I vårt barnsliga samhälle är det avkomman som bestämmer
Var är de vuxna? Nina Lykkes roman tydliggör vår tids normer, där plikter inte längre är ömsesidiga.
Bild: TT / Ali Lorestani
Vi har i den nordiska litteraturen en klarögd sedeskildrare i norska Nina Lykke. I våras utkom romanen ”Var är de vuxna?” (Wahlström & Widstrand, översättning Marianne Mattsson), där författaren ger sig i kast med normerna som följt i spåren av barnets århundrade.
För att bli välfungerande människor behöver barn läras upp. Utgångspunkten för fostran är att barnet saknar något som den vuxne besitter. Men eftersom barnet samtidigt ska åtnjuta den vuxnes rätt till suveränitet, få vara som det är, inte tvingas på något, slippa tillsägelser och dessutom har föga att lära av de omoderna generationer som gått före, råkar samtidsmänniskan i svår förlägenhet.
Den förlägenheten är i fokus för Nina Lykkes roman. Berättelsen kretsar kring en mor vars vuxne son Sigurd utan förklaring har sagt upp kontakten. Förtvivlan över att inte förstå varför förslavar modern. Hon ältar dag och natt, kryper och vädjar, försöker uppföra sig på rätt sätt så att sonen och sonhustrun ska blidkas. Sonen själv är obekymrad. Han är upptagen av sitt, av barnen han blivit betjänt åt och den lynniga frun som bedömt att svärmor inte har en gynnsam inverkan på dem. Ömt vårdar Sigurd de triviala oförrätter som han i vuxen ålder tänkt ut att han nog utsattes för som barn.
Sigurds grymhet är på en gång banal och oerhörd. Att fjärde budet kunde ha något att säga hans generation faller honom inte in. Historiens skräphög är just en skräphög. Ett av bokens två motton är: ”Du ska hedra din far och din mor”.
Liksom medborgarna i barnets århundrade kommit att se staten som en omhändertagande förälder från vilken man får det man behöver och gentemot vilken man inte har några förpliktelser, är Sigurd övertygad om att han i relation till sin mor enbart har rättigheter. Man väljer själv om man vill ha kontakt och hur kontakten ska utformas. Modern har inget att säga till om. Avkomman bestämmer. Plikter är aldrig ömsesidiga utan löper i en riktning.
Sonen styrs således mer av ideologi än av psykologi. Lykke är inte ute efter ett enskilt fall, utan efter att hålla fram vår dominerande övertygelse till beskådan. Med hjälp av högstämda paroller ter den sig gärna som människokärlek. Hos Nina Lykke är den motsatsen, vilket hon med utsökt precision gestaltar.
Anhängarna till denna filosofi skruvar sig möjligen av obehag när deras samhälle sätts i så osmickrande dager. Reaktionärt måste det väl vara, och pamflett? Karikerat och överdrivet! Okänsligt och med billiga poänger! Oturligt nog för Nina Lykke och för vårt samhälle finns apologeterna i hög grad inom den kritikerkår som är satt att bedöma författarnas förslag till tolkning av dårskaperna vi ägnar oss åt.
Det omedelbara skälet till att Sigurd har sagt upp kontakten med sin mor är hans följsamhet mot den radikalfeministiska hustrun Silje. Likt en hund följer han hennes uttalade och outtalade befallningar. När modern har stickat små askrosa kläder till sitt första barnbarn, en flicka, ”i hopp om att allt skulle ordna sig”, ser hon hur sonen är på väg att säga tack, ”men kom av sig när han såg att Silje stirrade på de små plaggen och sedan på honom och tillbaka igen, som om det var något hon ville att han skulle göra eller säga.”
Envar som inte delar samma fanatism vet hur den blicken ser ut, känns och vad den kräver. Den skrämda omgivningen fogar sig beställsamt. Undergivet bistår Sigurd hustrun i hennes utrensningar, alltsammans beskrivet med fjäderlätt penna, närmast i bisatser och förbifarten.
Sigurd är i sina bästa år och familjeförsörjare men fullkomligt snöpt. Han står rådlös inför krafterna som drar i honom. Och eftersom hans små barn inte ska behöva uppleva några auktoritära kommandon från de vuxna utan få ”välja själva”, har de på kort tid blivit fullfjädrade tyranner; förvildade, otrevliga.
”Var är de vuxna?” berättar om en ekvation som inte går ihop och inte kan gå ihop. Någon karikatyr eller pamflett är det självklart inte fråga om, utan ett litterärt tydliggörande av det barnsliga samhälle vi stolt har skapat.
***
