VFO_juholt

En kung blir till

Det här är en historia om 138 dagar i ett svenskt politiskt parti. Den handlar om vrede och vilsenhet och om ett oväder. Om hur missförstånd och förtal blir lika tunga beslutsunderlag som fakta och uppriktiga besked. Och om Håkan Juholt, han som trodde att han vann.

Nu är vårt lustspel slut: aktörerna,
som jag har sagt dig, voro andar alla
och löstes upp i luft, tunn luft, med ens,
och liksom detta bländverk utan kropp,
så skola stolta slott, skyhöga torn
och tempelvalv, ja, själva detta jordklot,
med allt vad däri är, en gång försvinna
och liksom denna väsenslösa hägring
ej lämna efter sig det minsta spår.

Ur Shakespeares »Stormen«

Kapitel 1

I vilket Mona Sahlin gör bort sig, Pär Nuder dyker upp som gubben i lådan och Distriktsklustret gör entré.

När Mona Sahlin lagt fram sitt förslag satt de tysta en stund. Hon menade alltså allvar. Hon ville verkligen att de skulle ställa sina platser till förfogande. Hennes plats, deras platser, hela partistyrelsens.

Någon av dem hann tänka: Ingen kan ju beräkna konsekvenserna av ett sådant beslut!

De hade samlats efter lunchtid på Bommersvik, ett par grader kallt ute, måndagen den 8 november 2010. De ordinarie ledamöterna i verkställande utskottet, suppleanterna och de adjungerande. Thomas med sin flint, Peter med magen, Ibbe och Heléne och Elvy, Sven-Erik från skogen, Stefan, Wanja, Ylva som varit vänsterpartist, Tomas den blyga och Mikael med framtiden för sig.

Tanken att pröva förtroende var inte främmande för dem även om det aldrig förr hade gjorts på detta sätt. Följaktligen haglade motargumenten. Mona fick inte stöd. Saken bordlades; inga platser skulle ställas till förfogande.

Den kvällen åt de middag tillsammans i lilla matsalen, den med de fina spegeldörrarna. Det blev sent, lugnet före stormen. Dagen därpå reste var och en hem till sitt.

Den kvällen, på tisdagen, hade »Aktuellt« ett inslag där Margit Silberstein, den politiska kommentatorn, berättade att det fanns ett »tryck från partidistrikten på att partisekreterare Ibrahim Baylan ska avgå« och att »även den ekonomisk-politiska talesmannen Thomas Östros ställning är starkt ifrågasatt«. I inslaget sa Håkan Juholt, distriktsordförande i Kalmar:
– Hela partistyrelsen, inklusive Håkan Juholt, bör avgå och ställa sina platser till förfogande.

Alla socialdemokratiska maktspelare såg att mörka moln tornade upp sig. Men exakt hur? Och varför? På de punkterna var alla inte så säkra, men gavs heller inte tid att tänka efter.
På onsdagens eftermiddag höll Mona Sahlin en presskonferens där hon ställde sin egen plats till förfogande och begärde att resten av partistyrelsen skulle göra samma sak. Exakt det som verkställande utskottet sagt nej till. Därmed bröt ovädret ut.

I Sydsvenskan skällde Morgan Johansson från Skåne ut Thomas Östros. Till TT sa Wanja Lundby-Wedin att Sahlin gjorde fel. I Expressen pekade anonyma källor ut Sahlins rådgivare Stefan Stern som klåparen bakom kaoset, samtidigt som distriktsordföranden i Skaraborg Urban Ahlin fick sig ett par snytingar i form av nygamla anklagelser om sexuella trakasserier.

– Ett ansvarslöst och avancerat spel, sa Ibrahim Baylan i Svenska Dagbladet.

– Jag ser det inte som möjligt att Mona Sahlin fortsätter som partiledare, svarade Raimo Pärsinnen, ordförande i Gävleborg, i Sveriges Radio.

I en debattartikel skrev Thomas Östros att den fastighetsskatt han själv pläderat för i valrörelsen var dålig. Och inte blev situationen mindre rörig av att Stefan Stern mejlade Expressen för att försöka bevisa att han inte utgjort källa till »de senaste dagarnas angrepp på personer i den socialdemokratiska partiledningen«.

Folk agerade inte så rationellt.

Söndagen den 14 november annonserar Mona Sahlin sin avgång.

Ingenting kommer av ingenting. Några avsatte Mona Sahlin. Hon ville kanske visa att hon själv inte klamrade sig fast, men konsekvensen av utspelet om att ställa alla platser till förfogande blev att hon spelade sina motståndare i händerna. Det verkställande utskottet underminerades, makten försköts från centrum till periferin, möjlig att fånga för dem som stod redo.

Heléne Fritzon, till exempel, en prydligt klippt 50-årig före detta lärare som ägnat sig åt kommunpolitiken sedan 18-årsdagen, distriktsordförande i Skåne sedan sju år, dokumenterad Sahlin-kritiker sedan fem.

Eller Håkan Juholt, den fryntlige och frispråkige försvarspolitikern från Oskarshamn, 48 år, förnedrad av Sahlins gäng i en förlorad kamp om partisekreterarposten ett par år tidigare.

Och Peter Hultqvist, 52, med sin blonda snedlugg, som suttit 17 år som kommunalråd i Borlänge och varit en av Göran Perssons favoritröster från landet innan han hamnade i verkställande utskottet.

