Hur ska jag förklara för min nioåriga son att män inte får plats i himlen?
P1:s inkluderande "Shakespeare för alla" låter alla få uppleva den klassiska dramatiken. Men så plötsligt blir den exkluderande – mot småpojkar!
Sommaren närma sig, rabatten är satt och täckbarkens fukt vandrar ur och gör den dammig till ytan.Min son har dragit fram sommarleksakerna och spridit dem hejdlöst runt tomten.
Men för en stund springer han inte omkring, utan sitter helt knäpptyst i fåtöljen. I handen har han vår portabla högtalare. Han lyssnar Shakespeare. Eller nästan, det är en modern tappning på P1.
Vi upptäckte den påväg efter att ha vandrat i Skuleskogen. Under resan hem fastnade hela familjen i en märklig intervju. Personen som intervjuades skrek och hon som höll intervjun var allt annat än opartisk. Jag var tvungen att kolla upp vad i hela friden vi lyssnade på. Det visade sig vara en modern tappning av Othello. Min son tyckte att det här var otroligt spännande. Därför föll det sig självklart att vi skulle lyssna igenom alla avsnitt.
När vi avverkat Macbeth, Othello och En vintersaga så var det Romeo och Julia på tur.
Efter varje avsnitt gick vi igenom originalets story, jämförde mot den nya version och slutligen valde vi vilken som var bäst.
Sammantaget var P1-versioner otroligt bra tyckte vi. De fångade kärnan av berättelserna med detaljer från vår tid och väckte spänning i själva inramningen.
Men i det sista avsnittet av Romeo och Julia avslutas allt väldigt märkligt. En journalist kommer i kontakt med Julia via ett medium. Hans sista fråga till henne är ifall hon har återförenats med Romeo?
Nej det hade hon inte, men däremot med 50 kvinnor. För det var bara kvinnor som får komma till himlen skrattade Julia innan hon försvinner. Spådamen bankar på sin trumma för att försöka få kontakt, den manliga journalisten bönar och ber efter svar på var männen tar vägen. Han reflekterar högt att män blir förfördelade även i efterlivet. Sedan tar det slut.
Min son har tappat tråden. Att det var en evig kärlek i berättelsen där parterna hellre valde döden än ett liv utan varandra försvann precis som fukten från täckbarken i den gassande solen.
”Men mamma, varför får inte jag komma till himlen?”, frågar han och ser bekymrad ut. Jag känner mig ledsen, ska jag förklara för min nioåring att män och kvinnor är olika och att det är ett krig mellan könen till följd av historiska orättvisor? Skulle min rena fina pojke bära skulden och ilskan han aldrig ens hört talas om? Att man hade med en kommentar om att män skulle vara förfördelade, är som att man försöker sätta etikett på alla som kritiserar slutklämmen för att ha offerkofta. Man ska bara ta det, att inte ha rätt till himlen. Att man får en oskyldig nioårig pojke att fundera på om hans kön blivit avgörande för hans rätt till himmelriket efter döden.
Jag hade gärna bara berömt produktionen. Men det svärtas dessvärre ner av hatet mot män. Det är inte och kommer aldrig handla om jämställdhet när det kommer till hat och förtryck. Jämställdhet handlar om att kämpa för samma rättigheter – inte om att hata, förminska eller krossa pojkars rätt till frihet.
Jag hoppas att vi når en tid då det tar slut med den här typen av jargong. Där dessa skämt bemöts av samma förvrängda ansikte som om någon hade sagt motsvarande om kvinnor. Jag orkade inte förklara allt det här för min son den här gången. Jag ville förskona honom och förklarade helt enkelt att det är på låtsas, det är helt taget från luften och att jag och Gud älskar honom precis lika mycket.
Efteråt fortsatte sommardagen, min son for runt i trädgården, fri att ta sig fram vart han än ville. Mitt egna himmelrike.
Elise Vickman, norrländsk krönikör
Toppbild. Claire Danes som Julia och Leonardo Di Caprio som Romeo i Buz Luhrmans film Rom + Juliet (1996). Foto: Park Circus
***
