Göran Greider skriver om en svart vecka, då han upptäckte att sverigedemokraterna är det enda parti som bygger sin rörelse underifrån.
Nej, jag tror aldrig att jag känt mig så nedslagen och dyster efter ett riksdagsval som denna gång. När siffrorna växte fram på tv-rutan från den första vallokalsundersökningen blev jag visserligen inte överraskad, ty detta var i stort sett väntat. Ändå var det som om en ögonblicklig skymning sänkte sig över medvetandet.
In i det sista hade jag hoppats att den mediala dagordning som styrde valrörelsen inte skulle segra, men det gjorde den. Där var det regeringsdugligheten och ledarskapet som stod i centrum – en kompetent Fredrik mot en inkompetent Mona, som om det Sverige jag trott vara modernt nu slutligen visade sitt rätta ansikte och inte kunde acceptera tanken på en kvinna som statsminister. Ledarskap och regeringsduglighet rymmer för mig perspektiv på politiken som är djupt reaktionära, eftersom inget av dessa ord har mycket att göra med demokratins kärna – folkstyre – eller med vare sig sakfrågor eller ideologi.
Nu, i detta alltmer borgerliga Sverige, träder således personligheten fram och ställer sig före och framför politiken. Vad betyder det? Att i princip vi alla har blivit sämre på att tänka i samhällsfilosofiska eller idépolitiska termer. Vi tänker inte – vi har på sin höjd förtroende för den ena eller andra ledarskapsauktoriteten. Man kan bli anarkist för mindre!
Vad var det då för moderat parti som nästan blev lika stort som socialdemokratin? Svar: de nya moderaternas framgångar vilar inte på någon social rörelse som är levande runtom i landet. Inget sådant har siktats, vare sig i Stockholms innerstad eller i Vellinge. Nej, framgången är ett resultat av skicklig marknadsföring och pr-tänkande. Moderaterna insåg till slut att de inte kunde bestiga det hälleberg av jämlikhet som finns i detta land från fel sida – därför gick de runt detta berg och dök upp på andra sidan, utklädda till nya moderater. Men succén vilar icke på någon social massrörelse. Den vilar på pr och på ett par, tre personligheter i ledningen.
Den allt oftare uttalade ambitionen från moderaternas sida att de vill bli statsbärande klingar ihåligt. Ska tre personligheter bära upp ett nytt Sverige? När socialdemokratin en gång verkligen var statsbärande, ja, då var det en rörelse med hundratusentals aktiva och tänkande människor som var samhällsbärare.
En pr-kupp, som betecknade sig som ett parti, vann alltså 2010 års val. Men den socialdemokrati som förlorade kännetecknas numera av precis samma sak: den utgör heller inte längre den levande sociala rörelse den en gång var. Rörelsen är utglesad, nedvittrad. Jag har hört många klaga under valrörelsen, i Stockholm, i Dalarna och på olika platser jag varit på, att det är ont om valarbetare. Valstugorna har ibland stått som ödetorp på småstadstorgen. Kvar av denna en gång sprudlande rörelse är några strateger högst upp. En av dem ska för övrigt nu börja jobba på Aftonbladets ledarsida.
Den bittra sanningen från söndagens val, och det var nog det som gjorde mig allra mest ledsen, är till slut denna: just nu är det bara sverigedemokraterna som bygger en rörelse underifrån. Något större underbetyg på det svenska samhällsklimatet tror jag är svårt att finna. Ytterst ser jag, i den marxistiska grundanalys jag håller mig med av det svenska samhället eller av de europeiska, naturligtvis sverigedemokraterna som ett fullkomligt logiskt inslag i en borgerlig världsbild. Så här tror jag att det är: samhällen som tillräckligt länge utsätts för alltmer doktrinär marknadsliberalism, hög arbetslöshet och permanent social otrygghet producerar förr eller senare en främlingsfientlig rörelse. Sverigedemokraterna – liksom den långa förskräckande raden av högerextrema partier i Europa – har fallit ur marknadsliberalismens ärm.
Detta är en svart vecka. Jag kommer att hämta mig, liksom många andra av min sort. Men jag menar allvar när jag hävdar att detta val uppenbarade en kris för hela det svenska samhället. Vad händer i samhällen där det bara finns politiker men nästan inga politiska rörelser?
Prenumerera på Fokus!
41 nummer av Fokus för bara 975 kronor!
2012-20
2012-19
2012-18
2012-17
2012-16
2012-15
2012-13
2012-12
2012-11
2012-10
Så sant Göran!
Jag har funnits nere i Nairobi sedan början av 2000 och har alltså på nära håll följt den afrikanska ”hövdingapolitiken” i snart ett årtionde. I afrikansk politik saknas oftast helt politiska ideologier, istället är det några ”ledare” som sägs stå för pålitlighet eller styrka eller något liknande. Ingen politisk agenda alltså, bara ”lita på mig”…
Gå in på seforslin.se och hoppet tänds, även hos vilsna i villervallan! Välkomna!!!
Tänk så bortförklaringarna haglar såhär efter ett katastrofval, det är rent av sorgligt att läsa.
Klart att Sverige både är redo för och skulle rösta igenom en kvinnlig statsminister, förutsatt att det är någon som bedöms kunna ta det ansvaret och förvalta det väl, hade S haft en kvinnlig ledare i stil med fru Wetterstrand hade det varit en jordskredsseger för de rödgröna, minus Vänsterpartiet såklart.
