Rädslan för att bli utan kött verkar vara aningens överdriven

Fredag

Förutsatt att det inte bara är ett medvetet utlagt villospår är det glädjande att få reda på att vi har en nationell säkerhetsrådgivare som kan skriva utan andra hjälpmedel än papper och penna. Det är nästan lika osannolikt som om han skulle notera sina minnesanteckningar i form av illuminerade manuskript.

En fråga ingen verkar ställa, trots att den borde vara central, är om Niclas Kvarnström, som säkerhetsrådgivaren tydligen heter för tillfället, har läsbar handstil. Välskrivning avskaffades som eget ämne i den svenska skolan i och med Lgr69, som lades fram sex år innan den nuvarande nationelle säkerhetsrådgivaren föddes. Jag antar att han kan ha haft reaktionära föräldrar som drillade honom i välskrivning ändå, eller att han själv är en subversiv natur som övade i hemlighet hemma, men mer sannolikt är nog att Kvarnströms kvarglömda anteckningsbok är oläsbar, kanske till och med för honom själv. Det gör den till en försumbar säkerhetsrisk, oavsett vad den innehåller.

Det kan förstås vara så att Kvarnström gjort som många i hans generation då de tvingas plita ned något med penna och stavat ut allt i versaler. Det tar å andra sidan så lång tid att sannolikheten för att han ska hinna sätta någon hemlighet på pränt innan han glömt den är liten.

Med tanke på den värld som säkerhetsrådgivare rör sig i – bara rök och speglar som britterna säger – kan man inte heller bortse från sannolikheten att nyheten är ett rent påhitt med helt andra syften. Kanske att höja Kvarnströms status i arbetsgivarkretsar som uppskattar gammaldags puts och studs, även vad gäller skrivkonst. Med eller utan anteckningsbok kommer Kvarnström av allt att döma att få anledning att se sig om efter ett nytt jobb i höst. 

Men man ska inte vara alltför cynisk och vi bör handskas varsamt med de få uppmuntrande nyheter som förmedlas. Själv väljer jag att tro att Kvarnström har en utsökt piktur, tills motsatsen är bevisad. Att det kan innebära att hans förlorade anteckningsbok skapar problem för oss med ryssen är beklagligt, men inga estetiska prestationer kan åstadkommas utan ett pris.

Lördag

Jag har varken bjudits in till dansbandsfestivalen i Malung, dit alla verkar ha åkt denna vecka, eller köpt biljett till ett av de ytterst populära kryssningsfartyg i absurt kolossalformat som ”får Stavangerborna att koka” enligt dagens DN. Jag kan inte heller säga att jag grämer mig över det. Snarare får det en att, imed P G Wodehouses ord, inse hur sant det är att den ena halvan av världen inte har en aning om hur de övriga tre fjärdedelarna lever. Men jag kan inte låta bli att undra om de reguljära besökarna på Dansbandsveckan inte känner sig lite som Stavangerborna detta valår.

Varje politiker, utom möjligen Jimmie Åkesson som inte behöver understryka sin folkliga trovärdighet, verkar ha besökt Dansbandsveckan minst en gång i år. Och det gäller inte bara de politiker vi kan rösta på. Minst två politiska skribenter kända från den här tidningens spalter, Sakine Madon och Chang Frick, har varit där, dessutom i samma grupp. Henrik Jönsson och Marie Söderqvist från 100 procent var också där och gjorde stor sak av det. En fest som brukade ske i välsignad medial tysthet har plötsligt blivit en huvudscen för Stockholms maktelit.

Kanske är det en engångsföreteelse, men nog måste dansbandsfantasterna känna sig en aning oroade, även om de inte nått kokpunkten än, när de får foxtrotta sig fram mellan dubbla led politiker med två vänsterfötter vardera. 

Varför, undrar jag, är folkligheten den enda demokratiska anknytning som räknas i år? Hur kommer det sig att inga politiker gör sak av att dyka upp på Kungliga Svenska Segel Sällskapet, som det olyckligtvis särskrivet kallar sig? Det är trots allt världens näst största segelsällskap. Varför flockades inte politikerna i Riddarhussalen när Riddarhuset fyllde 400 år tidigare i sommar?

Om man betraktar folklighet som ett slags medelvärde kulturellt, ekonomiskt, socialt och på andra sätt, säger det sig självt att hälften av väljarna gradvis höjer sig över det folkliga. Varför skulle inte den delen av väljarkåren vara av intresse? Och, när vi ändå tagit upp ämnet, den andra hälften – eller tre fjärdedelarna om man talar med Wodehouse – sänker sig med nödvändighet allt lägre, förbi boxvin, minigolf och förtält, till nivåer som inte ens DN kan föreställa sig. När såg man senast en politiker beblanda sig med dessa folkspillror, annat än som sällskap till den repressiva ordningsmakten? 

Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att de politiska trakasserierna av Dansbandsveckan beror på att det genomsnittsfolkliga segmentet av folket anses vara jämförelsevis lätt att politiskt påverka, till skillnad från folkets högre eller lägre delar. Jag undrar vad den övertygelsen baserar sig på. Min erfarenhet är att de mest trendkänsliga snarare är de övre delarna av samhället, som ofta bär på en olycklig kombination av att ha tid att tänka och sakna fallenhet för det. Man kan, i min erfarenhet, få adelsdöttrar att rösta på i stort sett vad som helst. Jag tvivlar på att man kan säga detsamma om en undersköterska från Skövde, som åkt till Malung utan dåligt klassamvete, eller onödig fritid.

Kanske vore det bästa sättet att ta itu med den här diskrimineringen att återinföra ståndsriksdagen, så att vi åtminstone fick fyra samhällsklasser som räknades politiskt. Att präster och bönder skulle tilldelas egna stånd i en ny riksdag vore antagligen oklokt. De förra är alltför radikala och de senare alltför få, men om adeln och borgarna kompletterades med dansbandsdansarna och de yrkeskriminella skulle större delen av den nuvarande befolkningen vara representerad.

Om den här regeringen lägger förslaget och ser till att få igenom det under augusti räcker det med ett beslut i oktober, efter valet, för att det ska bli allvar.

Söndag

Det skulle aldrig falla mig in att ställa mig mellan landsbygdsminister Peter Kullgren och hans ryggbiff, men verkar inte hans rädsla för att bli utan kött en aning överdriven? Miljöpartiet står visserligen vid stadsportarna och vill in, men Sveriges sista – eller åtminstone senaste – svältkatastrof inträffade 1867 till 1869, som händelsevis råkar vara 100 år innan jag själv föddes. Även om jag är den förste att hävda att vi ska hålla liv i vårt kollektiva minne, måste vi ändå kunna skilja på dåtid och nutid. Sabeltandade tigrar är ett riskabelt inslag i naturen, men risken är numera minimal, eftersom de är utrotade. 

Utan att vara oförskämd ger inte heller bilderna i reportaget i DN intrycket att familjen Kullgren – hustrun är ordförande i det kristdemokratiska kvinnoförbundet – hotas av undernäring. Familjen ser tvärtom nästan provocerande livsglatt välmående ut. Om det är just köttet som byggt dessa hälsosamt frodiga kroppar ska jag låta vara osagt, men det är mycket möjligt. Och jag måste erkänna att min förståelse för Kullgrens köttengagemang blir något större när jag läser vidare. 

Kontrasten är slående mellan familjen Kullgren och den dietist och forskare från Lund som också intervjuas i artikeln och som tycker att det är ”problematiskt” att ministrar talar sig varma för kött. Hon ser verkligen bekymrad ut, för att inte säga en aning glåmig. Kan det vara en följd av vegetarisk kost? Vi får inte veta, trots att det hade varit rimligt av DN att redovisa dietistens kosthållning, så att läsarna själva kunde dra sina slutsatser genom att jämföra resultatet av två sorters menyer. 

Hur det än är i just detta fall: är det inte slående att de som talar sig varma för ”folkhälsa” nästan undantagslöst ser så missmodigt gråbleka ut? Kanske leder det till att vi underskattar det hot som de utgör. Vi tänker oss helt enkelt att hålögda fröskal av det slaget är lätta att vifta bort.

Det är möjligt att vi har fel och att Kullgren, i sin oro över att allt kött ska bli hö, är mer klarsynt än de flesta av oss. Tanken är åtminstone värd att hålla levande över vår dagliga biff.

Måndag

Jag undrar om det verkligen är klokt av Salzburgs stadsledning att systematiskt ersätta gatunamn som refererar till personer som gynnades av Hitlerregimen med gatunamn som refererar till kvinnor. Vi är alla ense om att Hitleråren inte var de stoltaste i Österrikes historia, men kvinnor har också sina sidor. 

Det verkade säkert som en bra idé att döpa Salzburgs gator efter nazistiska medlöpare en gång i tiden. Att vi har en annan övertygelse gör oss inte immuna mot samma misstag. Vem vet vilken status kvinnor och deras handlingar kommer att ha om åttio år?

Österrikarna har redan en gång kommit undan historiens dom genom att låtsas ha varit oskyldiga offer, snarare än aktiva pådrivare. Det tricket kan de knappast upprepa. De borde lära av sina misstag.

Tisdag

Enligt dagens Svenskan är det möjligt att jag har gått på fel sätt i hela mitt liv. Visserligen passerar inte en dag utan att någon hälsoexpert i Svenskan talar om för läsarna att de äter fel, motionerar fel, sover fel eller relaterar fel, men att vuxna läsare inte ens kan sätta den ena foten framför den andra på ett korrekt sätt måste vara något av ett rekord.

