Går Storbritannien att rädda? 

Förra veckan blev Andy Burnham premiärminister i Storbritannien, den sjunde på tio år. Han har nu till uppgift att bringa ordning i det politiska kaos som pågått sedan Brexit-omröstningen 2016, ett kaos som har fått britternas missnöje att skena.

– Alla är så arga, säger Alessandro, en trettioåring från Schweiz som har bott i London i flera år.

– Hyrorna är skyhöga, liksom matpriserna. En pint öl kostar nästan 50 procent mer än för bara några år sedan.

James O’Brien, prisbelönt journalist, rasar mot dem som har lett Storbritannien in i vad han ser som ett självförvållat nationellt förfall. Så här förstörde de Storbritannien är titeln på hans bok där ett tiotal makthavare och mediemoguler anklagas för “gränslös arrogans” och “politisk inkompetens”.

Men hur illa är det ställt med landet? Är läget i Storbritannien värre än i övriga Europa? Eller är britterna bara gnälligare?

Det finns två moderna berättelser om Storbritannien. Den ena är en framgångssaga om en stormakt som industrialiserade världen, införde demokrati, avvecklade sitt kolonialimperium, gick segrande ur två världskrig och inrättade en modern välfärdsstat.

Den andra berättelsen handlar om ett land i ekonomiskt förfall. Där tillväxten har avtagit, klyftorna ökat och den offentliga sjukvården klappat ihop. Där politiker har lappat snarare än lagat och om ett land så eftersatt att det har blivit omöjligt att regera.

Länge var det första narrativet britternas eget, men så är det knappast längre. I brittisk (och utländsk) press läser man numera om hur Storbritannien snart blir omsprunget av forna kommuniststater som Litauen och Polen i ekonomiskt välstånd. Och att de fattigaste britterna redan i dag är fattigare än de fattigaste Slovenerna.

En djupdykning i statistiken ger emellertid inte samma entydigt dystra bild. Storbritanniens BNP per capita är högre än någonsin tidigare och reallönerna har stigit med mellan 10 och 15 procent sedan år 2000. Tillväxten var 1,3 procent förra året och arbetslösheten är klart lägre än i Sverige.

Det talas ofta om skenande klyftor, men faktum är att varken inkomst- eller förmögenhetsklyftorna har ökat sedan talet och minimilönerna har stigit med 70 procent sedan millennieskiftet. I reala termer.

Skillnaderna mellan stad och land är något annat som brukar lyftas fram som ett brittiskt problem, där ett välmående London sticker ut från en periferi med stora bekymmer. Och visst skiljer det, men den disponibla inkomsten är samtidigt högre i stora delar av Storbritannien än den är i Sverige.

Siffrorna ser med andra ord inte häpnadsväckande dåliga ut, så vad beror allt missnöje på? Delvis härstammar det från Storbritanniens relativa nedgång jämfört med omvärlden. För 150 år sedan var landet jordens rikaste, men sedan dess har många sprungit förbi. Denna så kallade ”declinism” är numera en del av britternas identitet, historia och sargade självbild.

Storbritannien stod på toppen av sin makt och rikedom för 150 år sedan, men länder som USA och Tyskland gick ganska snart ikapp och förbi. Enligt ekonomhistorikern Nicholas Crafts tappade Storbritannien mark under det som brukar kallas “den andra industriella revolutionen” från 1870-talet och fram till första världskriget.

Då blev vetenskap och forskning allt mer betydelsefulla; USA satsade på att utbilda befolkningen och lade grunden för tillväxt i generationer framöver baserad på både innovationer, tekniska framsteg och nya produktionsmetoder.

Storbritannien satsade mer på tjänster relaterade till handel. Detta bidrog också till ökat välstånd, men gav inte samma spridningseffekter och därmed färre nya företag och jobb.

I boken English Culture and the Decline of the Industrial Spirit skriver den amerikanske historikern Martin Wiener att britterna också värderade jordägande och gentlemannaideal högre än industriellt företagande – vilket gav entreprenörskap och teknisk innovation lägre status än i konkurrerande industrinationer.

Historikern David Edgerton på King’s College menar att dock att det är svårt att hitta en enskild förklaring till att Storbritannien började halka efter omvärlden.

– Tanken att den tyska eliten skulle varit mindre kulturell och mer vetenskaplig än den brittiska är för mig absurd. Det har lanserats många teorier genom åren, men alla dessa mikrohistorier är inte nödvändigtvis makrohistorien. Det finns inga enskilda förklaringar, säger Edgerton.