Att S rasar på sådant sätt är ganska självklart med lite distans, att samarbeta så nära med V är inget som gillas av väljarkåren, att ett parti med så få väljare i riket som stort skall få diktera vilkoren för hela den svenska utrikespolitiken kan få vilket infödd sosse som helst att dra öronen åt sig.
När man sedan spenderar större delen av valrörelsen med att påpeka motståndarnas brister istället för sina egna fördelar uppfattas endast som gnälligt och är inget man vinner röster på.
Sen förstår jag inte vad man får iden om att Sverigedemokraterna skulle vara borgerligt, de flesta värdegrunder de står på är mer på det socialistiska hållet, och de har redan uttryckt flera punkter där de sympatiserar mer med V och S, för att inte nämna det faktum att de är redo att i sammarbete med V, S och MP är redo att fälla en Reinfeldt-regering.
Tja, men nu lever vi i en representativ demokrati och med den hastighet verkligheten flyter fram i numera blir ledarskap, och tillit till ledarnas förmåga, viktig. Jag är osäker på hur ”folkstyre” ska exekveras idag på annat sätt? Folkomröstningar i all ära men kommer vi att ha tid med sånt?
Tack för den bästa analys av valresultatet jag sett hittills
Det ligger väldigt mycket i det du skriver, men det finns ljusglimtar också. En som byggt underifrån och väckt väldigt många människors engagemang den senaste tiden är Gustav Fridolin, som för övrigt har en (enligt mig) mycket vettig syn på det här med demokrati. Läs om Gustavs ”Kaffe-och-bulle-turné” där han samtalat med människor om vad som behöver göras: http://www.kaffeochbulle.se/
Detta har lett till ett sprudlande engagemang i Skåne, och det är bara början!
Det fanns en massrörelse, en växande antal unga människor vars medvetande djupnar och där frågorna inför den allt omänskligare nyliberalismen blev allt tydligare. Jag mötte dem efter valet med tårade ögon och mycket ensamma. Var fanns dom som skulle organisera och ta vara på deras engagemang. Om inte socialdemokraterna kan erbjuda dem en solidarisk och tydlig möjlighet till engagemang kan rörerlsen packa ihop och bli en historisk kvarleva.
Vilken konstig analys. Aldrig har väl Sverige haft ett mer levande politiskt samtal än nu. Det är sant att det inte förs i valstugorna, men det är väl inget nytt? Jag har stått i valstugor varje val sen -98 och det har inte varit många vettiga diskussioner där. Nu finns ju bloggar, kommentarsfält, Facebook, Twitter, oräkneliga små tidskrifter både på nätet och på papper. Och svenskar är fortsatt engagerade i föreningsliv i oerhört hög utsträckning. Samtalen pågår överallt, och fler och fler blir kunnigare och kunnigare. Samtalen måste ju inte pågå just inom partierna för att vara meningsfulla, så länge de kopplas till makten via nya och gamla medier. Och det gör de.
Dessutom stämmer analysen av Moderaterna dåligt med min bild av partiet. Den omsvängning som skett har snarare gjort att partiets politik kommit närmre gräsrötternas åsikter, särskilt de som är engagerade i landsting och kommuner. De har länge varit mer pragmatiska och skakade på huvudet åt de nyliberala idéer som fick stort spelrum under Reinfeldts föregångare.
Visst kan det vara trevligt med mer interndemokrati i partierna. Men om den enda vägen framåt är att titta bakåt saknas något i analysen.
Stackars Göran, har du blivit alldeles vilsen i stora vida världen. Kommunister har alltid haft det svårt för att inte säga omöjligt att reagera demokratiskt. Det är tur att det inte finns många av din sort. Jag för min del bejakar valresultatet som medborgarna har bestämt. Så beter sig en DEMOKRAT.
Frågan är ju exakt hur SD kan sägas bygga sin rörelse underifrån?
Det starka stödet i Skåne beror ju till stor del på assimilering av lokala missnöjespartier, ofta starkt personcentrerade. På riksplanet är partiet mycket centraliserat, med Jomshof, Åkesson och Söder i toppen.
Ett parti som uppenbarligen är skickliga på PR och på att mobilisera internetkverulanter, men som har stora svårigheter att befolka sina kommunala mandat med riktiga människor.
Framstår det som att de organiserar underifrån ska det nog främst ses i relation till de stora partiernas kollaps. Var är annars de sverigedemokratiska idrottsklubbarna, hembygdsföreningarna, schackklubbarna och pensionärsföreningarna? Borde inte ett parti som organiserar underifrån arrangera studiecirklar, barn- och ungdomsverksamhet och intresseföreningar för hyresgäster?
Och varför har vänstern slutat göra allt detta?
SD är ett resultat av socialdemokratin, som förbjöd arbetskraftinvandring, förbjöd flyktingar att arbeta och placerade dem i flyktingförläggningar, till 100% levande på skattemedel.
Hur mycket nynazistiska och främlingsfientliga rörelser finns i länder med stor arbetskraftsinvandring som USA, Storbritannien och Australien?
Moderaternas succé beror på att de sänker skatterna för vanligt folk.
[...] tycker Göran Greider formulerar frågan bra i senaste Fokus: ”vad händer i samhällen där det bara finns politiker men nästan inga politiska rörelser? [...]