Julian Assange, anklagad för sexbrott. Noomi Rapace som Lisbeth Salander.

KULsalander

Drömmen om fristaden Sverige

Julian Assange missade att integritet är lika viktigt inom sex som it. Han borde läsa sin Stieg Larsson mer noggrant.

Kameran zoomar in fatet med nykokta svenska kräftor innan den fastnar på två blonda vackra kvinnor, iförda endast hand­dukar. Nästa klipp: nakenbadet, ett obligatoriskt inslag på den svenska kräftskivan. I alla fall om man ska tro matentreprenören Jamie Oliver. Scenerna är hämtade ur hans kulinariska resa genom vårt avlånga land, där ett inte oansenligt utrymme ägnas åt att cementera den typiska bilden av Sverige.

I många länder frodas fortfarande uppfattningen att svenskar har världens mest frigjorda inställning till sex. Men 2010 är året då bilden av Sverige, åtminstone delvis, stöpts om. Sveriges sexualliberala ställning har utmanats på allvar sedan Wikileaks-grundaren Julian Assange begärdes häktad för våldtäkt och sexuella övergrepp begångna i Sverige. I år dömdes dessutom den förra polischefen och jämställdhetsförespråkaren Göran Lindberg för grova sexbrott, däribland våldtäkt. Misstankar om sexköp bidrog till den förra arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin avgick. Lägg till socialdemokraternas kollaps i riksdagsvalet och självmordsbombaren i julruschens Stockholm – två händelser som denna höst fått mycket stor internationell uppmärksamhet – så framträder plötsligt ett annat Sverige.

Processen började redan med de exempellösa framgångarna för Stieg Larssons Millenniumtrilogi, och dess mörka skildring av ett svenskt folkhem i fritt fall. I år har böckerna parkerat sig på de internationella bästsäljarlistorna och till och med analyserats av nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa. Böckerna säljer bäst i de länder som idealiserar Sverige mest, konstaterade Kurdo Baksi, som själv skrivit en av många böcker om Stieg Larsson, i en intervju med Svenska Dagbladet tidigare i år.

Hjältinnan Lisbeth Salander är en feministisk ikon som lever upp till myten om den frigjorda svenska kvinnan samtidigt som hon är kompromisslös med att sex sker på hennes villkor.

Etableringen av »Sverige som syndens näste« kan spåras till mitten av 1950-talet. Den amerikanska tidskriften Time publicerade då en artikel med titeln »Synd och Sverige«. Några år tidigare hade den nakna filmen »Sommaren med Monika« haft premiär. Omvärlden förfasades och förtjustes över den svenska liberala sexualundervisningen, statskyrkans svaga ställning och hur enkelt det var för svenska kvinnor att få abort. Sverige blev känt som ett frigjort land med liberal syn på sex.

Detta befästes ytterligare av att sex blev en viktig del av varumärket. »Glöm Volvo, Ikea, ABBA, dalahästar, Borg och Bergman – ›Inga from Sweden‹ är vårt starkaste globala varumärke!«, deklarerade Claes Britton 2007. Hans kommunikationsbyrå hade då fått i uppdrag av Svenska institutet att göra reklam för Sverige.

Det är mot denna bakgrund som fallet Julian Assange måste tolkas. Hans försvarare menar att Sverige har gått från att vara sexualliberalernas drömsamhälle, stöpt på de glada 60- och 70-talen, till en feministdiktatur. De mest högljudda internationella rösterna rasar mot att Sverige ska ha en »trasig kondom-lag« och hävdar att Julian Assange är åtalad för »sex by surprise«.

Den senare, påhittade åtalspunkten om överraskningssex raljerade högermannen Glenn Beck om på den amerikanska tv-kanalen Fox News. Överraskningssex ska enligt Julian Assanges brittiska advokat Mark Stephens vara ett brott i Sverige för vilket man får böta 5 000 kronor.

»Vad det nu än är, så är det ett brott endast i Sverige. Inte i Storbritannien eller USA. Det känns som om jag befinner mig i en surrealistisk svensk film«, kommenterade Mark Stephens till nyhetssajten AOL. Man måste ge artikelförfattaren Dana Kennedy rätt på åtminstone en punkt. Wikileaksgrundarens Sverigevistelse innehåller fler snabba svängningar och konspirationsteorier än någon av Stieg Larssons bästsäljare.

Men Julian Assange har fått stöd även från mer oväntat håll. Den respekterade feministen Naomi Wolf skrev ett öppet brev till Interpol där hon beklagade att Julian Assange arresterats av »den globala dejtingpolisen«. Hans enda brott: att ha brutit mot oskrivna dejtingregler.

