Svegfors har öppnat dörren för fler knivhugg

Och nu rullar de stora kampanjvågorna in. Ni kanske såg historien förra veckan om Birgitta Eds syrra, Marita. Hon som är gift med Nils Bildt, Carls brorsa. Redan där är förstås slaget förlorat.

De som varit med ett tag minns Anders Isaksson. En vänlig, varm cyniker med pipan i mungipan. Han blev inte mer än 65, men hann ändå skriva den definitiva biografin över Per Albin. Han skrev också Den politiska adeln för snart 25 år sedan, när den sortens analys ansågs på gränsen för det tillåtna. Poängen var att börd, släktskap och äktenskap blivit viktigare för att göra politisk karriär än något annat. Inte minst inom socialdemokratin.  

Han gjorde sig inga vänner i politiken med den där boken, Anders. Det är svårt att försvara sig mot påståenden om kläggigt klanstyre, när vem som helst kan se hur släkt- och äktenskapsbanden går. Och nu, alltså, den där historien med Birgitta Eds syrra, gift med Carl Bildts brorsa. Samma problem. Det spelar inte så stor roll om det verkligen är pinsamt att regeringen ger Marita Bildts stiftelse en massa pengar – det är det, förresten – för det fastnar ändå. Släktbanden räcker för att ge den obehagliga känslan av att vi befinner oss i ett korrupt klansamhälle.

Den här historien avlöste den tidigare historien om kostnaderna för att köpa servetter till Sagerska huset, där statsministerparet bor. En klassiker, det med. Amerikanska nyliberaler brukade redan på 70-talet roa sig med att gräva fram toalettsitsar som försvaret betalat 50 000 kronor för. I jämförelse är en brödspade (vet ni vad det är?) för 2 363 kronor, snarare än 675 kronor, eller en matta för 27 400, snarare än 7 400, småpotatis.

Men det spelar ingen roll. Inte heller att alla begriper att statsministern och hans hustru inte kan sticka ut till Ikea och handla på egen hand i statens namn. Det finns upphandlingsregler och allt det där. Det räcker med att Birgitta Ed ”visat stort engagemang” för inredningen på Sagerska i ett antal mejl för att de saltade slutfakturorna ska få politiskt fäste.  

Och sedan var det förstås Mats Svegfors, som tyckte att valrörelsen var rätt tillfälle att sticka kniven i ryggen på en statsminister som han hade tänkt jobba för, om inte sjukdomen kom emellan. Jovisst, samvetsskäl och allt det där, men det är bara folkpartister som anser att samvetet alltid ger ett frikort för pungsparkar mot allierade, men aldrig manar dig att hedra lojaliteter du givit uttryck för.

Min gissning är att Mats Svegfors öppnat en dörr. Om Svegis säger att han ska rösta röd-grönt, måste det väl vara OK att säga detsamma? Han har ju trots allt lagt bort titlarna med Dag Hammarskjöld, som i sin tur hade lagt bort titlarna med Jesus.

Vi kommer att få se fler sluga knivhugg från andra moderater som suktar efter sina 15 minuter i rampljuset. De stora kampanjvågorna rullar in.

De här sakerna är förstås inte samordnade. Det sitter inte någon hos Socialdemokraterna på Sveavägen 68 och skickar ut order till sovande agenter bland journalister och gamla moderater att göra sitt värsta. Poängen är att det inte behövs. Politik är att uppfatta blodet i vattnet.

Det finns ett uttryck, som jag paradoxalt nog lärde mig när jag som ung arbetade på Svenska Dagbladet, där Mats Svegfors då var chefredaktör: att agera i chefens anda. Den som agerar i chefens anda är känslig nog att inte behöva några instruktioner. Det kan rent av vara bättre både för chefen och för den egna självkänslan om man ärligt kan hävda att man gör som man gör på eget initiativ. Att det råkar vara precis vad chefen önskar sig är en annan sak.

Och vem är chefen? I ett land där Socialdemokraterna dominerat politiken i 100 år och med sina stödpartier ligger nästan tio procentenheter före regeringskoalitionen?

Tro mig: de stora kampanjvågorna kommer att fortsätta rulla in.

***

Läs även: S – ett parti på jakt efter ideologi

Läs även: Varför svek Socialdemokraterna arbetarklassen?