Är vänsterblockets skakighet rentav dess styrka?
Logiken talar för högerblocket – men i opinionen lyfter det inte. Kanske håller både S och väljarna på att montera ner blockpolitiken.
Bild: TT / Claudio Bresciani
Själv tillhör jag dem som länge tilltrott Tidölaget goda chanser att kunna täta gapet mot de rödgröna. En imponerande räcka lagförslag på av väljarna prioriterade områden, främst då migration och lag och ordning, har lagts fram. Samarbetet med SD har varit ganska gnisselfritt. Regeringar brukar ges förnyat förtroende åtminstone en gång, för att kunna fullfölja sitt projekt.
Vidare framstår de rödgröna som extremt splittrade. Åkesson och Mohamsson kramades. Liknande kärvänlighet skulle aldrig kunna uppstå mellan Nooshi Dadgostar och Elisabeth Thand Ringqvist.
Man kan också titta på de grundläggande politikdimensionerna: vänster/höger och kulturella värderingar. I den ekonomiska politiken råder tydlig högermajoritet, om Centern i just de frågorna petas in i ett högerblock. Och vad gäller kulturella värderingar – av statsvetarna ofta utplacerad längs den så kallade GAL/TAN-skalan – är högerövertaget ännu större, eftersom Magdalena Anderssons socialdemokrater numera borde räknas dit. De låter ju nästan som sverigedemokrater i sitt vurmande för det svenska, och sina försäkringar om stram migration.
Och apropå SD, den stora politiska framgångssagan på 2000-talet: de är tydligt mer höger nu än när de var små.
Logiken dikterar alltså att högerblocket borde få regera vidare. Men det vägrar lyfta, och timmen är nu sen. Det minst sagt skakiga vänsterblockets ledning på nästan 10 procentenheter ter sig alltmer ointaglig.
Är det rentav just skakigheten som är framgångsreceptet? Få tvivlar på att man på högra sidan kan regera ihop, vid eventuell valseger. Men för de liberaler som inte följde med Simona Mohamsson in i kramen, plus en del andra borgerligt anstuckna väljare, är tanken på sverigedemokratiska statsråd helt enkelt alltför avskyvärd. Hellre då stötta ett vänsterblock – som ändå aldrig kan formera sig som ett block.
Om det ändå finns en naturlag i svensk politik är det denna: Socialdemokraterna är de skickligaste maktspelarna
Centern har ritat en kraftig röd linje mot Vänsterpartiet, där verkar Thand Ringqvist obeveklig. Och Socialdemokraterna har historiskt alltid haft röda linjer, i praktiken. Förutom under några för Mona Sahlin olycksaliga år 2008–2010; något Alliansen kunde utnyttja i en anmärkningsvärd långspurt som slutade i bibehållen regeringsmakt.
Väljarna verkar dessutom se med blida ögon på det parti som mest sticker ut bland de rödgröna, alltså Centern, som egentligen inte är rött överhuvudtaget. Ekonomiskt har de ju Liberalerna och möjligen även Kristdemokraterna till vänster om sig. Trots flera misslyckade partiledare efter Annie Lööf har de en uppåtgående trend i opinionen.
Men blir det inte kaos om de rödgröna vinner? Nooshi Dadgostar har ju ställt ultimativa krav på regeringsmedverkan.
Jag tänker mig att de väljare som nu utövar krypskytte på blockpolitiken gör följande kalkyl: Dadgostars vänsterparti kommer till slut att acceptera Magdalena Andersson som statsminister, mot, säg, några löften om exempelvis bankskatt och stopp för välfärdsvinster. Hellre det är att slunga ut landet i ett extra val, som ju skulle kunna ge högermajoritet med ett jättelikt SD.
Kanske kalkylerar man också att Ebba Busch kan förmås byta sida? Busch tycker Moderaterna är stöddiga, och hon och Magdalena Andersson verkar trivas i varandras sällskap. Ställt mot löften om kristdemokratisk vårdpolitik, fortsatt stark kärnkraftsvänlighet och en utrikesministerpost, kan alternativet att gå ut i opposition te sig rätt trist.
Blockpolitiken är ingen naturlag. Centern – som då hette Bondeförbundet – regerade med Socialdemokraterna på 50-talet och ingick i ett organiserat samarbete med Göran Perssons regering 1995–1998.
Periodvis har spänningarna mellan de borgerliga partierna varit ytterst starka. Så pass att borgerliga trepartiregeringar sprack både 1978 och 1981. Och centerledaren Olof Johansson lämnade faktiskt regeringen Bildt 1994, på grund av planerna på en Öresundsbro. Ett annat litet tecken i tiden på blockens instabilitet såg vi nyligen, när gamle moderaträven Mats Svegfors i ett utspel i DN deklarerade att hans gamla parti blivit för hjärtlöst och kallt.
Om det ändå finns en naturlag i svensk politik är det denna: Socialdemokraterna är de skickligaste maktspelarna. Och om det nu krävs nedmonterade block för att de ska erövra makten – ja, då ligger blocken väldigt illa till.
***
