Jag får inte skriva om skatter
om makten över det egna livet.
När jag var krönikör för »Godmorgon, världen!« i SR fanns det ett ämne som inte var populärt att tala om: skatterna. Varje gång jag föreslog en krönika om detta kunde jag föreställa mig vad som försiggick i andra änden av telefonkabeln: en producent som himlar med ögonen, tar ner luren från örat i en besvikelsegest – och efter en paus: »Men du, det där andra ämnet som du nämnde? Kan vi försöka oss på det i stället?« SR är inte ett undantag. Råkar man nämna skatter i någon tidningstext har det hänt mig att redaktören klippt bort avsnittet utan att ens fråga. När chefsredaktören för denna tidning ringde i allra sista stund och frågade om jag kunde hoppa in som veckans krönikör passade jag på: visst, jag har några tankar om skatter. Lång tystnad. »Äh … du har inga andra idéer?« Hej, lyssna! Den här mannen är så trängd att hans vanligtvis frånvarande röst är väldigt snäll nu och min krönika är hans enda räddning – ändå tvekar han! Då måste man ställa frågan: Vad är det som gör skatterna så osexiga att prata om?
Jag kollar svaret med några vänner. Uppseendeväckande nog har ingen av dessa vanligtvis välupplysta människor mer än elementära kunskaper om skatter. Vissa är likgiltiga, andra tycker att det är så sexigt att betala skatt att de inte ens bryr sig om vad Mona Sahlin tänker göra med dem om hon får chansen, och vissa muttrar argt. En filosofiskt lagd vän säger att skatter handlar om ekonomi och det är av begränsat intresse för honom. Jag försöker påminna om att skatter också, i filosofisk mening, signalerar en frihetsgrad, en självbestämmandegrad över ens liv eftersom skattenivån säger oss någonting om hur den ekonomiska makten över ens liv fördelas mellan staten och individen. Det kan väl inte vara av begränsat intresse för en filosof? Nej, det hjälper inte. Efter ett tag kläcker han svaret på frågan: »När du säger skatter, ser jag bara en inskränkt man som räknar tusenlappar.«
Herregud! Denne vanligtvis begåvade man har nu, när det gäller omfördelningssystem, förenklat världen till en infantil nivå. Plötsligt är individen per definition självisk och kollektivet altruistiskt – och låter man individer bestämma mer kommer världen att bli mer egoistisk. Alla försök att komplicera bilden, att påminna honom om exempel då världen har blivit bättre just på grund av individuella ansträngningar, att »en man som räknar pengar« kan också vara Bill Gates som sponsrar 90 procent av WHO:s försök att utrota polioviruset, slutade i hans fråga: »Men när sådana som Gates dör, vad gör vi med polio då?«
Jag tror att problemet ligger här, i den propagandistiskt enkla synen på världen som vi har anammat efter andra världskriget, i och med att välfärdsstaten fick alltmer att säga till om i våra liv. För första gången i världshistorien började staten sörja för allt fler områden. Rättfärdigandet av detta system krävde en förenkling i vilken staten var god och individen inkapabel och egoistisk. Att individen kunde vara både godhjärtad, självisk och generös, och att staten också kunde vara både altruistisk och paternalistisk, likgiltig och förtryckande fick inte plats i den hegemoniska diskursen. Den allvarliga omfördelningsdiskussionen flyttades till det akademiska rummet där Rawls och Nozicks fantastiska debatt om vilka skillnader i ett samhälle som bör rättfärdigas blev filosofisk i stället för praktisk, rättvisa blev tillplattad till egalitet, och vi enades om något slags »lagom« skattenivå där inte ens hälften av den ekonomiska makten över det egna livet tillhör en själv. I landet med världens lägsta självbestämmandegrad slutade vi diskutera frågan. Det blev liksom ointressant att prata om.
