Egentligen vill Lars Ohly göra som den gamle centerledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin.

Vänsterpartiet riskerar att åka ur riksdagen och vill inte komma överens om all politik före valet. Ändå är parti­ledaren Lars Ohly säker på att gå till val som ett gemensamt regeringsalternativ.

– Jag känner ingen som helst tvekan. Jag är hundraprocentigt säker på att samarbetet kommer att hålla fram till valet och att vi kommer att klara av att bilda regering om vinner, säger han  till Fokus.

Och då får man väl lita på det. Även om ganska lite talar för den strategin. Vänsterpartiet skulle sannolikt tjäna på att gå till val utan att ingå i någon allians.

När man talar med ledamöter i partistyrelsen far tankarna iväg till den gamle centerledaren Thorbjörn Fälldin. Han motsatte sig alltid gemensamma borgerliga program före valen. Det var ju väljarna som på valdagen skulle avgöra hur starka respektive parti skulle vara i regeringen och då måste varje parti få solo­spela i valrörelsen.

Exakt så argumenterar vänsterpartiets ledning nu.

De kräver av Lars Ohly att han profilerar partiets egen politik. Risken, säger de, är annars att vänsterpartiet blir som dagens centerparti, som har kompromissat bort sig och förlorat i opinionen.

Lars Ohly själv vill inte att de rödgröna ska vara helt överens om inkomster och utgifter i den utlovade ekonomiska motionen i april i år. Han pekar ut en rad förslag där vänsterpartiet ska visa väljarna att de är ensamma om:

• Vinster i vård, skola och omsorg ska inte tillåtas. Socialdemokraterna gick åt andra hållet på sin kongress i höstas.

• Skillnaden i beskattning mellan de som arbetar och pensionärer, sjuka och arbetslösa ska upphävas i ett slag om de rödgröna vinner. Varken socialdemokraterna eller miljöpartiet anser att det finns pengar till det.

• Rejält bättre villkor för sjuka, arbetslösa och handikappade. I den takt ekonomin medger, som det brukar heta i social­demokratiska dokument, är inte lika viktigt för Ohly.

Han tycker heller inte att det är självklart att en ny regering ska hantera ett pensionssystem som sänker pensionerna i dåliga tider. Och han vill dra tillbaka de svenska soldaterna från Afghanistan och bekämpa övervakningssamhället.

Kring detta vill inte Lars Ohly göra gemensamma överenskommelser före valet.

– Det finns rätt många frågor som vi inte hinner hantera före valet. Jag tror att folk förstår att vi går till val på en tydlig politik och sedan ibland tvingas till överenskommelser som inte är i närheten av vad vi vill åstadkomma.

Med vänsterpartiets upplägg kan det alltså bli ganska tuffa regeringsförhandlingar efter en valseger. Vad är i så fall det rödgröna samarbetet värt före valet?

Inför valet 2006 lade de borgerliga partierna fram ett ganska tydligt valmani­fest som till stora delar gick att dra i gång omedelbart efter valsegern. Den metoden stod också modell för s-ledningen när det rödgröna samarbetet etablerades. Därför släpptes inte vänsterpartiet in förrän det åtminstone retoriskt kröp till korset och accepterade utgiftstak, överskotts- och inflationsmål i den ekonomiska politiken. Nu är situationen likadan igen: s-ledningen markerar mot Ohlys idéer om att låta den gemensamma motionen i vår bli så lös i konturerna att de rödgröna inte har en gemensam ekonomisk politik inför valet.

Men om vänsterpartiet tvingas överge sina löften om ökade ersättningar som ska betalas av högre skatter – är det inte lika bra att hoppa av och gå till val på egen hand då?

Statistiskt finns en hel del som talar för det. Vänsterpartiet har haft störst stöd när de kunnat driva en egen politik till vänster om en socialdemokrati som går åt höger. Så skrapade Gudrun Schyman ihop 12 procent i valet 1998. Med dagens svaga opinionssiffror – 4,9 procent i Novus sammanställning över mätningar i januari – finns en överhängande risk att det blir två-slår-den-tredje i kommande förhandlingar hos de rödgröna.

Vänsterpartiet riskerar att förlora både väljare och politik på alliansbygget.