”I 15 år”, skriver tidningen, ”har Joanna Hall spridit sin egenutvecklade metod för gång”. Den metoden består, om jag förstår saken rätt, huvudsakligen av att man ska hitta sin ”aktiva fot” och vårda sin hållning.

Det senare – att vårda sin hållning – är förstås något alla flickor fick lära sig förr i tiden genom att placera en bok på huvudet och vandra runt i rummet utan att tappa den. Det förra — att finna sin ”aktiva fot” – är lite svårare att bena ut, men artikeln beskriver ”passiv fot” på ett sätt som för tankarna till det som åtminstone förut kallades droppfot. Som jag minns det brukade det klassificeras som en nervsjukdom. Kanske har den av någon anledning fått epidemisk spridning de senaste 15 åren. 

Det är hur som helst vänligt av såväl Joanna Hall som Svenska Dagbladet att ta sig an detta tidigare okända gissel och särskilt lämpligt att de gör det så här mitt i sommaren, när folk tenderar att sjangsera. Många låter bara sina fötter trava på, utan att skänka dem en tanke, i semestertider. Den här lilla uppsträckningen kommer att väcka Svenskans läsare ur sådan sengångarslummer.

De närmaste veckorna kommer vi att kunna känna igen läsare av Svenska Dagbladet på deras medvetna och nervöst prövande sätt att sätta ned sina aktiva fötter.

Onsdag

Vetenskapen och experterna i allmänhet är ”förbryllade” över att bara hälften så många drunknade i juni månad i år, jämfört med juni månad förra året. Även innevarande månad verkar bli jämförelsevis drunkningsrar. Vädret, som annars vore den mest närliggande förklaringen, har inte lämpat sig sämre för bad i år än förra året. Någon alternativ förklaring har inte de sakkunniga som Svenska Dagbladet talat med.

Det förvånar mig att ingen tar upp den näst mest närliggande förklaringen.

Starkt överrepresenterade bland drunkningsoffer har alltid varit män över 50 år som överskattar sin förmåga. Något har uppenbarligen skett sedan förra sommaren som på bred front knäckt mogna mäns självförtroende. De tror sig inte längre kunna hålla sig flytande. Kanske är de rent av så stukade att de inte ens vågar visa sig på stränderna.

Eftersom jag själv tillhör denna grupp förväntas jag möjligen kunna förklara vad det är som gjort oss så tilltufsade, men tyvärr kan inte heller jag sätta fingret på det. Det finns naturligtvis oräkneliga skäl för en man i sina bästa år att förlora hoppet, men det är inget nytt för det gångna året. Den bästa förklaring jag kan ge är att missmodet och tvivlet på vår egen förmåga smugit sig på oss från alla håll, tills vi till sist funnit oss inneslutna som i en dimma av ambivalent vankelmod. Det är en kumulativ process.

Efter åratal av förföljelse är det inte så märkligt att mogna män tappat sugen, men jag undrar om någon verkligen tänkt på vad det innebär för samhället i stort när så många av oss inte längre sturskt kommer att gå i sjön på det sätt vi brukade göra, utan räddhågset bli kvar här år efter år.

Regeringen borde skyndsamt tillsätta en kommission för att reda ut saken, innan problemet blivit akut.

Torsdag

Apropå gårdagens nyhet om de stukade medelålders männen läser jag i dag att den amerikanske försvarsministern – eller krigsministern som han hellre kallar sig – avser att injicera testosteron i amerikanska soldater som inte har tillräckligt av den varan. Kanske kunde det också vara ett sätt att ingjuta lite traditionell självöverskattning i svenska medelålders män och pressa upp drunkningsolyckorna. 

Allt hopp om att saken ska lösa sig av sig självt verkar å andra sidan inte vara över. Dagens nyhet om våldsamma upplopp bland pojkar på Barnens ö ger vid handen att manlig modstulenhet kanske är en övergående generationsfråga. Något gick helt enkelt fel med den generation män som jag själv tillhör – om det var en effekt av feminism, hormoslyr eller alltför mycket grönsaker i kosten ska jag låta vara osagt – men kommande generation verkar återknyta till en mer handfast tradition. 

Ett varningens ord är dock på sin plats: alla som minns Olle Adolphsons ballad om det stora slagsmålet på Tegelbacken vet att händelser av det här slaget ofta blir beskrivna som veritabla fältslag, även om de inblandade bara hötter och skriker i varsin gränd och sedan vänder på klacken och går hem.

Jag vill inte föregripa kommissionens arbete, men för att ta det säkra för det osäkra bör antagligen alla pojkar från förslagsvis tolv och uppåt injiceras med testosteron och sättas på Kullgrendiet.

***

Läs även: Enda förklaringen jag kan tänka mig är att det är Guds straff

Läs även: Kanske borde vi bara låtit USA vinna – utan turnering