29 kommentarer
[...] dagens Fokus så skriver Björklunds nya partikamrat Jasenko Selimovic att människor som inte håller med honom är ointelligenta. Verkar som om killen passar som hand i [...]
Hmmmmm Peo. Tyckte själv att Jasenko mer vill berätta det sjuka i att inte fick skriva om skatter.
Du påstår sen i din blogg att ”vi förstår att det är just dessa skatter som gjort vårt land till det bästa i världen för de som behöver fly.” Är Sverige rikt för dess skatters skull? Varifrån kommer skatterna? Jo, från människors inkomster. Hur uppstår inkomster? Jo, genom att det finns dem som skapat jobb. Vilka har skapat jobb? Jo, entreprenörerna.
Det är inte skatterna som gjort Sverige till vad det är. Svea rike var väldigt liberalt fram till ca 60-talet – lägre skatter än USA – och det var just därför tog sig från att under sl.a. 1800-talet varit ett extremt fattigt land till ett rikt land. Sen började fördelningsivern, alltså att ta pengar av dem som skapar dem och av dem som hade jobb. Etc etc.
Välfärdsstat är endast att omfördela.
Välfärd är att skapa.
Det är ju om dylikt som en önskan finns att skriva om. Något som ju uppenbart går stick i stäv med din syn. Det är som Munkhammar säger ”För mig har det Jasenko Selimovic skriver i sin kolumn i Fokus alltid varit självklart. Jag har aldrig förstått hur man inte kan se detta perspektiv på frågan om skatter. Det handlar varken om tusenlappar eller ekonomi utan om makten över livet och synen på individ och kollektiv. Därför är skatternas omfattning en avgörande ideologisk fråga för alla samhällen. Och därför är lägre skatter den viktigaste frihetsfrågan i våra västerländska samhällen.”
Viktigaste frihetsfrågan…. Då måste också friheten att få ta upp det vara fri. Att vilja diskutera saken är inte detsamma som att säga att andra, du?, är ointelligenta. Att förvägra någon att prata är dock inte särskilt intelligent, det har inte med frihet att göra.
Ett lysande exempel på någon som ”förenklat världen till en infantil nivå” skulle också kunna vara någon som argumenterar att alla socialister är barn, eller?
Jasenko vill med sitt inlägg, ett inlägg som FOKUS bett om på sina bara knän, idiotförklara oss skattebetalare. Jasenko framställer det som om skatter varit ett förbjudet ämne i svensk debatt.
Skatter har alltid debatterats i vårt Sverige som på de flesta andra platser. I vad mån jag vill vara stolt över Sverige så är det just skattebetalandet, omfördelandet och den solidaritet som lönesättning och skattesystem historiskt kunde ge utttryck för. Faktorer nog så viktiga för sveriges och för den delen, norra europas utveckling, som vilket entreprenörsskap som helst.
Vad gäller Jasenko och hans likar så ryggar dessa vanemässigt inför termer som omfördelning och framför allt solidaritet. Som i fråga om invandring där just arbetskraftsinvandring blir till det stora numret. Den liberala frågeställningen i folkpartits tappning är inte vad någon möjligtvis kan behöva utan vilken nytta kan vi ha av någon/några.
Att tidningen Fokus näst intill tvingade Jasenko att samtidigt eller samma dag som folkpartits riksmöte, eller vad fan det heter, gjorde ett stort nummer av just skatterna, i denna tidning kunde klämma in en drapa om skatterna – bra timing. Oavvsiktlig hoppas jag.
För övrigt är det en intressant observation att Jasenbko så gärna uppehåller sig vid det infantila i sina texter. I anlaytisk mening finns det anledning för oss läsare att beakta Ericssons utvecklingsschema och på den vägen närma oss en förståelse av det Jasenko skriver. Med tanke just på skatteretoriken verkar ju denne man tillsammans med övriga folkpartister inte så där särskilt benägna att lämna i från sig någonting.