Många i partistyrelsen är i dag tveksamma eller kritiska till beslutet att gå med i samarbetet, men inte ens de mest sossefientliga tror att det är möjligt att hoppa av nu.

– Vi får bita i det sura äpplet för att uppnå det högre målet att få bort regeringen Reinfeldt, säger en ledamot av partistyrelsen.

En annan säger att det knappast skulle gynna partiet att lämna samarbetet av egen kraft. Skulle partiet däremot bli utkastat, kunde nog stödröster från besvikna socialdemokrater rädda partiet kvar i riksdagen.

Men, säger någon annan, sannolikheten för kamrat-fyra-procent-hjälp är nog ändå störst om vänsterpartiet ingår i det rödgröna regeringsalternativet.

Efter 90 år i opposition vill helt enkelt vänsterpartiets ledning vara med vid maktens köttgryta och se praktiska resultat. Även om de inte blir så stora och bara några stycken får bli statsråd. Partiet får nöja sig med tre ministerposter och två departement – social- och kultur­departementen, enligt Fokus rundringning. Dessutom är det sannolikt att det blir socialdemokraterna som tar hand om socialförsäkringar och därmed den stora pengapåsen på socialdepartementet.

När det gäller framtida förhandlingar om ministerposter har vänsterpartiet ett problem som genomsyrar hela koalitionsbygget. Lars Ohlys mandat till egna beslut är svagt.

– Ministerposter är något vi tänker besluta om i partistyrelsen, säger en partistyrelseledamot.

Men enligt Lars Ohly har partistyrelsen fattat beslut om att inte besluta:

– Partistyrelsen får nominera, men det slutgiltiga beslutet tas av verkställande utskottet.

Hur det nu än blir; Ohly får inte bestämma helt själv.

Artikeln och ministersammanställningen bygger på ett tjugotal intervjuer med högt uppsatta vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister.

Statsråds­beredningen

Statsminister
Mona Sahlin (s)
Kommer precis som Reinfeldt vara stenhård i förhandlingarna om ministerposter. Valresultatet gäller och socialdemokraterna blir störst.

Finans­departementet

Finansminister
Thomas Östros (s)
Den unge s-veteranen Jens Henriksson är på väg bort från Världsbanken. Men Sahlin har redan valt. Det blir bergsprängarsonen och ekonomilicentiaten från Malmberget.

Kommun- och finansmarknadsminister
Mikaela Valtersson (mp)
Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson – sannolik som nytt språkrör – är precis så liberal som finansmarknaden vill. Dessutom har hon en stark position i partiledningen.

Utrikes­departementet

Utrikesminister
Jan Eliasson (s)
Maktkampen mot Ahlin pågår fortfarande och kritiker säger att han är för gammal. Men gammal är väl äldst, och ska de rödgröna kunna matcha Bildt behöver de Eliassons flärd och ego.

Biståndsminister
Urban Ahlin (s)
Stukad efter kongressen i höstas, säger skeptikerna, men Sahlin lyssnar på Ahlin och ger honom en chans till vidare avancemang. Att komma från Västsverige är inte ett minus när socialdemokraternas huggsexa sätter i gång.

Handelsminister
Carin Jämtin (s)
Annonskampanj i tunnelbanan till trots, när socialdemokraterna har förlorat Stockholm längtar förra statsrådet tillbaka till regeringen. Där får hon avvakta Eliassons definitiva pensionering – precis som Ahlin.

Justitie­departementet

Justitieminister
Thomas Bodström (s)
Mediefavoriten vill, enligt ryktena, få en ny post och kompetensutvecklas inför framtida tillsättningar i partiet. Men det är trångt och Bodström får bliva vid sin läst.

Migrationsminister
Gustav Fridolin (mp)
Ung herr Fridolin – trolig som nytt språkrör – får katapultstolen. Livsfarligt att ha honom där, säger skeptiska s-röster. Skitbra för att stuka hans karriär, säger andra röster från samma parti.

Närings­departementet

Näringsminister
Peter Eriksson (mp)
Miljöpartiet vill ha centerpartiets departement och får det. Chef för departement blir småföretagsmannen från Kalix Peter Eriksson, åtminstone så länge han är språkrör.