Fram till första världskriget levde Storbritannien ändå gott på dåtidens globaliseringsvåg, som gynnade handelsnationen. Men när kriget bröt ut och världshandeln föll kraftigt var krisen ett faktum. Under mellankrigstiden nådde arbetslösheten rekordnivåer och man började tala om Two Nations, ett hyggligt välmående London, som blivit ett globalt handels- och finanscentrum, och en betydligt mer utsatt periferi.

Det var då – på 1930-talet – som Storbritannien gjorde ett av sina största ekonomiska misstag: man slöt sig inåt. För att skydda den inhemska industrin från utländsk konkurrens satte landet – där idéerna om frihandel en gång hade sett dagens ljus – upp tullar mot omvärlden.

“Ett revolutionärt ögonblick i världshistorien är en tid för revolutioner, inte för lappverk”, deklarerade välfärdsekonomen William Beveridge som menade att tiden var mogen för en social revolution efter andra världskrigets slut.

En ny depression som den under mellankrigstiden skulle till varje pris undvikas. Fem samhällsproblem skulle bekämpas: fattigdom, sjukdom, okunnighet, dåliga bostäder och arbetslöshet. Välfärdsstaten byggdes ut, med britternas stolthet, sjukvårdssystemet National Health Services, NHS, som kronjuvel.

Staten satsade på bostäder och utbildning. Stabil sysselsättning blev regeringen Clement Attlees prioriterade mål.

Efter kriget följde också “de gyllene åren” då Storbritanniens ekonomi växte med 3,9 procent per år i snitt. Men övriga Europa byggde också ut välfärden och omvärlden växte åter snabbare än den brittiska ekonomin. På kontinenten och särskilt i Norden upprättade fack och näringsliv fungerande samarbeten som gynnade båda parter genom färre strejkdagar. Och Frankrike, Tyskland, Italien och Benelux-länderna skapade tullunionen EEC (föregångaren till EU) vilket stärkte dessa länders konkurrenskraft.

Storbritannien valde en annan väg. Man stod till en början utanför frihandelsområdet och den sociala politiken parades med aktiv statlig intervention på flera områden. Under 1940-talet förstatligades stora delar av den brittiska ekonomin, däribland allmännyttiga företag som el-, vatten- och gasverk liksom transportsektorn. Staten la pengar på kostsamma prestigeprojekt som Concorde och subventionerade olönsamma industrier som kolgruvor och stålföretag. Företagen förlorade i konkurrenskraft och inflationen steg till 24 procent mot slutet av 70-talet.

Mellan fack och arbetsgivare var situationen också spänd. Försök till samarbete kollapsade och kulminerade i Missnöjets vinter 1978/79. Sopstrejker, vårdstrejker och transportstrejker lamslog landet och påverkade människors vardag. Folket efterfrågade en ny ekonomisk modell, vilket banade väg för premiärminister Margaret Thatcher och hennes nyliberala idéer.

Hon sänkte inkomstskatterna, höjde momsen, privatiserade statliga företag och begränsade fackens makt. Samtidigt drev hon på för EU:s inre marknad (Storbritannien hade blivit medlem 1975 efter stora våndor). Reformerna stärkte industrins konkurrenskraft, inflationen föll, statsfinanserna förbättrades och reallönerna steg – en viktig förklaring till att hon fick fortsatt väljarstöd under åttiotalet. Men reformerna hade en baksida.

Tidigare gruv- och industriregioner drabbades av långvarig arbetslöshet och stagnation. Regeringen saknade effektiva arbetsmarknadsåtgärder för dem som förlorade jobben.

Marknadsreformerna gav inte den väntade ökningen i investeringar och nya jobb som Thatcher hade trott. Utom på ett område – finansmarknaden.

Avregleringar och utförsäljningar styrde entreprenörskapet mot finansindustrin och fastighetsmarknaden snarare än till tillverkande verksamheter med stort personalbehov.

London växte som finanscentrum, och klyftan mot resten av landet, som hade krympt under efterkrigstiden, ökade igen.

“Alla progressiva rörelser måste vara vaksamma på sin egen framgång. Deras framgång bygger om samhället de arbetar i och de måste i sin tur återupptäcka sig själva för att förbli relevanta”. Så skrev den tidigare Labour-ledaren och premiärminstern Tony Blair i sin memoarer The Journey.

När han tog över 1997 efter 18 år av Tory-styre var han fast övertygad om att Margaret Thatchers reformer hade varit nödvändiga och han anpassade Labour till denna nya verklighet. Den liberaliserade marknaden fick vara kvar och han försökte stärka landet genom att underlätta för företagen och satsa på utbildning.

