Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Kan en människa göra vad som helst och ändå bli förlåten? Och om svaret är nej – vad återstår då?

Förlåtelse är ett ord som ofta används lättvindigt. Betydligt svårare är att leva med dess motsats: vetskapen om att människor kanske aldrig kommer att förlåta en, att vissa handlingar inte går att reparera och att historien inte kan göras ogjord. Frågan ligger som en underton genom hela intervjun med Sebastian Stakset.

Förr mättes hans liv i häktningstider, nattliga uppgörelser, turnéer, sammanbrott och destruktiva rus. Nu är måttet för dagen familjelogistik då vi möts upp på hans kontor intill Skogskyrkogården i södra Stockholm. En timme har vi på oss, sedan måste han hämta barn.

Fotografier på Sebastian Stakset tillsammans med olika kända makthavare och kända personligheter pryder väggarna. Resan hit dit han är i dag har varit lång. Själv konstaterar han att han hunnit leva många liv under sina 40 år. Där den senaste årens utmärkelser för insatser med nödhjälp till Ukraina och för arbete med barn och unga i utsatthet i Sverige kontrasterar det destruktiva liv som han lämnat för dryga tio år sedan.

Han säger själv att han har en moralisk skuld att betala och det är den han jobbar mot.

Under två decennier har han varit en av Sveriges mest omdiskuterade gestalter. Kriminell. Gangsterrappare. Kristen förkunnare. Det finns många ingångar i berättelsen om Sebastian Stakset: Hip hop-gruppen Kartellen, fängelsestraffen, missbruket, omvändelsen, Jesus, tältmöten, Ukraina, och arenasatsningar som initiativet Det Räcker. I böcker, intervjuer, musik, musikvideos, krönikor och inlägg på sociala medier finns hans offentliga person samlad.

Frågorna om våldets mekanismer, skuld och förlåtelse ringar inte bara in hans historia; de ringar in ett samhälle som allt oftare tycks förlora tron på både ansvar och nåd. Där människor delas upp i goda och onda har Sebastian Stakset en egenupplevd erfarenhet han hela tiden måste förhålla sig till.

– Jag har alltid skrivit det jag ser och velat att folk ska få som en film i huvudet av det jag berättar, säger han. Jag tror hjärnan funkar så för mig.

Filmen han spelar upp om sitt liv är inte linjär. Den rör sig mellan barndomens Bagarmossen och Bibeln, mellan häkten och Jesus, mellan barndomens ensamhet, ungdomens grova våld, framgångar, missbruk och misär och vuxenlivets ansvar. Mellan det han kallar mörker – och det han kallar ljus.

När jag ber honom beskriva vem han är i dag säger han:

– Först och främst Guds barn. Sedan pappa. Sedan man till Isabella. Sedan medmänniska. Älska Gud, älska din nästa som dig själv. I den ordningen. Det är min kompass i livet nu.

Bakom rubrikerna finns en annan berättelse som inte i första hand handlar om kriminalitet eller frälsning. Den handlar om tillhörighet, och om vad som händer med en människa när hon förlorar den.

Den börjar inte i mörkret. Den börjar i orden.

I ett bibliotek under 1980-talet sitter en pojke ensam bland bokhyllorna, omgiven av litteratur, långt från skolgårdens hierarkier. Han är en bokmal som slukar Dostojevskijs Brott och straff vid tio års ålder och läser ut hela Sagan om ringen-trilogin på två veckor under ett sommarlov på Gotland. Han lyssnar på P1 sent på kvällarna och lär sig spela fiol på gehör redan som femåring.

Det är hos ett ensamt barn som försöker förstå världen historien måste börja. Inte i Kartellen eller i våldet.

Hemma i stockholmsförorten finns tryggheten. En pappa som arbetar på posten men skriver poesi. En mamma som älskar honom med självklar kärlek, och en storebror som kommer till hans försvar när det behövs. Familjen fungerar. Det är världen utanför som inte gör det.

