Varför vill inte svenskar se svensk film?

Att biografbranschen står inför betydande utmaningar har varit tydligt under en längre tid. Vissa faktorer ligger utanför biografernas kontroll. Ett sådant exempel är hur Disney behandlade James L. Brooks senaste film, Ella McCay, som Jon Asp har skrivit om i Fokus.

En av organisationerna som försöker analysera situationen är European Digital Cinema Forum (EDCF). Efter att ha haft sina senaste årliga konferenser i Amsterdam och Bergamo var det i år dags för Warszawa att stå värd för evenemanget. Det är ett intressant val, eftersom den polska filmscenen länge har varit oerhört livaktig, både när det gäller breda filmer och arthouse.

Konferensen inleddes med en översikt av EDCF:s vicepresident Patrick von Sychowski som snabbt slog fast att man gör bäst i att sluta drömma om världen före pandemin och så snabbt som möjligt anpassa sig till den nya verkligheten. Han radade också upp teman som skulle bli återkommande under konferensen, inte minst ordet “premium”, som kan framstå som ett buzzword men som har visat sig vara nödvändigt. Sedan kan ordet tolkas på olika sätt, men huvudpoängen som upprepades av biografägare, arkitekter och även ljudtekniker var att det krävs en USP för att få folk att besöka en biograf.

I den efterföljande panelen deltog Tomasz Jagiello, som har lett den helt polskägda kedjan Helios i mer än 30 år. Han berättade att 2025 var deras bästa år på väldigt länge, vilket berodde både på starka inhemska och amerikanska filmer och på de evenemang man har. Jämte de sedvanliga teater- och musikföreställningarna finns även teman som “film för konnässörer”, “film för kvinnor” och många andra. Kombinerat med Helios investeringar i toppmodern teknik, bekväma fåtöljer och en unik design blir varje besök på en av deras biografer en erfarenhet att minnas. Det märktes på de europeiska besökarna att de var imponerade av de biografer de besökte.

Apropå design deltog Piotr Geraltowski senare i en panel. Hans arkitektbyrå har ritat flera av Helios biografer, inklusive flaggskeppet i Warszawa, där entréhallen ser ut som en gata i New York, men där även det lokala är ett viktigt inslag i designen. Ingen Heliosbiograf är den andra lik. I Kalisz är färgskalan präglad av bärnsten eftersom det fanns en bärnstenspassage i staden under medeltiden. I Östersjöstaden Koszalin är silver det bärande elementet, vilket syftar på en legend om en platinaskatt i staden.

Geraltowski och andra pekade på hur viktig premiumupplevelsen är och att den börjar redan vid ankomsten till biografen. “Lobbyn är filmens första akt” var ett av citaten. Han betonade också vikten av olika typer av utrymmen, där ett lugnt café med kvalitetsvaror är en essentiell del av äventyret. Biografer tävlar inte bara med varandra och streaming utan även med andra evenemang.

Ytterligare en väsentlig faktor är hur stor framgång lokala filmer har. En karta från 2025 var en nedslående syn med svenska ögon då inhemska filmer hade betydligt mindre marknadsandelar än i de nordiska grannländerna och extremt mycket mindre än i Frankrike, Tyskland och Polen. En föreläsare från Tjeckien menade att 2025 inte var ett betydande år för tjeckisk film, men ändå hade man sex filmer bland de 20 mest sedda. Om man kan diskutera hur relevant en jämförelse är med stora länder som Tyskland och Polen så är en rapport från Tjeckien ändå belysande.

Ett intressant exempel på inhemsk films betydelse kan man hitta i Japan, där 2025 var det mest framgångsrika året någonsin. Anledningen var inte amerikanska blockbusters utan inhemsk anime. Filmer som Avatar visades inte sällan på förmiddagen medan kvällarna fylldes med anime, indiefilmer och klassiker. Det sistnämnda är ett tema som återkommer i många länder. Även om det är sant, som Patrick von Sychowski sade, att “There is no new normal” och att varje land har olika förutsättningar, är det påfallande hur framgångsrika äldre filmer har varit under en längre tid, både på arthousebiografer och i kedjor.

Andra dagen av konferensen ägnades åt besök på Kinoteka i det imposanta Kulturpalatset och på stadens cinematek, Kino Iluzjon. Det intressanta var att många av talepunkterna från den mer teoretiska första dagen bekräftades eller rentav förstärktes av de erfarenheter som presenterades. Cinemateket har under en längre tid försökt visa nya filmer, men berättade att de kommer att avveckla det mer och mer, eftersom det inte är vad deras publik vill ha.

Samtidigt bekräftades vikten av evenemang, gärna med en spirituell ton. Ett exempel är Metallarbetarnas Dag, som var en helgdag under kommunist-eran men som nu har omtolkats som en dag för metalheads. Kino Iluzjon valde i år att ”fira” dagen med visningar av de två Spinal Tap-filmerna. Båda visningarna drog mycket folk, men gick lyckligtvis inte upp till 11. Även i Sverige talas det om publiktillströmning till arthousebiografer.

Under besöket på den tidigare nämnda Kinoteka framkom det hur ofta de ansvariga förvånats över publiktrycket för vissa filmer. En visning av Lawrence av Arabien såldes ut så snabbt att man fick sätta in flera extravisningar. För några år sedan visades Béla Tarrs Sátántangó på festivalen New Horizons i Wrocław. De två visningarna som ägde rum i ett multiplex som numera huserar nio arthousesalonger blev så framgångsrika att filmen åkte på turné i ett antal städer i Polen, där den presenterades av festivalgrundaren Roman Gutek.

Ytterligare en anledning till att det här fungerar såg konferensbesökarna med egna ögon. Vilken biograf de än besökte, möttes de av barn som var där för skolvisningar och andra evenemang. Nu är Polen ett land där ett mikrobryggeri är döpt efter Wajdas klassiker Det förlovade landet, vilket visar hur kultur är mer naturlig än påtvingad. En nättidsskrift om film med unga skribenter publicerar under rubriken ”Klassikerprojektet” klassikerlistor från tidigare år (I år 1926, 1936, etc.). När man läser dem slås man av de unga skribenternas kunskap och passion.

Varje land har sina utmaningar, och i Sverige vill det till att biografer blir mer lockande och inbjudande och att man börjar applicera prisskillnader mellan en stor salong och en låda med en duk minimalt större än en Oledskärm hemma. Premium är i många länder en betydande del av vinsten och ger i snitt tre gånger mer vinst per duk jämfört med vanliga salonger. Det visar att folk är beredda att betala om alternativet erbjuds.”Film i högklackat” skulle kanske inte fungera i Sverige, men det är viktigt att man tänker minst ett varv extra för att ge publiken en unik upplevelse.

Toppbild: Helios lyxiga biograf i Gdansk.

***

Läs även: Värnamo har skrivit in sig i den svenska filmhistorien

Läs även: Vad är hemligheten bakom det danska filmundret?