Vi kan kalla dem Distriktsklustret, för någon egentlig grupp var de inte. De saknade gemensam agenda – sakpolitiskt splittrade – men de delade ett intresse. De ville bryta det som de såg som en stockholmsk maktdominans, och själva flytta fram sina positioner.

Till det här klustret bör även Raimo Pärsinnen i Gävleborg räknas, och kanske – här skiljer sig källorna – Urban Ahlin i Skaraborg, Ulla Gradéen i Jönköping, Jörgen Hellman i Norra Älvsborg och Kenneth G Forslund i Bohuslän.

Långt ifrån alla brydde sig om att dölja sina spår. Heléne Fritzon, till exempel, hade stött idén om att alla borde ställa sina platser till förfogande, men ändrade sig efter att Sahlin väl gått. På tåget ner från Stockholm på söndagen den 14:e meddelade hon Sydsvenskan per telefon att hon inte alls var så säker på att själv sluta. Håkan Juholt valde – för ovanlighetens skull – att hålla tyst. TT frågade honom den 16 november om han ville bli partiledare, och fick svar i ett sms: »Om den valberedning, som snart ska väljas, kommer med någon sorts fråga till mig, kommer jag då till den ge mitt väl genomtänkta svar.«

Detta Distriktskluster hade nu försprång i jakten på att få bli kungamakare.

På morgonen fredagen den 19 november pekas Pär Nuder ut i Aftonbladet som hetaste partiledarkandidaten. Källorna är anonyma. Ett fåtal timmar senare, tjugo i elva närmare bestämt, rapporterar Expressen att Nuder inte lär bli partiledare eftersom han just tackat ja till ett jobb i den tidigare amerikanska utrikesministern Madeleine Albrights konsultfirma.

Lägligt av Nuder att kunna skylla på Albright just nu, lite för lägligt. Lyder tolkningen lite varstans i socialdemokratin.

Så där spelas spelet i några veckor. I partiet där svåraste brottet sägs vara att trakta efter ett uppdrag tycks det finnas massor av villiga: Damberg, Östros, Palm, Messing, Johansson, Wallström, Österberg, Sundström – alla nämns i medierna. Nästan som om deras motståndare pratar upp dem, bara för att sänka dem.

Ulrica Messing och Margot Wallström avböjer. Journalisterna fastnar för Sven-Erik Österberg.

Vi kan kalla dem Etablissemangsklustret. De som varit närmast Sahlin – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson och Ibrahim Baylan, men också ett gäng tjänstemän med makt över den interna infrastrukturen samt, inte att förglömma, en hög partiveteraner som mer än gärna lägger sig i. Det är dem som Distriktklustret nu är ute efter, det är deras makt Håkan Juholt och de andra vill bryta.

Kapitel 2

I vilket Sven-Erik Österberg förlorar facket, Kalmar väljer Anders Sundström och Berit Andnor går sin egen väg.

Den 4 december ställde sig Sven-Erik Österberg framför en reporter i riksdagens andrakammarsal och sa två ord:

– Mycket logik.

Det var ungefär det sämsta han kunde säga.

En vanlig missuppfattning är att politiskt spel, så kallad politics, är väsensskilt från politiskt innehåll, policy. I verkligheten är de två sidor av samma mynt.

Österberg, född 1955, började jobba som skogsarbetare i Skinnskattebergs revir på den tiden när Domänverket fortfarande fanns. Facklig ombudsman, socialnämnden, kommunalråd, riksdagsledamot 1994. På hösten 2010 förkroppsligade han mitten av partiet, i medierna omhuldad som fackens favorit. Men nu ställde han sig på högerflanken.

Denna snöiga 4 december höll den i praktiken avgångna Mona Sahlin ett märkligt tal där hon skällde ut sitt parti för att hon aldrig fått driva den politik hon önskat. Viktigaste för Österbergs vidkommande var att hon krävde en gradvis avtrappning i ersättningen i a-kassan, en bortre parentes för att prata socialdemokratiska. Om just den frågan hade partiet och facken bråkat inför valet, och facken hade surat rejält på Österberg innan de uppfattat det som att partiet till slut begravt idén.

Men nu fick de höra Österberg säga att det låg »mycket logik« i Sahlins resonemang om a-kassan.

Wanja Lundby-Wedin blev, det beskriver flera källor, fly förbannad. Och hade Österberg någonsin haft ett uns av det fackliga stöd tidningarna brukade beskriva försvann det i den här stunden och diskvalificerade i praktiken honom som partiledarkandidat, även om det skulle dröja innan journalisterna begrep det.

Etablissemangsklustrets problem var att deras kandidater redan var försvagade. I villervallan efter Sahlins avgång hade de utsatts – eller utsatt varand­ra – för allsköns attacker. Källorna går isär här och det är omöjligt att avgöra vilken version som är mest rätt, den som säger att Ylva Johansson hade gått runt och fiskat efter Thomas Östros jobb som ekonomisk-politisk talesperson eller den som uppger att just den historien var en lögn Distriktklustren försökte slå i Östros för att sprida skräck och splittring.

Egentligen spelar det ingen roll. I politiken är inte sanningen alltid det viktiga, utan tolkningen av sanningen. Och många tolkade läget som att Ylva Johansson och Ibrahim Baylan hade förskjutits från centrum. Kvarstod gjorde Österberg och Östros med staber – och Stefan Stern, som få visste var de hade. Var han en aktör i partiledarkampen? Eller satt han bara och administrerade Monas sista månader?