I veckan följde Wolf upp sin kritik av de två kvinnorna som anmält honom. I en artikel på Huffington Post utvecklar hon resonemanget som i korthet går ut på att Julian Assange är helt oskyldig och att åtalet om sexuella övergrepp enbart är ett svepskäl från Sveriges och Storbritanniens sida, en konsekvens av att de bägge länderna hukar under påtryckningarna från USA.

John Pilger, författare och krigskorrespondent, ställde sig på sin landsman Julian Assanges sida och erbjöd sig att betala hans borgenssumma. I tisdags följde den kända vänsterprofilen och dokumentärfilmaren Michael Moore hans exempel. På sin hemsida utlovade han ett ekonomiskt stöd på 20 000 dollar till Julian Assange, och hävdade att denne är en politisk fånge. Att de två kvinnorna som står bakom anklagelserna om övergrepp skulle tala sanning tycks inte ha föresvävat Michael Moore, eller någon av de övriga politiska debattörer som till synes okritiskt valt sida.

Men det finns också de som försöker bredda debatten. I en artikel i Washington Post från den 10 december lyfter den feministiska debattören Jessica Valenti fram det svenska kravet på samtycke som en förebild som även USA borde ta efter. I Sverige är det, till skillnad från i USA, straffbart att fortsätta ha sex med någon som sagt att han eller hon inte längre vill. Även om denne först sagt ja.

Denna aspekt gör att den svenska sexualbrottslagstiftningen ofta lyfts fram som en av världens hårdaste. Frågan är hur väl det går ihop med bilden av Sverige som sexualliberal fristad.

Det märkliga i fallet Julian Assange är att historien samtidigt bekräftar en annan del av den etablerade Sverigebilden. Sverige som tekniklandet, tryck- och yttrandefrihetens land, öppenhetens land. Pirate Bay och företagen PRQ och Bahnhof har satt landet på världskartan och de senares kopplingar till Wikileaks blev ännu ett tecken på att Sverige är ett informationsparadis.

Det var det som lockade hit Julian Assange. Och han är inte ensam.

Flera kontroversiella organisationer har flyttat sin verksamhet till svenska serverhallar, bland annat tjetjenska rebeller och en sajt som kartlägger sekter och därför jagas av scientologiska jurister. Omtvistade svenska sajter som pedofil.se, som försvarar pedofili, får även de fortsätta sin verksamhet ostört.

Anledningen är Sveriges världsunika och grundlagsreglerade yttrandefrihet, tryckfrihet, meddelarskydd och källskydd. I de flesta andra länder ligger regleringarna till stor del utanför grundlagen och är lättare att jämka med till exempel EU-lagstiftning.

För att kunna grundlagsskydda Wiki­leaks material i Sverige måste sajten ha en ansvarig utgivare som dessutom ska vara mantalsskriven i Sverige. Det var därför Julian Assange ville bli svensk medborgare. Men hans ansökan om arbets- och uppehållstillstånd avslogs och Island blev nästa steg för Wikileaks. Där lyckades de få parlamentet att rösta igenom en nationell lag som skulle säkerställa landets status som frizon innan ansökan om EU-medlemskap gick igenom. I dag är Wikileaks officiellt registrerat som bolag på Island.

Organisationens servrar finns dock kvar i bergrum i Stockholm. Trots att organisationen formellt flyttat på sig är bilden av Sverige som det ultimata Voltaire-samhället fortfarande levande: »Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.«

Kampen om friheten på nätet handlar i grunden om rätten till integritet. Om rätten att få göra vad man vill utan att store­bror håller koll på en. Trots FRA-lagen och fildelningslagen Ipred är Sverige fortfarande ett land med hög integritet på nätet.

Så långt hade Julian Assange rätt om Sverige som fristad.

Men han missade samtidigt att den svenska sexualliberalismen bygger på samma princip: det är fritt fram att göra vad du vill så länge du accepterar andra människors integritet.

Oavsett den juridiska skuldfrågan när det gäller de två händelserna i fråga, illustrerar Julian Assanges uttalanden efteråt just bristande respekt för två kvinnors integritet. I det här fallet inte digital, utan fysisk.

Hans högröstade försvarare har också påstått att kvinnornas motiv skulle vara hämnd, någonting som känns igen från bilden av hämnaren Listbeth Salander.

Samtidigt som Julian Assange missade den dubbla integriteten i Sverige – och alltså tycks ha undgått Stieg Larssons budskap om den starka kvinnan som det frigjorda landet i norr har skapat – har hans försvarare kanske tolkat Millennium­trilogin lite för bokstavs­troget.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

8 comments

  • Mårten skriver:

    Det är trist men var ganska förutsägbart att debatten skulle bli så polemiserad. I Sverige hade vi en gammal fin tradition förr i tiden att man ska anses oskyldig tills motsatsen bevisats. Tycker inte man ska kasta sten när artikelförfattarna tydligen också valt sida utan några belägg, blandat med lite guilt by association.

