Tiden som vapen dog under VM

God morgon världens politiska panel, med Adam Cwejman, Lisa Pelling och Zina Al-Dewany, debatterade i söndags Sverigedemokraternas förslag om att även svenska medborgare ska kunna få 350 000 kronor i återvandringsbidrag om de lämnar tillbaka sitt medborgarskap. Dagen innan hade biståndsminister Benjamin Dousa (M) reagerat illa på att SD:s Ludvig Aspling uttalat att folk som inte är en del av ”den etniskt svenska befolkningen” orsakat jättestora problem. 

KD:s Erik Slottner gav däremot Aspling delvis rätt: ”Det är självklart lättare att integrera personer från Kroatien än från Somalia. Det säger sig självt.” Ett tveksamt uttalande. Det är sällsynt att någonting säger sig självt. Särskilt om man betänker det byråkratiska elände en framtida Återvandringsmyndighet ställs inför när den ska väga en serbisk tjackpundare mot en somalisk tandläkare. 

”Etniska svenskar”, SD:s ockhamska rakkniv, underlättar tvivelsutan arbetet. Och ärligt talat: vi som är svenskar vet intuitivt vilka som tillhör oss. Det krävs sällan ens en okulärbesiktning. Det räcker med namnet. När SD-ledamoten Jessica Stegrud twittrade om ”en svenskfödd kurd och en perser” var det en onödigt avancerad rasprofilering.

Namnen Parisa Liljestrand och Lawen Redar hade redan sållat bort dem från den kebabpizzastinna epatraktorgemenskapen på Sweden Rock Festival.

P1:s panelister ligger således också bra till. Fast Lisa Pelling? Pelling? Vad är det för namn? Här får man svårigheter med den folkpsykologiska intuitionen. En googling krävdes, och det visade sig att Carl Larsson hade kunnat måla henne i motljus med en skål havregröt. Men Virtanen? Skrev jag faktiskt nyss ”vi svenskar”? Magstarkt. Om min far inte flytt bombningarna av Helsingfors 1941 hade jag inte fötts här 30 år senare. Mitt efternamn skriker utböling. Jag borde ha chans att få de där 350 000. Eller? SD behöver stipulera ett minst lika rigoröst regelverk som Dousa efterfrågar. 

Hur länge måste ett släktträd vara planterat i svensk jord innan det räknas som natur och inte som invasiv art?

Här byter krönikan bana, men inte ämne. För det som pågår i politiken är inte bara ett gräl om invandring. Det är en kamp om dåtiden. Att se bakåt, längta bakåt, tro bakåt, har länge varit en global megatrend. De ytliga livsstilstrenderna med surdegar, tradwife, Markus Aurelius-stoicism, cottagecore, vinyler, kassetter, brödrostar i 50-talsdesign, engångskameror, dumma telefoner, stickningsjuntor, hemförlossningar, astrologi – det går att hitta hur många bisarra mikrotrender som helst – kan sägas ha gått hand i hand med den internationellt framgångsrika konservativa och nyfascistiska politiska rörelse som tog vid när det progressiva etablissemanget inte nöjde sig med sina segrar utan jagade hela makten och hela lönen.  

Men det är också exempel på att Herakleitos hade rätt i att allting flyter, känslomässigt, och idag mer än någonsin. När vi förr ville veta vad Odysseus pysslade med behövde vi gå till ett bibliotek. Nu kan vi googla att han är en biohjälte. Tiden är komplett postmodern.  

Den som vill ha makt måste påverka uppfattningen om vilken tid som gäller. En ordning som gynnar fuskare och antidemokrater. Som Donald Trump, denna surrealistiska framgångssaga som gjort bort sig så makalöst nu att bara de mest inpiskade MAGA-sektmedlemmarna ännu tror att det faktiskt finns en flod där America was great som den går att kliva ner i again. Men det fungerar bara i fantasin, i drömmen, det tomma löftet, nostalgin.  

Efter lögnerna, revolutionsförsöken och den utrikespolitiska kraschen lyckades Trump i sommar även göra sig till ansiktet för det korrupta fotbolls-VM. Han är så stolt över att visa sin makt. Att han är ständigt idiotförklarad driftkucku även på X numera bekommer honom inte.

En hel värld kunde notera hur Trump pressade Fifas tjänstvillige boss Gianni Infantino att trolla bort anfallaren Folarin Baloguns röda kort inför matchen mot Belgien. Och det lyckades genom att manipulera tiden och uppfinna en obskyr ”prövotid”. Auktoritär tidsmagi i sin billigaste form. Men alla såg fusket. Och USA förlorade mot Belgien ändå. 

Hela VM visade med alla dessa VAR-kameror att dåtiden inte är en nostalgisk dröm utan ett styrmedel. Fifa kan spola tillbaka sjutton sekunder, ställa in ett egyptiskt mål och skriva in beslutet som officiell verklighet. Vi blir inte lurade, men vi måste stå ut med förnedringen om vi vill se på toppfotboll, eftersom Fifa är en diktatur. Trump, däremot, han bara tror att han är kung, och i en demokrati tar matchen till sist slut. Med fotbolls-VM 2026 rann tiden ut för Donald Trump.

***

Läs även: Britterna verkar ha tappat sin humor och sin spefullhet mot de anspråksfullt allvarliga.

Läs även: Den postlitterata tiden är redan här