I Distriktsklustret – men också på andra håll – växte tolkningen fram: Österberg är kandidaten som spelas upp, men Östros är den verkliga kandidaten. Och visst måste de ha gjort upp om saken?

Först för Kalmar fram Anders Sundström. Håkan Juholts distrikt driver en ovanligt öppen kampanj för den tidigare näringsministern och nuvarande Folksam-direktören. Tämligen snart övergår dock rapporterna från Distriktsklustret till att handla om Pär Nuder. Decembervindens hetaste rykte flyger över landet: Skåne vill ha Nuder! Vänsterfästet väljer högersossen, de har med sig Dalarna och Kalmar, kanske fler, de har redan uppvaktat honom!  En statsman som står över 1990-talets puerila bråk, lyder argumentet sedan från Skåne. Från hela Distriktsklustret.

Två öar i ett stormande hav, två verkliga kandidater i en strid mellan periferin och centrum. Och runt dem en massa kobbar och skär utan vilja att ta ställning. Och så Berit Andnor.

I praktiken är det Ibrahim Baylan som utser valberedning. Berit Andnor är inte förstaval, om det vittnar flera källor, men spelas in från södra Sverige när andra gjort sig omöjliga.
Andnor kan välja att göra som en valberedare brukar göra, det finns en metod att följa, vi pratar ändå om den bäst organiserade partipolitiska kraft svensk demokrati har upplevt.

Det normala är att en valberedare frågar en dryg handfull personer om de kan tänka sig att stå på valberedningens förfogande, på en bruttolista. Någon sådan fråga kommer inte till de tänkbara kandidaterna.

Andnor vill heller inte att de 26 partidistrikten ska lista sina favoritnamn, utan vilka egenskaper en partiledare bör ha. Vilket gör att processen drar ut på tiden.

Också på ett tredje område frångår Andnor traditionen – hon struntar i regionerna. Socialdemokraterna består av 26 distrikt med varsin ordförande och varsin försteombudsman. Distrikten delas sedan in i regioner: »Mälardalen« som också kallas CDUTE, Stockholms län eller »Lenet«, Stockholms stad som går under namnet »Stan«, »Väst« som är Göteborg med omnejd, »Skogen« som är de förenade Norrlandsdistrikten och så »Skåne« och »Sydost« som ofta samarbetar med varandra.

Det är på regionnivå svåra frågor brukar avgöras, geografin har varit vägen till enighet.

Inför en kongress brukar inte bara en valberedning utses utan också ombudsmän som för var sin regions räkning ingår i den så kallade Lilla gruppen. Dess uppdrag är att skugga valberedningen och lösa knutar mellan distrikt, kommunicera och sondera.

Men den här gången sänder Berit Andnor ut signaler om att processen ska ägas av valberedningen ensam.

Lilla gruppens och regionernas historiska styrka är att de har gjutit olja på vågorna när konflikter mellan en partivänster och partihöger uppstått. I till exempel södra Sverige har Kalmar, som ofta lutat åt höger,  och vänsterdistriktet Skåne gynnats av att enas. Samma sak i Skogen, där Gävleborg är lite mer vänster medan Norrbotten är mer höger.

Det var det här systemet som slutade fungera i SSU på 1990-talet. Man upphörde att tala regionerna emellan och började agera falangvis, vänster mot höger. Ungdomsförbundet splittrades i praktiken i två organisationer.

En sådan söndring i partiet utgör skräckscenariot, också för flera i valberedningen. En befogad rädsla, visar det sig snart.

Den 17 december publicerar Aftonbladet dokument som visar att tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström i sin roll som konsult på pr-byrån Prime tagit uppdrag av Svenskt Näringsliv, uppdrag som går ut på att flytta socialdemokraternas politik åt höger. Samtidigt som han har debatterat socialdemokratins framtid utan att redovisa detta.

Dagarna efter dras Ilija Batjlan, profil i Stockholms län, och tankesmedjan Arena in i härvan. Nordström löper gatlopp. Arena bryter med Prime. Stockholms stads partidistrikt väcker ett uteslutningsärende mot Nordström. På sajten Makthavare.se gräver den tidigare högersossen Andreas Henriksson efter den eller dem som läckte dokumenten till Aftonbladet och hävdar sig finna ett spår som leder till Morgan Johansson, vänsterprofilen från Skåne, och Berit Andnor, valberedningens ordförande.

Primegate, som det kallas, är 1990-talsbråkens saggiga efterbörd. Så firar en generation socialdemokrater jul.

Vad är det egentligen de slåss om? Vad är det som står på spel? Partiledarposten förstås, möjlighet att påverka partiets inriktning, en potentiell statsministerpost. Men vad mer? När det nya året börjar står en Thomas Östros mot en Pär Nuder. Vad spelar det för roll för svenska folket vem det blir?

Båda har en liknande politisk profil, socialdemokrater med lätt lutning till höger, formade av 1990-talets krisår, i mittfåran, Perssons pojkar båda två. Östros är förknippad med ett rödgrönt samarbete, möjligen skulle det vara skillnaden. Eller så handlar det om att vissa delar av partiet är så paranoida att de på fullaste allvar tror att Nuder skulle börja driva en vänsterpartistisk politik bara för att hans namn nämns i Skåne.