    Det finns faktiskt en hel del som talar för Assange otroligt nog, bland annat svenska myndigheters på flera sätt unika sätt att hantera anmälan och hur den läckte till pressen redan samma natt för att nästa dag ha kavlats ut i världspressen.

    Hämndmotivet har att göra med diverse tidigare blogginlägg av en av kvinnorna och anmälans art… det är inte så svårt att googla.

    Tyvärr finns det inte något konkret att gå på, om fallet hamnar i domstol kommer det sluta med att ord står mot ord.

    Jag tycker det märkligaste är att att människor inte verkar kunna låta bli att välja sida och konstatera att man helt enkelt inte vet ibland, att det faktiskt finns flera möjliga förklaringar.

  • Putte skriver:

    Citat:
    Att de två kvinnorna som står bakom anklagelserna om övergrepp skulle tala sanning tycks inte ha föresvävat Michael Moore, eller någon av de övriga politiska debattörer som till synes okritiskt valt sida.
    Slut citat

    Orsaken till att så många har valt sida är att fakta stödjer Assange och inte de båda anmälarna.

    Har skribenterna på Fokus hört talas om bloggar, Googlesökningar, utländska tidningar och självständig research?

    Bloggosfären är full med trovärdiga genomarbetade artiklar som berättar det som svenska gammalmedia förtiger eftersom det skulle rubba vissa statsfeministiska dogmer.

    Det är till 99,9% fastlagt att de båda radikalfeministiska kvinnorna i efterhand konstruerade dessa anklagelser. En av anmälarna hade för något halvår sedan på sin egen blogg skrivit ett inlägg om hur man ska hämnas på män som sårat ens känslor. Osv. (Även utländska media har redogjort för detta.)

  • Claes Nord, Uppsala skriver:

    ”Det är inte oss det är fel på, det är resten av världen.” Så lyder den gamla Palme-doktrinen som gav oss moralisk rätt att läxa upp omvärlden enligt principen att Sveriges inblandning bör öka med kvadraten på avståndet.

    Du har rätt i att Sverige är en sexualdiktatur, en nypåkommen agenda som äntligen kan komma att bykas internationellt innan det är för sent – år 2020 bildas kanske Onanistpartiet som kämpar för individens rätt till självbefläckelse?

    Otidsenlig är dock din föreställning om ”Sveriges världsunika och grundlagsreglerade yttrandefrihet, tryckfrihet, meddelarskydd och källskydd” – har du alls följt den politiska utvecklingen? Om inte kanske du sätter kamomillteet i halsen när du läser det här: http://rickfalkvinge.se/2010/12/25/det-kom-en-julklapp och det här http://christianengstrom.wordpress.com/2010/12/23/foliehatten-av-for-sveriges-marionettregering . En grundlagsändring klubbades dessutom nyligen igenom med en så beundransvärd mängd glidmedel att den knappt berörde gammelmedia. Minns du vad den innebar? Trodde väl det.

    Sen Bodström och hans trogna efterföljare Ask sålt ut Sveriges finaste och mest värdefulla ”gamla” principer finns här icke längre någon som är beredd att dö för något. Utom en växande skara missnöjda irakiska och jordanska konstkritiker då, förstås.

  • TattarLasse skriver:

    Svårt att ta en artikel på allvar, som viftar bort hämndmotivet som något som hämtats ur litteraturens värld. Faktaurval i all ära, men det får vara någon måtta…..

  • erika skriver:

    ”Kvinnan som först anmälde honom, eller en av dem, ill inte skriva hennes namn här, men den förekommer överallt på nätet,verkar mycket märklig…” – Vad är det för analys och på vilket sätt skulle det i så fall göra henne mindre trovärdig? Man kan väl vara mycket märklig ( vem som nu ska bedöma det) och för den skull ha blivit utsatt för ett övergrepp? Precis som man uppenbarligen både kan vara sexist och liberal.

  • Marie skriver:

    Väl dokumenterad artikel men, om man anklagar alla de som försvarar JA, borde man inte informera sig bättre, om alla parterna? Kvinnan som först anmälde honom, eller en av dem,vill inte skriva hennes namn här, men den förekommer överallt på nätet,verkar mycket märklig, om man gör bara lite research. Värt att kolla!

  • Thomas Börjesson skriver:

    Mycket välskriven och balanserad artikel!

    • Pisse nisse skriver:

      Citatet;
      ”Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”
      Skall inte krediteras till voltaire utan till kvinnan som skrev en biografi om den ovannämnde, nämligen ”Evelyn Beatrice Hall”.
      Voltaire föraktade den vanliga människan och ansåg att det enda sättet att hålla styr på pöbeln var en stark monarki uppbackad av en elitistisk ministrä.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*