Roger Karlsson
Obs… Lägg märke att Roger skriver ”i vårt Sverige”. Jag undrar om i Rogers Sverige finns plats för sådana invandrare som Jasenko. Hmmmm…. Eller för invandrare överhuvudtaget…..
Hej, nu har jag kollat den här Roger… Han verkar få betalt för att skriva kommentarer! Titta bara här i fokus… Skumt!
Du gör en viktig insats Jasenko!
Mycket bra och talande artikel. Det är svårt att tala om skatter i detta land.
När det är omöjligt att jobba ihop en förmögenhet (även om man arbetar 60 timmars vecka i 30 år) så väcks kraven på att Staten t o m ska finanisiera förnyelsen av näringslivet, se http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_3823767.svd
// Jonas
Tänkte först skriva något nyanserat om att det är viktigt att skattepolitik ofta debatteras, oavsett vilken politisk tillhörighet man har, och helst utan för mycket förutfattade föreställningar men tröttnade rejält när Selimovic på allvar skriver att Sverige är ”landet med världens lägsta självbestämmande grad”. Jisses.
Tycker nog att avslutningen på krönikan är retorisk effektiv på ett både intressant och oblygt våghalsigt manér i ett som jag uppfattar det ärligt uppsåt att försöka förena skattepolitik med den sexighet, krönikören faktisk menade gick att uppbåda ur ämnet.
Med utgångspunkt i friheten, drifternas urtillstånd, laddar han begreppet med dramatiska anekdoter där det hotas av socialistiska vänner som ofta på grund av ren och skär slapphet misstolkar världen, men med en dumhet som den toleranta krönikören snarare tillskriver historiska orsaker än personliga.
Vilket inte gör berättelsen mindre angelägen då dessa historiska skurkar som ”hegemonisk diskurs” och ”stat” och ”det akademiska rummet” på ett olyckligt sätt förpassat svenskarna till ett kuvat och tyst folk så till den grad att Sverige blivit landet med minst självbestämmande i hela världen.
Berättaren knyter skickligt ihop säcken samtidigt som han lämnar oss i ett betydligt allvarliga drama än den ursprungliga frågeställningen. En fruktansvärd orättvisa har uppenbarat sig – balansen kan endast återupprättas om läsaren tar sig upp på barrikaderna – i protest mot den bedövande och frihetskvävande skattetystnaden.
Min invändning är att de återkommande infantila socialistiska vännernas ”goddag yxskaft-svar” är för skisserade för att inte uppfattas som berättartekniska nödlösningar. Avslutets högt skruvade drama kan också uppfattas som förvirrande eftersom den kausala sambanden där det stora hotet egentligen ska framträda, är så spartanskt skisserat så att upplösningen riskerar implodera i ett fjuttigt frågetecken.
Som text av en av Sveriges första radiopornografer hade jag förmodligen för stora förväntningar på det erotiska i försöket att göra skattepolitiken lite sexigare, men ambitionen lovar ändå gått för framtiden. Men återhållen spänning väntar jag på nästa ämne som kräver en fullödigare gestalt. Kanske jordbrukspolitiken behöver fertiliseras?
Karl, din tolkning travar i uttrampade sidospår i det sedan länge övergivna biografiska fält, vars grödor inte bringat nya skott till litteraturen sedan 70-talet. Där du ser brist på fiktion men autentisk energi alstrad av författarens bakgrund som radiochef ser jag istället en sanningsägares lekfulla kamp med självbilder mot massmedias självcensurering av allt som inte stimulerar till omedelbar underhållning.
Detta att författaren väljer att kalla sig för ”Jasenko Selimovic” anspelar ju på att det faktiskt inte är en fiktion utan en dokumentär text och hänvisningen till samtalet med redaktören om själva krönikans uppkomst kastar från början om på förhand givna läsförståelser och blottlägger de maktstrukturer som styr de förutsättningar över hur krönikor författas.
