Ju mer, desto sämre

Jag noterade att en av våra inbäddade EU-reportrar – de är undantagslöst passionerade unionsfantaster – häromdagen läste lusen av svenska politiker. Hur kan de driva valkampanj utan att sätta den viktiga EU-politiken i centrum? 

Svaret, som alla förstås känner till, är att man inte vinner en valkampanj genom att söva väljarna. Så EU-fantastens kritik är egentligen kritik mot svenska väljare, som inte begriper vad de borde intressera sig för. Det är den gamla vanliga varianten av att unionen är alldeles för bra för Europas undermåliga väljare. ”Det demokratiska underskottet” hör man inte särskilt mycket om längre, men ”det demokratiska överskottet” – irritationen över väljare som står i vägen för EU:s nödvändiga och oundvikliga utveckling – lever och har hälsan. 

Det är ofta just här – när EU möter medborgarna – som det skär sig. Den franska domen mot Marine Le Pen är ett aktuellt exempel. 

Le Pen fick tre år och böter för att ha ”förskingrat” 32 miljoner kronor av EU:s medel. Det låter som att hon snott pengarna och levt loppan, men det hon och hennes partikamrater gjort är något annat. De har tagit skattepengar som delas ut till EU-parlamentariker för att de ska kunna driva sin politiska verksamhet och använt pengarna för att bedriva politisk verksamhet. Men de har använt pengarna i Frankrike, där deras väljare finns, inte i Bryssel, där EU:s byråkrater finns. 

”Förskingringen” består alltså i att Le Pen och hennes kamrater prioriterat sin demokratiska bas i Frankrike framför sin administrativa och byråkratiska bas i Bryssel. Det är detta som enligt EU-reglerna är ”förskingring”. 

Det här speglar den direkt lögnaktiga föreställning som EU odlar kring sitt parlament. Man låtsas att det är ett europeiskt parlament, precis på samma sätt som den svenska riksdagen är svensk, eller den franska nationalförsamlingen fransk. Men det är i själva verket 27 olika delegationer, var och en med demokratiskt mandat från sitt hemland, men utan ett samlat demokratiskt mandat från EU:s väljare som helhet.

Svenskar är inte beredda att låta sig styras av tyskar, bara för att de är fler. Det finns helt enkelt ingen underliggande demokratisk gemenskap inom EU som helhet. Demokratin i Europa vilar på de demokratiska gemenskaperna i varje enskilt land. Le Pens ”förskingring” består i grund och botten i att hon vet var hon har sin demokratiska bas och att hon inte låtsas att det förhåller sig på annat sätt. 

Av någon anledning verkar det väldigt svårt för EU-fantaster att förstå den här, rätt uppenbara, förutsättningen för europeiska demokratier. Precis som det verkar förbryllande svårt för FN-fantaster att begripa varför det finns vetorätt i Säkerhetsrådet.

För några dagar sedan var diskussionen om vetorätten i gång i radion igen. Utgångspunkten var att vetorätten måste bort, eller åtminstone begränsas. Det var mest en fråga om hur det skulle gå till.

Men att vetorätten, hur illa man än tycker om den, finns där är inte ett tekniskt misstag. Vetorätten finns där eftersom verkligheten ser ut som den gör. Ett FN som i sina beslut körde över världens starkaste nationer skulle snabbt bli fullständigt irrelevant, eller en orsak till konflikt, snarare än motsatsen.

Vetot är inte ett teoretiskt påhitt i Säkerhetsrådet, det är bara ett sätt att formellt uttrycka de faktiska förutsättningar som råder i världen. Att ta bort vetot skulle inte förändra världen, det skulle bara göra FN ännu lite mer verklighetsfrämmande. 

Folk som kan mycket om ett ämne brukar kunna förklara sådant som man annars inte skulle begripa. När det gäller EU och FN verkar det vara tvärtom: ju mer folk kan, ju mindre begriper de. Jag undrar vad det kan bero på.

***

Läs även: Brorsdottern anammade budskapet

Läs även: Från Marx till Allah