Distriktsklustret består egentligen av två grupper. En som sakpolitiskt vill till vänster: Skåne, Jönköping, Gävleborg, så småningom ansluter sig likasinnade Södra Älvsborg och Kronoberg. En annan som mer ligger i mittfåran, eller till höger: Kalmar, Skaraborg, Dalarna, Blekinge, Norra Älvsborg. Vänsterdelen av klustret är hela tiden i minoritet.

Det går att ställa frågan på ett annat sätt: Vad händer med den som förlorar?

Håkan Juholt trodde sig först kunna bli EU-parlamentariker 2009 men snuvades av Marita Ulvskog och partiledningen. Sedan var han övertygad om att han skulle bli partisekreterare, men ställdes åter åt sidan. Han så gott som försvann från den rikspolitiska scenen. Hade han någon gång något att säga var det få eller ingen i partitoppen som lyssnade. Någon som tror att han inte blev bitter?

Pär Nuder petades från posten som ekonomisk-politisk talesperson och lämnade politiken och har av allt att döma inte kunnat utöva något större inflytande på Mona Sahlin. Inne i partiet var det få som trodde att han var borta för alltid; politikerna själva tror att det yrke – eller uppdrag – de utför är det högs­ta uppnåbara på denna jord, de utgår från att kollegor som tvingas lämna längtar tillbaka. Jobb, försörjning, ära; att få vara på insidan.

Etablissemangssklustret tolkar läget: Pär Nuder och Håkan Juholt hämnas nu det vi gjort mot dem. Nuder vill bli partiledare och är hjärnan bakom det här, det är honom vi måste stoppa, annars hamnar vi i kylan precis som de har gjort.

Kapitel 3

I vilket Stefan Stern äter frukost i Hongkong, Pär Nuder tackar nej och Thomas Östros kampanj går i baklås.

Frukosten serverades klockan kvart över åtta på 33:e våningen i Jardine House, ett stålbepansrat monster till höghus i Hongkong, konstruerat med rader av små runda fönster i fasaden – en utsmyckning som gett byggnaden öknamnet »House of 1000 assholes«.

Klockan halv nio intog Thomas Östros scenen. Han var denna tisdag den 18 januari inbjuden av Svenska Handelskammaren för att i advokatfirman Mannheimer Swartlings konferensrum tala på temat »When will Europe start to grow again?«.

Det anmärkningsvärda var inte att Östros var i Hongkong. Han har, precis som Handelskammaren poängterade i sin introduktion, lång erfarenhet av svensk politik – född 1965, inskolad i SSU, 16 år som riksdagsledamot och flera ministerposter bakom sig. För de flesta i partietablissemanget utgjorde han den självklara efterträdaren till Sahlin, den som skolats fram i konsten att regera och stod på tur.

Det anmärkningsvärda var att Stefan Stern var där.

När Stefan Stern var sjutton år skaffade han en egen lägenhet i Solna och engagerade sig i gymnasiets SSU-klubb. Han gjorde sig ett namn bland Stockholms läns unga och utsågs till försteombudsman, med uppdrag att hålla samman koalitioner, räkna röster, skälla ut bångstyriga delegater inför kongresser och bearbeta medier. Ungefär samma tjänstebeskrivning som han många år senare fick hos Mona Sahlin.

Logiskt sett hade han nu inget att slåss för, men Distriktsklustret gör precis som Etablissemangsklustret och drar slutsatser utifrån tro i stället för fakta. Och agerar sedan utifrån dessa tolkningar av verkligheten. För dem innebär en gemensam studieresa till Hongkong att: Stern agerar för Östros nu, de har släppt Österberg och tagit fram det tunga artilleriet.

Att vara kandidat eller inte, det är frågan. Pär Nuder är 47 år och har i trettio av dem utbildats av partiet för att en dag kunna bli partiledare. Efter sin sorti 2008 skrev han en bok där han inte bara distanserade sig från Göran Persson utan också beskrev en ny socialdemokratisk politik. Många har vittnat om närmast religiösa omvändelser under föreläsningsturnén som följde.

Han är den alternativa berättelsen, strategin som aldrig prövades.

I Etablissemangsklustret tror man alltså att Nuder vill tillbaka; relationen mellan Nuder, Östros och Stern är speciell. Stern har, på tveksamma grunder, pekats ut som den person som förödmjukade Nuder när denne petades från posten som ekonomisk-politisk talesperson, ett uppdrag som Östros i stället fick. Alla tre är män med höga tankar om sig själva, sprungna ur samma delar av partiet; de kunde lika gärna ha varit vänner, men har i stället blivit rivaler.

Vill Nuder? I januari utvecklas frågan till en egen vetenskaplig disciplin med två skolor. Den första som säger att denne spetsnäsiga man självklart vill för att han drömt om det här i hela sitt liv, för att han är svag för beröm och för att ingen pratar vackrare om »the joy of politics«. Den andra lägger fram att gluggen mellan tänderna knappast har lust att städa upp efter dem som körde hans parti i botten utan att lyssna på honom, att han trivs med att göra business vid Stureplan och att han redan får leka politik med brittiska kompisen David Miliband.

Att Nuder inte dödar ryktena kan bero på andra saker än att han vill bli partiledare. I hans situation finns motiv att utnyttja situationen till att hämnas på Östros och Stern, återupprättas som tung röst i partiet och kvalificera sig för framtida internationella uppdrag.