På Brotorpsskolan i Bagarmossen blir han tidigt den som väljs bort, får glåpord efter sig, blir hackkyckling och slagen. Han beskriver sig själv som annorlunda, intensiv, socialt osäker. Som vuxen får han en förklaring: svår ADD med autisminslag.

– När jag läste utredningen föll mycket på plats. Jag förstod varför vissa saker varit så svåra.

När en lärare inför hela klassen hånar hans nya pösiga jeans får han öknamnet ”Blöjan” av de skrattande klasskamraterna. För Sebastian blir det ett tidigt vägskäl. Den sista respekten för vuxenvärlden försvinner.

Sebastian Stakset återkommer flera gånger till samma formulering:

– Svikna barn sviker.

Det är inte en ursäkt, det är en förklaring, och skillnaden är helt avgörande.

– En av samtidens märkligaste egenheter är att vi blivit så skickliga på att välja mellan två förenklingar: antingen reducerar vi människor till deras omständigheter eller till deras handlingar. Antingen är de offer eller förövare. Men verkligheten är mer komplicerad än så.

Sebastian Stakset vet det därför att han har levt mitt i den motsättningen. Han är inte oskyldig till det han gjort, men samtidigt är han inte bara det han gjort.

När han börjar snatta som tioåring handlar det inte om pengar. Det handlar om status, om att för första gången känna sig behövd, sedd och respekterad. När han delar ut stöldgodset till andra barn får han någonting tillbaka: en känsla av gemenskap.

– Och det är här vuxenvärlden ofta missförstår kriminalitet. Man tror att den främst handlar om pengar, men för många unga handlar den i själva verket om tillhörighet. Kriminaliteten erbjuder något som samhället misslyckats med att ge: en plats, en identitet, en flock.

– När du sparkar på en hund år efter år blir den till slut livsfarlig, säger han.

När kokainet kommer in i hans liv som 17-åring känns det till en början som en total befrielse. Rädslan försvinner, osäkerheten tystnar och stressnivån sjunker.

– Man känner sig som en kung till en början, säger han. Sedan slår fällan igen.

Det som följer är år av grov kriminalitet, missbruk och rått våld. Själv beskriver han den perioden kort:

– Jag var känslomässigt avstängd. För att kunna leva med det man gör måste man till slut sluta känna.

Han beskriver den kriminella identiteten som en mur runt hjärtat. Varje ny handling kräver nästa handling. Till slut blir våldet normalt, rädslan en vardag och döden en ständig följeslagare.

Det är i den världen Kartellen föds. Från två vitt skilda fängelseceller och insmugglade telefoner bygger Sebastian Stakset och Leo ”Kinesen” Carmona ett musikaliskt manifest över vrede, segregation och utanförskap. Kartellen blir ett enormt fenomen. Musiken beskriver en verklighet som länge varit oberättad i Sverige. Men framgången förändrar inte hans söndriga verklighet, tvärtom. Ju större artisten Sebbe Staxx blir, desto mindre återstår av människan Sebastian Stakset.

Han nickar instämmande när jag för begreppet hyperfokus på tal.

– Där jag sätter fokuset blir det all in. Det gäller mörkret lika mycket som ljuset.

När botten till slut kommer är den total. Första äktenskapet har kraschat, kontakten med barnen är bruten och hatet mot omvärlden har förvandlats till ett djupt hat mot den egna personen. Han bestämmer sig för att ta sitt liv. På väg mot tunnelbanespåret ringer plötsligt hans telefon. Det är storebrodern. En plats på behandlingshem är ordnad, och fadern har tagit ett lån för att betala.

Två minuter. Det är ibland hela skillnaden mellan liv och död. Det är också här berättelsen på allvar börjar förändras, därför att någon fortfarande tror att han är värd att rädda. Det är en detalj som återkommer genom hela hans liv: Någon gav inte upp. Föräldrarna, brodern, frun Isabella, församlingen och en ihärdig polisman gjorde det inte. Han finner en tro på kärlek och förlåtelse genom Jesus. Och kanske är det därför han själv vägrar ge upp om andra människor i dag.