När han lämnade makten 2007 hade Storbritannien haft 15 år i rad av obruten tillväxt, låg inflation och historiskt låg arbetslöshet. Även de fattigaste britterna hade fått det bättre. Baksidan var att reformerna kostade pengar, vilket tärde på statsfinanserna. Landet drogs med ständiga budgetunderskott, trots att det var högkonjunktur.

– Men det var absolut hanterbart, säger John Springford, nationalekonom på Centre for European Reform i London.

Så var det. Fram till finanskrisen.

– Den blottade att en stor del av skatteintäkterna som regeringen förlitade sig på kom från bolagsskatter i finanssektorn, säger Springford.

I ett svep slog krisen undan statens viktigaste skattebas. Samtidigt steg arbetslösheten, liksom kostnaderna för att rädda konkursmässiga banker. Budgetunderskottet nådde nästan 10 procent av BNP år 2009 och statsskulden fördubblades från 36 procent till över 70 procent av BNP på bara några år.

Återhämtningen dröjde och i valet i maj 2010 förlorade Labour väljarnas förtroende. Den konservative David Cameron blev premiärminister och beskyllde företrädarna för att ha tömt ladorna. Nu skulle det bli slut på slöseriet och ordning på statsfinanserna.

Åtstramning – austerity – blev den nya regeringens ledstjärna. Cameron ville öka incitamenten att jobba och han skar i bidragen enligt en idé som påminner om den svenska alliansregeringens arbetslinje.

Ekonomin återhämtade sig och arbetslösheten föll tillbaka till 5 procent, vilket gjorde att Cameron vann valet igen fem år senare.

Britternas uppfattning då var att Cameron hade gjort vad som krävdes för att ”städa upp” och att den beska medicinen hade fungerat. I efterhand är dock bilden en annan. “Austerity” har närmast blivit ett skällsord och ses av många britter som skälet till den svaga tillväxten och den ökade fattigdomen efter finanskrisen.

Enligt John Springford har debatten bland nationalekonomer dock handlat mer om formen och tajmingen för åtstramningen, än om själva politiken.

– Helst borde nedskärningarna ha varit relativt begränsade under de första åren, när ekonomin fortfarande var mycket svag, för att sedan successivt skärpas i takt med återhämtningen.

– Vi hamnade inte i en double-dip lågkonjunktur, men i tydlig stagnation, när både regeringen och den privata sektorn ville minska ner sin skuldbörda samtidigt.

Regeringen Cameron bromsade också de statliga investeringarna och med tiden blev bristerna i landets infrastruktur uppenbara. Britterna började klaga på hål i vägarna och förseningar i tågtrafiken.

David Camerons fall blev dock inte landets haltande ekonomi, utan folkomröstningen om Brexit som ägde rum i juni 2016. Efter folkmajoritetens beslut att lämna EU avgick Cameron och Storbritannien kastades in i ett politiskt och ekonomiskt kaos som har pågått sedan dess, medan premiärministrarna har avlöst varandra.

På det ekonomiska planet ledde osäkerheten runt Brexit till att de utländska investeringarna i Storbritannien störtdök. De förblev låga flera år fram till dess att handelsrelationen med EU blev tydligare 2021. Men då hade pandemin skapat en ny kris. BNP föll med nästan 10 procent 2020, budgetunderskottet nådde nya rekordnivåer och statsskulden steg till 95 procent av BNP. Där ligger den kvar. Britterna blev också sjukare i covid än vad exempelvis fransmän och tyskar blev, vilket resulterade i en vårdskuld som satt ytterligare tryck på sjukvårdssystemet NHS.

I Storbritannien står nu strax över 7 miljoner patienter i kö för planerad vård. Fler står utanför arbetsmarknaden på grund av ohälsa än före pandemin och antalet unga som varken arbetar eller studerar har stigit till över en miljon. Antalet som får ersättning ur Storbritanniens socialbidragssystem, Universal Credit, har ökat kraftigt till 8,3 miljoner personer, nästan en sjättedel av den vuxna befolkningen. Cirka 40 procent av dessa toppar upp sin lön med bidrag, men 5 miljoner lever helt på bidrag. Flertalet av dessa är sjuka på olika sätt.

Därefter har det mest handlat om att spara för de regeringar som har följt. Minimilönerna har höjts, vilket gör att de som tjänar minst har fått det bättre, men nedskärningar i bidragssystemen har samtidigt gjort att de som står utan jobb fått det svårare. Ökade boendekostnader och stigande energipriser har pressat ansträngda plånböcker ytterligare.