Verklighet och fiktion har i ”krönikören” och ”teaterchefen” och ”politikern” smält samman i ett post-postmodernistisk identitetsentreprenör i ett eget konstruerat kulturell, medialt och politiskt fält där det ena området lånar sin kraft av det andra. Krönikeformen ger ”författaren” en optimal frihet att uttrycka och förnya den konstnärliga och politiska diskursen genom att lyckas förena kultur, politik och journalistik under ett och samma upplevda jag och undviker därmed de låsningar som var och en av de tre olika diskursiva fälten redan har. Krönikan bör alltså läsas som en lyckosam frigörelse från färdiga uppsättningar av rollbegränsningar som aktören förväntas agera efter inom sina ursprungliga maktstrukturer – en emanciperingsprocess som i politisk kontext överförs till en kamp mot för höga skatter.
Mats, jag tar författare på orden och dränker dom inte i lacanska diskursteorier. Det är uppbart att du söker ditt stöd helt utanför den konkreta texten vilket gör det omöjligt att debattera med dig. Selimovic problematiserar kring skattepolitiska samtalets osexighet och ger sig drastiskt i kast med att leverera erotiskt livsnadsglad frihetlängtan som bästa försvar mot ett propagandistiskt diskussionshämmande arv uppstånden från välfärdsstatens uppbyggnad.
Mina invändningar är rent berättartekniska inriktade på krönikans redovisade föresats att driva konflikten mellan frihet och förtryck till ett dramatiskt klimax för att uppnå den efterlysta erotiska effekten. Med tydligare karaktärsrepliker från de s.k. ”socialist vännerna” och med mindre skissartade och abstrakta antagonister som ”hegemonisk diskurs” och ”det akademiska rummet” hade författaren lyckats i sitt uppsåt. Nu uteblev den s.k. ”knorren” vilket är ett nederlag för en krönikör.
Jag kan inte se hur han genom att blanda sin olika roller frigör sig från de olika begränsningarna som vardera fält innefattar.
En bra krönika måste likt förbaskat innehålla knorr!
Nej. Inte alls. Författaren menar att människor bör få behålla en större del av sina inkomster än vad de får göra nu och att detta är en central frihetsfråga. Inte en banal låtsasfråga som ska skämtas bort.
Jo, lite larvigt, men kunde inte låta bli att dra på mungiporna åt hela grejen. Men okej lite allvar: Lyssnade på Björklunds tal från landsmötet och som de flesta redan analyserat så försöker väl FP hitta en (mer konservativ?) plats till höger om Moderaterna för att inte sväljas som C och KD. Jag är sosse men delar FP:s ståndpunkter när det gäller Afghanistan, EMU, förstatligande av skolan och kärnkraften men ger inte rätt mycket för resterna av deras socialliberala sida när partiledaren ser Kina som ett framgångsföredöme, vill ha sedlighetsbetyg i skolan, hävdar att hushållsavdraget är en feministisk politik, tror att svenskproducerat livsmedel är U-ländernas största hot eller att man kan banka in ”svenska värderingar” som man läser glosor på en obligatorisk introkurs.
Förr om åren var FP ett möjligt steg att gå till om man tyckte sossarna blev för mycket av betongklossar. Minns att jag impades av Fredrik Malms engagemang mot rasism t.ex.
Jasenkos krönika var väl lite rolig men inte något som på allvar går att diskutera eftersom hans problemformulering är så konstruerad.
- Skatter har varit liberalers favoritsnack sedan 60-talet men först med Reinfeldt blivit nedprioriterat, vilket givetvis Jasenko vet om, men hittar istället på ett historiskt problematik som aldrig har funnits förrän nu när alliansen etablerade sitt regeringssamarbete. Innan dess pratade borgarna BARA skatter och valfrihet tills ingen ände fanns under tre/fyra decennier. När de fick makten försökte de reformera allt på en gång och ingenting funkade. Därför förlorade borgarnas snack om frihet och lågbeskattning i trovärdighet hos gemene man. Vilket Reinfeldt fattade och lade om politiken och tugget, och vann makten. Vilket man borde nämnda om man menar att dagens situationen är problematiskt.