Infrastrukturminister
Karin Svensson Smith (mp)
Rödgrön så det föreslår är före detta vänsterpartisten från Skåne. Även om hon inte vill bygga vägar så erkänner socialdemokraterna hennes kompetens på området.

Energiminister
Tomas Eneroth (s)
Miljöpartiet får sitt näringsdepartement i en kohandel. Som politisk kommissarie för de känsliga energifrågorna utses metallaren Eneroth – trygg, tråkig och trumpetare.
Arbetsmarknads-departementet

Arbetsmarknads­minister
[[Sven-Erik Österberg]] (s)
Före detta skogsarbetaren och statsrådet lämnar gruppledarskapet i riksdagen och får huvudan­svaret för att sjösätta den jobbpolitik de rödgröna kommer att prata sig blå om i valrörelsen.

Arbetslivs- och kompetensutvecklingsminister
Luciano Astudillo (s)
Skåningen hör inte längre till i något läger och ingen vet riktigt var de har honom. Men Sahlin har lyft upp honom. Han ska genomföra löftena om storsatsning på kompetensutveckling.

Social­departementet

Socialminister
Lars Ohly (v)
Vänsterpartiet får socialdepartementet men inte hela pengapåsen. Ohly blir chef på departementet, en post som ger partiet ungefär samma opinionsutveckling som kristdemokraterna.

Äldre- och folkhälsominister
Ingrid Burman (v)
Alice Åström syns för lite i det interna arbetet. Därför får veteranen Burman – berömd för sakkompetens – bli minister och ansvara för äldrevården.

Socialförsäkringsminister
Veronica Palm (s)
De rödgröna kommer försöka ha ett parti per departement, men socialdemokraterna kommer inte släppa taget om ersättningssystemens miljarder. Stjärnskottet från Stockholms stad får fortsätta den väg Sahlin har pekat ut.

Miljö­departementet

Miljö- och jordbruksminister
Maria Wetterstrand (mp)
Ensam på departementet blir den hyllade ledaren Wetterstrand. Bönderna kommer sakna Eskil Erlandsson, men resten av miljövärlden kommer att jubla åt att äntligen få en biolog på posten.

Utbildnings­departementet

Utbildningsminister (högskola och forskning)
Ylva Johansson (s)
Veteranen och Sahlins förtrogna är en god allmänpolitiker som kan ta vilken post som helst. Får troligen återvända till utbildningen, nu som departementschef, i brist på färgstarka och kompetenta kandidater.

Skolminister
[[Anneli Hulthén]] (s)
Göteborgarnas starkaste kort är kommunalrådet Hulthén. Vill inte flytta, säger flera med insyn, men måste om Götet ska få plats i regeringen. Är sedan kongressen förberedd på skolfrågorna.

Integrations- och storstadsdepartementet

Integrations och jämställdhetsminister
Jens Orback (s)
Sahlins nära vän får en ny chans på integrations- och jämställdhets­området, trots bristande resultat från förra försöket. Sahlin tror på Orback. Vänsterpartiet och miljöpartiet snuvas på posten som de båda vill ha.

Bostads- och storstads­minister

Maryam Yazdanfar (s)
Juniorminister blir 30-åringen från Stockholms läns SSU-distrikt. Hon har imponerat på Sahlin och hamnar högt på valsedeln i september. Återstår att se vad hon kan göra där alla parti­vänner har misslyckats.

Kultur­departementet

Kulturminister
Josefin Brink (v)
Vänsterpartistiska stjärnskottet har interna fiender, men kvalar sig in som kulturminister. Kanske inte riktigt drömmen för en radikal feminist som vill förändra världen, men frågan om statsstöd till operan kräver också sin kvinna.

Förvars­departementet

Försvarsminister
Peter Hultqvist (s)
Kommunveteranen från Borlänge känner varenda kotte i rörelsen och har gjort blixtkarriär i riksdagen och valts in i verkställande utskottet. Skulle kunna bli gruppledare, men placeras som trygg s-man på försvaret.

Så gjorde vi

Vi har fördelat poster efter opinionsläget i dag. 15 till socialdemokraterna, 5 till miljöpartiet, 3 till vänsterpartiet. Vi har också utgått från att de mindre partierna får egna departement och att könsfördelningen kommer att bli jämn.

Torbjörn Nilsson, Anders Jonsson