Halvvägs in i januari växer hans namn, särskilt inne i valberedningen, trots att beredningen utåt sägs ägna sig åt att ta fram kriterier, inte diskutera personer. Trovärdiga källor gör gällande att Berit Andnor driver Nuders namn hårt, att hon redan från början varit inriktad på honom. Det finns ingen majoritet för honom i distrikten men väl i valberedningen där fler än Distriktsklustrets representanter nu talar väl om honom. Då, på lördagen den 22 januari, ringer Pär Nuder till Berit Andnor och säger:

– Jag vill inte.

I en intervju med SVT:s Mats Knutson stänger han sedan alla dörrar till partiledarposten och låser igen med tredubbla lås:

– Finns det något som kan få dig att ändra dig?

– Nej.

Så faller Distriktsklustrets första kandidat. Och vinden viner över vilset parti.

Det kan verka enkelt nu, Thomas Östros är den enda kandidat som återstår. Men så lättbegriplig är inte den federation av intressen som kallas socialdemokratin. Utanför de två stora klustren finns skär och kobbar som stretar åt alla möjliga håll.

En spirande gräsrotsrörelse kring Lena Sommestad fyller inte bara tv-sofforna utan gör också livet besvärligt för Thomas Östros i hemmadistriktet Uppsala. Kriskommissionen lutar sakpolitiskt åt den vänstra halvan av Distriktsklustret. Studentförbundet, Östros gamla skola, hånar den skallige. SSU kräver att alla gamla ska bort. Aftonbladet skriver: »Välj rörelse, inte Östros«. Många pratar policy – och vare sig de vill åt vänster eller höger är de mot det som Sahlin och Östros har drivit i valet. Facken, frustrerade veteraner från Ingvar Carlssons tid, Perssons gamla pojkar – alla har åsikter. Flera av regionerna och distrikten vägrar dessutom ta ställning. Skogen vet varken ut eller in. Väst kan som vanligt inte enas internt. Stockholmarna i Stan hoppas att mediernas förtjusning över Veronica Palm ska ta henne hela vägen till verkställande utskottet. Medan stockholmarna i Lenet ligger lågt och drömmer om Damberg.

Thomas Östros kampanj står och stampar på samma ställe. Den når inte in till valberedningen.

Kapitel 4

I vilket Mikael Damberg försöker skaka av sig ungdomssynderna, valberedningen blir desperat och Distriktklustret halar fram Thomas Eneroth.

Fröna till den stora konflikten i SSU på 1990-talet grodde i Lenet och i Skåne. I skilda åsikter om välfärdens organisering, arbetsrätten, det europeiska samarbetet och den offentliga sektorns storlek. Högern – Lenet, Östergötland, Norrbotten, Kalmar, Blekinge, Västerbotten – drog tillsammans med väns­tern – Skåne, Stan, Jönköping, Gävleborg – ner SSU i skiten.

När Mikael Damberg valdes till ordförande 1999 med två rösters marginal försökte han mäkla fred. Han tog in en konfliktkonsult. Den budgetsanering som varit bakomliggande orsak till oenigheten byttes mot högkonjunktur och det blev fritt fram att lansera expansiva förslag. Men ungdomsförbundet kunde aldrig enas om några sådana.

Damberg själv, en tidig 1970-talist med pålitliga partigängare till föräldrar och en utbildning på förvaltningslinjen i bakfickan, hankade sig fram ändå, Lenet är fyllt av partiadel som hjälper varandra. Han satt i fullmäktige hemma i Solna, kom in i riksdagen 2002, blev distriktsordförande 2004, utvecklades till en duktig skolpolitiker.

Men har han potential att bli partiledare? När Pär Nuder hoppar av väcks i Lenet en förhoppning om att Damberg kan bli en riktig kandidat. Delar av Nuders stöd i valberedningen rör sig mot Damberg – som en person som står för något yngre och nyare än det som Etablissemangsklustret och Distriktsklustret kan presentera.

Problemen är två. Distriktsklustret betraktar Lenet som en del av etablissemanget, som en del av den stockholmsmakt man vill bryta. Själva ordet förnyelse har i socialdemokratin blivit synonymt med högerpolitik, eller rättare sagt: det som en gång var höger. 1995, när bråken började, var friskolors existens höger i partiet och i svenska samhället. Det är det inte 2011. 1999, när de fortsatte gräla, var regleringar av hur friskolorna skötte sin verksamhet vänster. Det är det inte 2011.

Oförmågan att omdefiniera begreppen – både i Lenet och i Skåne – gör att kampanjen för Damberg snabbt möter motstånd. Det spelar ingen roll att Kalmar stått på Dambergs sida under SSU-åren och till stor del fortfarande gör det sakpolitiskt. Inte heller bryr man sig om att Lenet faktiskt är ovanligt rikt på politiska begåvningar, som försökt föra fram nya organisatoriska idéer. Allt viftas bort i vinden.

Tony Johansson, socialdemokrat i Lund, bror till Morgan Johansson och veteran från SSU-krigen, målar på Newsmill ut Damberg som valfuskare. Två dagar senare berättar SSU att förbundet inte har någon kandidat men att ordföranden Jytte Guteland, själv från Lenet, hyser den personliga åsikten att Damberg vore en bra partiledare.

Den gamla konflikten lever. Precis som Distrikts­klustret har varnat.