Berättelsen handlar om någonting betydligt äldre än dogmatisk religion: den handlar också om skuld. Traumat handlar om det som gjorts mot oss; skulden handlar om det vi gjort mot andra.

För Sebastian Stakset blir den insikten brutal när han själv blir pappa. Under en dramatisk förlossning håller han på att förlora sin son när navelsträngen virat sig runt sonens hals. Plötsligt ser han sitt eget liv från sina föräldrars perspektiv. Alla år av bottenlös oro, alla telefonsamtal mitt i natten, alla gånger de suttit uppe och väntat på att polisen eller sjukhuset skulle ringa. Det är då skulden blir konkret. Inte juridiskt, utan mänskligt. Förlåtelse handlar inte om att få en enkel, ren omstart. Den handlar om att våga se sanningen. Att ta ansvar för sina handlingar. Bära konsekvenserna.

När Sebastian till slut lämnar Kartellen lämnar han också pengarna. Royalties, varumärket och hela sin identitet. Han bränner symboliskt sitt gamla liv.

– Man kan inte gå på två vägar samtidigt, förklarar han.

Sebastian Stakset vet att vissa aldrig kommer att förlåta honom, och poängterar att de har all rätt i världen att låta bli. Förlåtelse kan aldrig krävas, den kan bara erbjudas. Han kan inte kontrollera hur andra ser på honom; han kan bara kontrollera vad han gör här och nu.

Han beskriver hur arbetet med projektet Det Räcker nästan blev psykosliknande i sin intensitet. Denna manifestation mot våldet samlade föräldrar till mördade barn, kungligheter, politiker, församlingar, artister och människor från miljöer som vanligtvis aldrig skulle stå i samma rum. Ett till synes omöjligt Sverige samlades på 3 Arena i början av året kring en och samma mening: Det räcker. Under förarbetet ville han vid ett tillfälle kliva av scenen eftersom skammen över det egna förflutna slog till. Men de anhöriga till de mördade krävde att han skulle stå kvar – inte trots hans historia, utan just på grund av den.

– Vi har alla både ondska och godhet i oss. Det är en tanke som skaver i vår tid. För samtiden vill sortera, definiera och dela upp människor i tydliga läger: vi och dem, förövare och offer.

Men för honom är det just den uppdelningen som är livsfarlig.

—Det är där jag ser ondskan i mänskligheten. Att vi hela tiden ska dela upp i onda och goda människor.

Själv är han inte heller alltid konsekvent. Bakgrunden till det här resonemanget är att jag ser ett inlägg på sociala medier där han uttryckt ett starkt, rått raseri mot pedofiler efter att ha sett en dokumentär om organiserade övergrepp mot barn.

– Jag fattar precis vad du menar, säger han.

Sedan berättar han om ett besök på ett SiS-hem där han till en början vägrat möta en avdelning för ungdomar dömda för sexualbrott. Han drog en hård moralisk gräns i sitt hjärta, gick i stället till de andra avdelningarna, kramade och pratade, men bemötte sexualförbrytarna med iskall kyla. Efteråt gick han in till nästa grupp och började samtala med en kille som han tyckte om direkt; de hittade en snabb och varm kemi.

– Så frågade jag varför han satt där. Svaret var: ”Jag våldtog en 14-åring.”

– Då fattade jag att spärren satt i mitt eget hjärta.

Ändå tvekar han inte en sekund när han talar om barns absoluta rätt till skydd. Han säger att vuxenvärldens kollektiva ansvar för barnen måste alltid gå före allt.

– Vi har övergivit barnen, slår han fast.

Det är här hans arbete i dag med organisationen Heart of Evangelism får sin djupare betydelse med insatser på SiS-hem, stödboenden, sociala projekt och akuta hjälpinsatser i Ukraina. Medan samhället allt oftare talar om kontroll och hårdare straff, talar de om relationer. Medan politiken talar om system, talar de om människor – att hjälpa människor tills de har styrkan att hjälpa sig själva.