– Även om reallönerna har stigit har priserna på det mest nödvändiga gått upp ännu mer. Om man tittar på levnadsstandard efter boendekostnader är det många som har fått det sämre, säger Adrian Pabst, biträdande direktör för social och politisk ekonomi vid National Institute of Economic and Social Research.

Statistiken visar att under de fem åren med covid och den efterföljande energikrisen fick de 40 procent med lägst inkomster en tydligt lägre disponibel inkomst efter boendekostnader. Finansmarknaden tvivlar också på den brittiska statens ekonomiska bärkraft, vilket gör det dyrare att låna för att täcka budgetunderskotten. Och då blir det förstås ännu mindre pengar över att fördela till behövande.

Britternas missnöje med både sina politiker och ekonomin måste också ses mot bakgrund av landets stora invandring. Sedan millennieskiftet har befolkningen vuxit med mer än 10 miljoner till drygt 68 miljoner. EU:s utvidgning 2004 väntades ge några tusen migranter till det förenade kungariket om året – det blev över 180 000. Studier visar att dessa var unga och betalade mer i skatt i genomsnitt än de tog emot i bidrag och arbetslösheten i landet förblev förhållandevis låg, men trycket på bostäder och skolor ökade och britternas missnöje växte.

Brexit-omröstningen för tio år sedan var i mångt mycket en omröstning om migrationen. När Boris Johnson tillträdde som premiärminister lovade han att minska invandringen, men efter Brexit uppstod stor brist på arbetskraft och Storbritannien släppte i stället in ännu fler invandrare än tidigare, fast nu i större utsträckning från länder utanför EU. Av drygt 13 miljoner utrikes födda i juni 2024 var knappt 4 miljoner födda inom EU och drygt 9 miljoner utanför EU.

– Den data vi har om nyanlända migranter visar att lönerna på fem år går om det brittiska genomsnittet. Och de som har kommit efter Brexit kommer från engelskspråkiga länder, så det har varit lätt för dem att få jobb, säger John Springford.

Storbritannien tar också emot ett stort antal asylsökande varav många kommer i öppna båtar över Engelska kanalen. Rekordmånga, 111 084 personer, sökte asyl i landet förra året. Dessa plus anhöriginvandrare som kommer i deras spår har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. De brittiska bidragssystemen är konstruerade så att nyanlända, med undantag av fylkingar, inte har rätt till ersättning.

Men omkring 1,5 miljoner migranter i Storbritannien får numera bidrag från Universal Credit, enligt officiell statistik och antalet har de senaste tre åren vuxit kraftigt. Det är strängar som högernationalister gärna spelar på. Väljarna känner sig svikna av en elit som säger en sak och gör en annan och den forne Brexit-anföraren Nigel Farages nationalistiska parti Reform UK har vuxit till det största i opinionsundersökningarna; 23 procent jämfört med Labours 20 procent och Tories 19.

För att råda bot på budgetproblemen krävs tillväxt, men den har varit svag. Brist på entreprenörskap och riskvilligt kapital anges nu som ytterligare förklaringar till att ekonomin inte tar fart. Varför sprudlar inte företagandet som i USA?, frågar sig britterna. Keir Starmer försökte få fart på tillväxten vilket gav viss effekt, men när han också ville skära i bidragssystemen fick han partiet emot sig och till slut utmanades han av sina egna.

Sedan förra måndagen är därför Andy Burnham brittisk premiärminister. Han har lovat ökad tillväxt och sänkta levnadskostnader – men inte gått in närmare på hur det ska åstadkommas.

Under de senaste nio åren har han varit borgmästare i Manchester i norra England. Som sådan har han varit populär och framgångsrik, men det finns de som undrar om det verkligen går att jämföra skötseln av en stad med att hantera en hel nation.

Storbritannien har utmaningar med svag tillväxt, ökade kostnader för välfärdsstaten, en åldrande befolkning och krav på stora investeringar i försvaret. Att klyftorna är något större i Storbritannien än i jämförbara europeiska länder är också sant. Men på många sätt liknar landets bekymmer de som övriga Europa – och hela västvärlden – har.

Journalisten Jeremy Paxman skrev för snart 30 år sedan en bok där han menade britterna hade hamnat i en kollektiv identitetskris: stolta över ett förflutet som inte längre fanns, men osäkra på vad som skulle ersätta det. Och berättelsen om Storbritanniens tillbakagång tycks ständigt återkomma hos britterna.

Landet bär på verkliga problem, men också på en ovanligt stark föreställning om vad det en gång var. Och därmed om allt som har gått förlorat.

***

Läs även: Förarlöst SAS flyger mot osäker framtid

Läs även: Bokslut för Tidöpartierna