Partiledarprocessen börjar alltså som en strid mellan periferin och centrum, men glider över till att handla mer om höger eller vänster.

Redan från början insåg Distriktsklustret att det gällde att inte trampa i vänsterhålet. När företrädare från Kalmar några veckor efter Mona Sahlins avgång nämnde Anders Sundströms namn sa de att han stod över konflikterna och kunde som Ingvar Carlsson matcha fram ett nytt lag. När klustret enades om Pär Nuder användes samma argument.
Högerföreträdare flinade åt att vänstern därmed splittrades, i Stan talade man ju om Veronica Palm. Men skratten fastnade i halsen när Heléne Fritzon, Håkan Juholt och Peter Hultkvist strax efter att Nuder tackat nej lade upp Thomas Eneroth på valberedningens bord. Gänget som avsatt Sahlin höll ihop.

Tomas Eneroth – årgång -66, samma SSU-generation som Pär Nuder men med betydligt blygsammare meriter – var för de flesta svenskar och också många samhällsintresserade journalister en fullständigt okänd person. En metallarbetare från Växjö i djupaste Kronoberg som 1993 lanserat begreppet »egenmakt« i ungdomsförbundet tillsammans med Karl-Petter Thorwaldsson, men som sedan knappt hörts av i offentligheten. Partistyrelsen, javisst, och ledamot i verkställande utskottet, men mer: glest skägg av modell henriquatre, tunna glasögonbågar och ett sedan 1994 konstant hattande mellan olika poster i riksdagsutskotten utan att kvalificera sig för regeringen.

Lämnade han ens spår i februarisnön?

När socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist på hösten nämnt Eneroth som en kompromisslösning löd argumentet: »Ingen tycker illa om honom.« Och med det som huvudsakligt skäl seglar han alltså upp som nytt toppnamn.

Det är nästan att betrakta som ett hån. I Etablissemangsklustret och i Lenet tolkar man det som: De tror inte längre att de kan vinna, men de vill fortsätta slåss för att få bra betalt i en uppgörelse.

Det intressanta är att det är Thomas Eneroths kampanj som flyger högst i det oväder partiet befinner sig i. Alldeles nyss var Thomas Östros ensam kandidat, nu är de plötsligt tre. Och Distriktsklustret har försprång igen.

Det finns en linje i processen. Kravet på en större ommöblering, inte bara i yttersta toppen utan också i partistyrelsen. Mona Sahlin sa det och föll. Ibrahim Baylan upprepade det och gav Berit Andnor mandatet att »pröva alla platser«. Ändå händer ingenting. Ingen avgår. Inte Fritzon eller Juholt. Inte Östros. Inte heller Baylan.

Den 9 februari kräver kvinnoförbundet att en ny partiledare måste driva kvotering av föräldraförsäkringen. Den 10 februari säger Kriskommissionen att det kommer att behövas ytterligare en extrakongress, till hösten 2011.

Den 14 februari ropar kommunalrådet i Norrköping Lars Stjernqvist: »Bryt banden med LO!« Samma dag föreslår Kriskommissionen i sin slutrapport mer facklig-politisk samverkan, satsning på arbetsmiljö och stopp för alla idéer om en bortre parentes i a-kassan.

Den 21 februari lämnar Ilija Batljan politiken för näringslivet, och medieprofilen Alex Schulman löser medlemskap i partiet.

Den 22 februari påminner Mikael Romero – Mona Sahlins bortglömda 1990-talsmedarbetare – att det omtvistade begreppet »egenmakt« är vägen framåt för socialdemokratin. Den 25 februari utbryter vilt kulturvänsterbråk sedan journalisten Daniel Suhonen sulat till hälften av sina kompisar med slagträet ni-är-naiva-inför-islamismen.

Från ungdomsförbundet rapporteras interna strider inför valet av ny SSU-ordförande. I parti- och riksdagskansliet tar 65 tjänstemän ett erbjudet avgångsvederlag. Men i partistyrelsen och det verkställande utskottet finns inga sådana lockbeten. Ledamöterna frågar helt enkelt hemma i distrikten om de har stöd för att fortsätta och får ofta ett ja till svar – eftersom de också är ordföranden i distrikten. »Alla kliar varandra i ryggen i en sluten cirkel«, som kommunalrådet i Solna Johanna Graf uttrycker saken.

Vad kan Berit Andnor göra för att lösa allt detta? Överallt hörs rop på större öppenhet, men utanför valberedningen spirar mest planterade läckor.

– Jag har pratat med personer som var med på ett möte som valberedningen hade i dag. Min bild är att valberedningen blir alltmer desperat.

Säger politiska kommentatorn Margit Silberstein i »Aktuellt« på kvällen torsdagen den 24 februari.

Thage G Peterson dyker plötsligt upp från pensionsvilan och hävdar att alla problem beror på att partiet inte lyssnat på Olof Palmes »kloka råd«. Lenets valanalys kräver ett stopp för alla skattehöjningar. Stan vill ha fler jobb i offentlig sektor.

Gustav Fridolin utnämner miljöpartiet till mitten i svensk politik.

Kapitel 5

I vilket Berit Andnor skickar brev, Thomas Eneroth hoppar av och Håkan Juholt spelar narr.