Annars blir det snömos, dock väldigt harmlös sådan såklart.
Jag håller helt med Selimovic och hans perspektiv är för mig självklart. Jag är så trött på att personer av Mona Sahlins typ känner sig lämpade att bestämma vart mer än hälften av de pengar som jag arbetar ihop. Vilka pretentioner!
Nä låt mina pengar till den allra största delen stanna hos mig så ska jag se till att de kommer till den bästa nytta.
Att själv få utnyttja de pengar man arbetar ihop är en alldeles central frihetsfråga som fler än Jasenko Selimovic borde diskutera.
Tina (och Jasenko, naturligtvist) ligger helt i tiden: solidariteten är död, jag vill behälla alla mina pengar!
[...] Fast jag kanske inte får skriva om skatter? Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om de rödgröna, falsk matematik, fattig eller rik, medelinkomsttagare, skattepolitik. Detta inlägg är publicerat i Blandat och taggat de rödgröna, falsk matematik, fattig eller rik, medelinkomsttagare, skattepolitik. Bokmärk permalink. Skriv en kommentar eller lämna en trackback: Trackback URL. « Det brinner i en lövhög utanför en flyktingförläggning för barn [...]
Fantastiskt bra skrivet!
Tänk om vi kunde få fler Svenskar att inse att politiker har en sådan otroligt stor makt över våra liv.
Politikernas absolut självklara huvuduppgift borde vara att återföra makten över individernas liv till den enskilda medborgaren. Kollektivismen har otaliga ggr. visat sig endast leda till katastrofer…
Du vara kungen Jasenko. Gillar verkligen att du tar upp ämnen som ofta tas för givna eller tabu. Skatterna är ett exempel men även att kulturellt verksamma inte få vara folkpartister eller aktiva inom något parti på den borgerliga sidan. Titta på vad man bemött Lars Gustavsson som dessutom är en mycket begåvad filosof. Lite får de borgerliga skylla sig själva när de framhåller Abba som favoritmusik men kan du inte skapa ett team med Lars Gustavsson, Johan Hakelius och någon och försöka föra levande och intelligenta politiska samtal.
Det är beklämmande att läsa estradliberalen Selimovic föraktfullt självbelåtna krönika.
Rawls och Nozick är inte betydande skatteteoretiker eller filosofer. Vem har påstått att de är det?
Om man som Selimovic bortser från gott och ont är all välgörenhet god. Men då förutsätter han ju det han ville bevisa. Detta är en nyliberal paradgren: propaganda. Det luktar illa. Hver gang!
Till slut: ju mindre skatteprocent ju större frihet. Vilken mogen tanke! Med en negativ skatteprocent växer friheten ju rakt in i himlen!
Bra artikel! Skatter måste debatteras och diskuteras för att förändras eller för att behålla sin legitimitet.
En generell diskussion om skatter mellan politiker från höger och vänster kommer ofta ingen vart. Anledningen är att båda sidor har olika synsätt, synvinklar eller paradigm av en fråga som grundar sig i en filosofisk frågeställning som Selimovic även nämner i sin artikel.
Varför de olika synsätten inte debatteras istället för att varje sida säger sitt i sakfrågan övergår mitt förstånd.
Det är som att båda sidor sitter med olika axiom och inte förstår varför de drar olika slutsatser.
Men det är klart, det krävs ju lite bakom pannbenet för att kunna föra såna diskussioner och politiker är ju inte direkt kända för sitt intellekt.
Staterna skapade världskrigen just för att chockhöja skatterna och monopolisera allt av värde.
