Vem är mest skärmskadad – barnen eller vi vuxna?

När min man är extra kärleksfull kan han spontant utropa att han älskar mig mer än han älskar fotosyntesen. Det kan låta roligt, lite som att säga att man älskar någon mer än glass eller jordgubbar med grädde, men den som skrattar känner inte till min mans andäktiga förundran.

Tänk att koldioxid, detta avfall som ständigt oroar dem med miljöångest, kan vara den näring som sedan blir till livsnödvändigt syre för alla levande varelser. Varje andetag vi tar är kopplat till detta mirakel, och den spirituellt lagde kan se fotosyntesen som ett gudsbevis. Jag önskar att fler kunde älska fotosyntesen, och älska människorna ännu lite mer.

Jag kom att tänka på oförståelsen för fotosyntesens underverk när jag i början av sommaren pratade med en vän. Hennes tonårsson hade tillsammans med några kamrater under flera veckor av lovet snickrat på en koja i en stor ek i utkanten av Stockholm. Mobiltelefonerna hade de lagt undan, nu var det vattenpass, hammare och såg som gällde. 

Men säg den lycka som varar. Snart satt en arg lapp från Stadsdelsförvaltningen på eken, kojan skulle bort. Trädet kunde bli förstört av träkonstruktionen, barnen kunde skada sig när de byggde och mindre barn kunde klättra upp och falla ner — trots att de unga byggherrarna redan hade tänkt på saken och installerat en lucka med kodlås så att inga småttingar skulle göra sig illa. Det blev lite skriverier i media, och till och med ett inslag i radio.

Hela våren har gått åt till att förfasa sig över barns skärmvanor. Skärmtid behöver de ha, gärna en generell och statligt lagfäst, så att det inte blir orättvist. Skolor har blivit mobilfria, barnen får lämna in telefonen på morgonen för att på eftermiddagen lösa ut den och ta hem den till familjens egna skärmtidsregler. Sociala medier för barn ska förbjudas.

Men vad ska barnen sedan göra med all sin lediga tid? Måste vi utverka riktlinjer även för det? Vuxenvärlden har ingenting emot att barn ska bygga trädkojor, men tydligen bara i Minecraft där de inte kan trilla ner på riktigt. 

Kanske är det inte barnen utan vi vuxna som är mest skärmskadade. Vi har glömt att utanför den artificiella världen finns den riktiga, fysiska. Om vi verkligen är seriösa med att ta mobiler och sociala medier från barnen måste vi också acceptera skrubbsår, utslagna tänder och till och med olycksfall med dödlig utgång. 

Stadsdelsförvaltningens omsorg om eken visar att när det väl gäller så tycker vuxenvärlden att det egentligen är ganska skönt att ungdomarna sitter med näsan i Tiktok. Det är förbjudet att bygga kojor i alla ekar i alla kommuner – utom i de som växer i privata trädgårdar, och som av den anledningen är otillgängliga för de flesta. Barn vars föräldrar inte har råd med en trädgård i stan är avskurna från möjligheten att bygga trädkojor. Och jo, visst, man behöver bygglov, träden kan skadas, och hur skulle det se ut om alla byggde kojor i träd… Men barn i alla tider har älskat att bygga trädkojor. Är det slut med det nu?

När slutade ekar att vara till för människor? Förr byggde man hus och skepp. Ekplankorna som konstruerade regalskeppet Vasa är århundraden senare ett av Sveriges mest populära turistmål. Och i parken bakom Karlbergs slott i Solna står ännu en gammal ek, numera en död ekruin, kallad Karl XII:s ek. I den lekte den lille Karl i slutet av 1600-talet tillsammans med sina systrar Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia. Kanske byggde de till och med en koja?

Eken har i urminnes tider varit människans ständiga följeslagare. Vi har använt ekar som skugga och som skydd mot väder och vind. De har låtit oss färdas över världshaven. Men kommunernas ekar är bara till för att beundras på avstånd. Stadsdelsförvaltningen kallar dem skyddsvärda. Men vad kallar de barnen som inte får leka i dem?

En fullvuxen ek kan producera mellan 10 000 och 50 000 ekollon under ett bra skördeår. Ett enskilt träd kan bära mellan 90 och 300 kilo ekollon och under rika ”ollonår” dignar träden. Visserligen växer ekar långsamt men de riskerar knappast att ta slut.

Tänk om alla träiga kommunalpolitiker kunde se vilken magisk värld vi faktiskt lever i, förundras över varje andetag och ha som mål att barn ska bygga fler trädkojor. Nog borde kommunerna kunna utse ollongeneraler som planterar lek-ekar i varje stadsdel, för både barnens och fotosyntesens skull. Det är ett långtidsprojekt som bär frukt först om många generationer, men just därför borde man börja snarast.

***

Läs även: Cecilia Garme: DN:s expertråd är ren gaslighting

Läs även: Lotta Dinkelspiel: Ska barnen få bestämma skärmtiden?