Berit på kortsidan, Katarina från Lenet, Håkan från Örebro, Göran från Götet, Janne från Blekinge, Louise från Östergötland, Hans från Dalarna, Kristina från Norrbotten, Anders från Skåne, Teres från Stan och så unge Jonas från Värmland.

Alla förutsätter att de elva ledamöterna i valberedningen ska nå enhällighet, sådan är traditionen, man ägnar sig inte åt splittrande voteringar när man söker en partiledare. Eller?

I början av februari skickar Berit Andnor ut ett ensidigt brev – ingen presskonferens – som hon kallar »Bilden av det framtida ledarskapet«. Tre månader efter Mona Sahlins avgång har valberedningen kommit fram till de kriterier alla redan tänkt ut från början: den nya ledaren måste samla partiet, stärka organisationen, bygga ett lag, leda idédebatten, utveckla politiken, kunna kommunicera, ha prövats i sitt ledarskap, ha internationella kontakter.

Det säger ingenting om det som sker inne i valberedningen. Formellt är de verkligen elva personer – alla representerar varsitt distrikt eller varsin region, i vilka de ska förankra alla beslut – men informellt är de färre.

Två personer höjer sig över de andra genom sin tyngd, erfarenhet och sitt maktstrategiska tänkande. Berit Andnor, född 1954 i Göteborg, facklig far, flytt till Jämtland, socionom engagerad i kvinnojourer, landstinget, distriktsordförande, riksdagen 1991, partistyrelsen 1997, regeringen 2002.

Och Göran Johansson, årgång -45, fackpamp i Göteborg, därefter kommunpamp på samma plats, partistyrelse, verkställande utskott, bärandes Sveriges näst största stad i sina valkiga händer.

När valberedningen nu ska hantera tre kandidater har dessa två personer ett psykologiskt övertag på de andra nio.

Valberedningen ber distrikten skicka in namn på kandidater, men inte bara ett namn utan fyra eller fler. Vilket gör att till exempelvis Norrbotten skickar in åtta namn – alla som nämnts utom Österberg – men att ytterst få får reda på vem Norrbotten verkligen önskar.

På kongressen ska 350 ombud rösta och det krävs alltså 176 röster för att vinna. I slutet av februari är dagsnoteringen 134 kongressombud för Eneroth om man utgår ifrån att Stockholms stad har gett upp Veronica Palm och förenat sig med vänstervännerna i Skåne. Att jämföra med Dambergs 41 ombud och Östros 10.

Men alla förväntar sig att valberedningen ska få fram en enhällighet. Distriktsklustrets kalkyl för Eneroth bygger på att regionerna splittras. Etablissemangsklustrets och Lenets beräkningar utgår ifrån att regionerna ska få tid att tala ihop sig, som man brukar. Då kan Mälardalsdistrikten och den mest röststarka regionen Skogen ställa sig bakom antingen Östros eller Damberg och därigenom splittra Distriktsklustret och få alla att acceptera en annan kandidat än Eneroth. Men Lilla gruppen, det normala organet för den sortens förhandlingar, kommer aldrig in i processen. I stället är det i själva valberedningen det rör på sig.

För Göran Johansson representerar Pär Nuder maktkretsen kring Göran Persson, alltså den som förvägrade göteborgaren talartid och inflytande. Men med Thomas Eneroth är det annorlunda. Flera källor beskriver samma sak:

Göteborg ställer sig bakom Eneroth och ansluter sig därmed till Distriktsklustret. Rörelsen växer snabbt, flera distrikt hakar på. Berit Andnor som hela tiden pläderat för en kandidat som står över höger-vänster-konflikten har plötsligt skapat enighet. Alla kan faktiskt acceptera honom.

I februaris sista vecka får Thomas Eneroth som första person en fråga från valberedningen, ställd för att det finns en majoritet i partiet.

Han säger nej. Hans fru säger också nej.

Valberedningen ber honom ändå tänka över helgen, en uppmaning han inte lyckas ignorera. Valberedningen tror att det ska gå att övertala honom och förbereder ett möte med alla distriktsordförandena till tisdagen den 1 mars.

Men Eneroth drar sig ur. Precis som Nuder.

Två män har Distriktsklustret lyckats driva fram i valberedningen. Två har tackat nej.

Åskvädret befinner sig rakt ovanför valberedningen den där tisdagen. Alla journalister har övertygats av ryktena om att Berit Andnor ska presentera en kandidat, i partiorganisationen förväntas ett namn. I stället kommer Andnor med beskedet att distriktsordförandena ska åka hem och vaska fram fler namn, nu också till posten som partisekreterare.

Det är å ena sidan en ganska osnygg avsättning av Ibrahim Baylan, å andra sidan ett fullföljande av det uppdrag valberedningen faktiskt har haft i flera månader. Effekten är tydlig: alla blir förbannade.

Maktspelets ABC handlar om att blockera sina motståndare och tänka i flera led. I en personstrid lyder den grundläggande regeln: spela ut motståndarna mot varandra.

Vill du ha kandidat A så talar du till en början för kandidat B som då får strida mot kandidat C. När B och C blottat varandras svagheter lanserar du kandidat A under täckmanteln av kompromisskandidat. Och vinner, om det inte dyker upp en kandidat D.

