena sidan: Det hör väl snarast till att litteraturpristagaren är en doldis som nästan ingen läst? Hur många av ”oss vanliga” hade upptäckt och läst Jelinek eller Coetzee om de inte fått priset?
Å andra sidan: Varför ska kulturarbetare vara förskonade från marknaden? Antingen skriver man för sig själv, och då gör det detsamma om någon annan läser ens texter, eller så skriver man (även) för andra, och då måste man till syvende och sist skriva sånt som andra vill läsa.
Alla måste vi anpassa oss, det är ingen som bryr sig om ifall vi vill eller inte.
Jag har ingen aning om Knutssons bevekelsegrunder för krönikan, men hennes bitterhet framgår likväl i texten.
Därmed inte sagt att hon har rätt. Jag räknar mig själv som hyfsat bildad – i kraft av min spridning, från Steinbecks Pärlan till Clancys Splinter Cell – men jag har likväl en bild av Svenska Akademiens val på senare år som en stilstudie i svårtillgänglighet.
Kultureliten i Sverige idag är bitter som slånbären en septemberdag innan frosten, det kanske krävs att de körs ut i kylan ordentligt för att de ska bli konsumerbara igen när de väl får komma in i värmen.
Ulrika, varifrån har du fått uppfattningen att
Nobelfesten hålls enkom för snillet som fått litteraturpriset?
Jag förutsätter att eftersom du kritiserar andra för att inte läst litteraturpristagaren så har du själv läst exempelvis det som Charles Kao har publicerat ? Vet du inte vem det är ? Jo, han är också en av pristagarna i år, i fysik, och han har skrivit många viktiga publikationer. Vore kul att veta vad du läst av honom, och vad du tycker om hans arbete. Kommentera gärna, så kan vi diskutera saken !
Ulrika anklagar populasen för att vara obildad. Samtidigt visar hon i artikeln en fullständig okunskap om att Nobelpriset faktiskt till största delen handlar om annat om Litteratur. Tänker Ulrika läsa fysikpristagarnas arbeten innan hon går på festen? Vet hon ens vad det handlar om, bryr hon sig? Ulrika Knutson ger verkligen den världsfrånvända översittarkultureliten ett ansikte genom sin artikel. Naturvetare och tekniker läser skönlitteratur, det är helt klart. Kultureliten däremot föraktar vetenskapen. Det är kultureliten som är inskränkt, inte ”populasen”.
underbart skrivet!
tack för något som förgyller kvällen utöver fotbollen!
Så även om jag läser en hel del, är jag alltså på grund av mina litterära preferenser inte önskvärd vid ditt fina middagsbord.
Tänk tanken att det inte handlar om ett manligt bildningsförakt, utan om en trötthet på den elitism och nedlåtande von oben-attityd som du ger ett så fint exempel på.
Jag brukar ofta gilla det som Ulrika skriver eller pratar i radio, men denna gången icke, framför allt inte tonen. De tidigare kommentatorerna förekom det jag tänkt skriva (utom Joakim), och jag instämmer till fullo.
Med detta sagt kan jag för all del instämma i att det skulle vara positivt om bildning i gammaldagshumanistisk bemärkelse stod högre i kurs i det moderna Sverige. Men det åstadkoms inte med utfall typ Ulrikas, som snarare verkar alienerande på dem vilkas engagemang hon efterlyser.
Fredrik och Gustav sätter huvudet på spiken: Nobelpriset i litteratur får oförklarligt mycket uppmärksamhet i (svenska) medier. I likhet med Herta Müller så är fysikpristagarna också doldisar för de allra flesta, men deras bidrag till mänskligheten är till glädje och nytta för miljarder människor varje dag (optiska fibrer och ccd).
Försöker du säga att litteratur ska vara nyttig?
Intressant fram till det att Knuttson snubblar över den svenske teknokraten. Förutom den triviala observationen att utan svenska ingenjörer hade vi inte något Nobelpris, så torde dessa förktliga tekniker & naturvetare vara betydlig mer bevandrade vad gäller litteratur & kultur än vad skönandarna är vad gäller naturvetenskap, teknik, & matematik. En känd konstkritiker skulle i TV recensera en konstutställning med industriellt tema: det blev enbart pinsamt. Okunskapen om teknik var öronbedövande. Att journalister & humanister koketterar med sin okunskap i matematik är ju inte precis sällsynt, och sannolikhetslära är ett speciellteftersatt kpaitel (tydligt explifierat av en känd monolog baserad på missuppfattningen att sannolikhet skulle ha nåt med likhet med sanning att göra). Vi teknokrater kanske inte är lika bildade i de sköna konsterna som skönandarna, men de är å andra sidan betydligt okunnigare vad gäller naturvetenskap, teknik, och matematik.
[...] har svängt om, och lämnat Levi Pethrus Pingstkyrka. Uppställningen av Verklighetens folk mot en vagt definierad kulturelit blir problematisk, hur många skall konkurrera om nya moderaternas väljargrupp egentligen? Hur [...]