Staten består uteslutande av individer. Den som tror att individer är onda eller inkomeptente, borde vara statens allra hårdaste motståndare, för staten är ingenting annat än somliga individer som använder våld mot andra individer. Staten är ju inte Gud, om någon nu trodde det…
Tack för en bra krönika, men det är nog inte bara krönikor om skattesystemet som är ovälkomna i media, de flesta ämnen som riskerar att vara lite jobbiga för det politiska etablisemanget lyser med sin frånvaro i svensk press.
(Förutom när man har hittat någon syndabock för något som redan har hänt.)
Ett par belysande exempel:
-En Svensk betalar c:a 5 ggr mer netto till EU i % av BNP än vad en Finländare gör.(2007-2008)
-Det svenska försvaret kostade 2008, c:a 45 miljarder SEK och kunde enligt egen uppgift leverera 1000 stridsberedda soldater inom 1 månad, det finländska försvaret uppgick vid samma tid till 420.000 man till en kostnad av c:a 25.5 miljarder SEK.
- Den 18 November 2008 antog riksdagen Lissabonfördraget, den 17 december överlämnade grundlagsutredningen sitt betänkandet till justitieministern, där man bl.a. kan läsa.
“10 kap. 6 § Inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. ….”
-Den Europeiska kommissionen diskuterar en harmonisering av de nationella reglerna för tillgång till lån efter det att den finansiella krisen har avslöjat de stora risker som tas av kreditinstitut på bostadsmarknaden.
Dokument från Kommissionen visar att man diskuterar ett förslag som medför en övre gräns för bottenlån till 40% av en fastighets värde. (Jag hoppas du inte äger en fullbelånad villa.)
Gemensamt för ovanstående exempel är att dom på ett eller annat sätt påverkar/kommer att påverka hela den Svenska befolkningen och att dom direkt berör din plånbok.
Någon som kan påminna sig någon artikel som tar upp någon av dessa frågor?
Men varför bry sig, jag har ju fortfarande råd med en ny platt TV;)
PS. Jag tror inte att ett avskaffande av LAS kommer att ge någon mätbar effekt på Svensk ekonomi över en 10års period, varför blåsa folk med en ekonomisk ickefråga? DS.
[...] Selimovic är besviken över att han aldrig får skriva några krönikor om skatter. I senaste Fokus går han därför sin egen väg och skriver om just dessa: Den allvarliga [...]
Hälften av det du tjänar är det någon annan som bestämmer över. Och det är inte din fru.
Utan Fredrik Reinfeldt. Eller Mona Sahlin.
Jag tycker inte det är OK, det är så orättvist något kan bli.
Det finns flera anledningar att vi inte får en skatterevolt i Sverige, jag tror de viktigaste är:
- Vi har långsamt hamnat här, ungefär som grodan som riskerar att bli kokt när vattnet långsamt värms.
- De flesta inbillar sig felaktigt att de själva betalar ca 30 % skatt och resten betalar någon annan.
- Halva skatten på din lön är dold, eftersom arbetsgivaren betalar in den och den smart nog kallas för ”sociala avgifter” eller ”arbetsgivaravgifter”. Fast egentligen är det din lön.
Fantastiskt väl talat.
Skatter är mäktiga verktyg för politiker, och därmed otroligt intressanta. Jag har skrivit en hel del om skatter i min blogg. Se särskilt följande inlägg: http://bit.ly/g40oh
Skatter är en fråga som både diskuteras och har diskuterats öppet i Sverige så länge jag minns.
Till höger pratar man om frihet, och till vänster pratar man om jämlikhet.
Diskussionen har knappast ändrat utseende sedan 70-talet, och är extremt förutsägbar.
De som har pengar vill behålla dem, och de som inte har pengar vill ha pengar.
Jag tror att detta förklarar frågans osexighet mer än eventuella missförstånd.
Svaret på denna frågan är att skatterna är alldeles för politiska. Eftersom medierna är partiska i Sverige förekommer censur. Svårare än så är det inte.