Han misstror kyrkans hyckleri lika mycket som politikens enkla slagord och skrattar öppet åt föreställningen om ”de goda människorna”.

– Jesus bråkade ju hela tiden med de religiösa. Historien upprepar sig hela tiden.

Det är också därför han vänder sig så starkt mot begrepp som ”gängkriminella barn”.

– Det är barn, säger han mycket lågt, och rösten brister nästan där. Barn som vuxenvärlden svikit.

Det är kanske den centrala brytpunkten i hans vuxna liv: när han slutade se människor som funktioner i ett system eller ett gäng, och började se dem som människor i stället. Han återkommer till konsekvensernas absoluta betydelse.

– Föräldrarna på galan ville inte ha blod tillbaka för blodet de förlorat. De ville bara att deras barns död skulle bli det sista stoppet innan nästa barn föll.

Särskilt ett skrik har etsat sig fast: hans kusins mammas skrik på begravningen när kusinen tagit sitt liv. Samma skrik som sedan återkommit på otaliga vänners begravningar.

– Det där skriket har aldrig någonsin lämnat mig. Det är därifrån namnet kommer. Det Räcker. Från det skriket.

Han säger flera gånger utan omskrivningar att han fortfarande bär våldet och ilskan inom sig.

– Jag har fortfarande ondska i mig. Skillnaden är bara att jag inte längre väljer att mata den.

När vi talar om gängvåldet i Sverige blir han märkbart engagerad. Han anser att samhället helt missar den avgörande frågan: Varför söker sig barn till gängen från början?

– Barnen kommer i dag inte i klorna på kriminella. De kommer i klorna på andra barn. Det är ett systemfel, ett kollektivt misslyckande. Det är på grund av avsaknaden av vuxna.

Han ser kriminaliteten bakifrån, från dess absoluta slutstation i fängelsecellerna eller på bårhusen.

– Det är mycket enklare att bygga hela barn än att laga trasiga vuxna, säger han. Svikna barn sviker. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att samhället borde ta det på mycket större allvar.

Det är därför han hellre talar om mindre skolklasser, om fler trygga vuxna i skolan, om ett genuint samarbete mellan myndigheter och civilsamhället och om att möta barnen långt innan de har hunnit bli ett polisiärt problem.

– Jag kan få med mig människor, säger han. Och återkommer till vikten av personligt ansvar – att inte elda på hatet, att inte förenkla svåra konflikter.

När intervjun går mot sitt slut berättar han om en ung man som riktade ett hot mot honom och hans familj. Hoten var konkreta, våldsamma och djupt personliga. Den gamle Sebastian Stakset hade svarat omedelbart med hämnd och våld. Den nye Sebastian gör i stället något helt annat: han väljer att bryta våldet med en relation. Han bemöter honom med lugn, pratar med honom i timmar och ber sedan för mannen när de skilts åt.

Nästa dag ringer telefonen. Det är mannen som hotat honom. Han gråter, ber om förlåtelse och berättar om sin egen bakgrund av grov misshandel, skam och ett djupt självhat. Han får hjälp att komma till ett behandlingshem. I dag arbetar den mannen i en skola och har lämnat kriminaliteten helt bakom sig.

– Om någon hade mött mig med hat hela tiden hade jag aldrig förändrats. Om jag bara hade mötts av hårdare tag hade jag aldrig förändrats.

När han är på väg ut genom dörren slår det mig att den centrala frågan i hans liv kanske inte längre är om han formellt har blivit förlåten. Den handlar om vad en människa faktiskt gör när hon inte kan vara helt säker på att bli det. Hur hon använder resten av sitt liv.

Innan han lämnar kontoret skickar han med en uppmaning till mig:

– Skriv det du känner att du måste skriva.

***

Läs även: ”Det behövs så lite för att ses som avvikande”

Läs även: ”Vänstern skyller helst på någon annan”