Det finns ett annat sätt att blockera kandidater också, det att hårdnackat vägra acceptera dem, även om de är de enda som finns kvar. Det är det som Östros och Dambergs kampanjer hävdar, med viss rätta, att Distriktsklustret gör. Eneroth har ju sagt nej, bara Östros och Damberg återstår – ändå vägrar delar av valberedningen att betrakta dem som giltiga kandidater. Plötsligt vänds argument om SSU-splittring mot Distriktklustret. Nu är det Skåne och Kalmar som i medierna anses föra in SSU-metoderna i partiet.

Det utbryter kakafoni. Nalin Pekgul är förbannad över mansfixeringen. »Medlemmarnas vilja verkar inte intressant«, säger en besviken s-politiker till Expressen. Riksdagsledamoten Monica Green anser att »de«, oklart exakt vilka, »bär sig åt som barnungar, eller som gamla gubbar, kanske man skulle säga«.  Thage G Peterson påstår att han själv kunnat utföra valberedningens arbete på en dag. Hela den socialdemokratiska bloggosfären spyr ur sig invektiv.

Det är fascinerande. Moderaterna innehar regeringsmakten, problemformuleringsinitiativet och kapitalet. Och allt det socialdemokratiska arbetarepartiet klarar av att spela upp är en slå-i-dörrar-fars.

Knappt någon hör det oblyga påståendet från Kalmars partidistrikt, det som kommer redan på tisdagskvällen: Det pratas om Håkan Juholt nu.

Den karlen är vis nog att spela narr. Har Håkan Juholt velat bli partiledare hela tiden? Har Kalmars förslag om Anders Sundström, Pär Nuder och Thomas Eneroth hela tiden varit en bluff? Kanske, ingen betvivlar Juholts vilja att stå överst, men inte heller hans insikt om att han aldrig var tänkbar från början. Men stormen har vänt upp-och-ner på situationen. Han pratar med sina närmaste om sig själv som partiledare. Nu spelar det mindre roll att han saknar Sundströms och Nuders ministererfarenhet; han uppfyller ju det som hela tiden varit Distriktsklustrets huvudkrav och som alltmer tycks bli valberedningens – han står över falangerna. I medierna skrattas Juholt bort, men inne i partiet tolkar man utvecklingen: om valberedningen kunde bli seriös med Eneroth kan den bli seriös med vem som helst.

Kapitel 6

I vilket Ibrahim Baylan avgår, Leif Pagrotsky gör entré och Göran Persson ringer till Norrland.

I kvarteret Cephalus i Gamla stan, där socialdemokraterna nu har riksdagskansli, låg i mitten av förra seklet den klassiska regeringsrestaurangen »La Ronde«. I serveringens inre regioner satt en dag i januari 1969 avgående partiledaren Tage Erlander tillsammans med journalisten Dieter Strand. Erlander berättade att Olof Palme var skräckslagen inför att ta över. Men att i stället ta Gunnar Sträng som en övergångslösning – aldrig.

– Sträng, sa Erlander till Strand, hänger inte med på allt nytt som händer. Vad tror du Sträng vet om abortfrågan?

Vad vet en Håkan Juholt om digitaliseringen? Vad förstår Mikael Damberg av de nya idéerna för att städsla finanskapitalet? Vad begriper Thomas Östros om feminism? Frågor som aldrig ställdes högt i officiella socialdemokratiska sammanhang. Trots att vi alltså har att göra med ett parti som har en unik möjlighet att efter två valfiaskon välja just en person med nya idéer. Den som studerar socialdemokratins historia, från huvudideologen Nils Karleby till valaffischerna genom det segerrika 1900-talet, finner att ett ord, en känsla, betraktas som viktigare än andra – framtiden. Partiet som byggt ut för framtiden, som satsat på barnen för framtiden, som skapat jämlikhet för framtiden. Som rört sig med realistiska steg mot nya djärva mål.

Vilken kandidat pratade om mål? Annat än målet att få en fråga från Berit Andnor?

I början av mars är Thomas Östros närmare sitt mål än någonsin. Det återstår tre kandidater och tre veckor till kongressen. Östros har hängt med hela tiden, men aldrig riktigt fått någon kontakt med valberedningen. Hans hemdistrikt Uppsala saknar representant i valberedningen och har tvingats söka information hos andra ledamöter från Mälardalen, vilka snarare har lutat åt att stödja Damberg. Östros kampanj har också haft problemet att flera personer som förknippas med Mona Sahlin inte har kunnat agera för honom öppet eftersom Sahlin då kunnat lida skada. Stefan Stern har inte – även om Distriktsklustret tror det – kunnat ringa runt till journalister hur som helst. Och Östros stab är bättre på att beräkna jämviktsarbetslöshet än maktspelslogik.

Men nu. Nu hörs plötsligt positiva signaler inifrån valberedningen. Det sägs, på något oklara grunder, att Berit Andnor har börjat diskutera vikten av regeringserfarenhet. Något som såväl Juholt som Damberg saknar. Tolkningen i alla kluster och kampanjer: Östros är huvudkandidaten.

Direkt när Eneroth har fallit den 1 mars enas hela Mälardalen utom Uppsala för Damberg.  Lika snabbt blåser ryktet upp: Dambergs folk ringer runt och hetsar. I några dagar, kanske en hel vecka, har Damberg momentum.

Fredagen den 4 mars uppges Skåne, Kalmar, Dalarna, Jönköping och Stan stödja Juholt. Men inte Göteborgsdistriktet eller Västregionen. Vilket innebär att Distriktsklustret är splittrat. Och att Östros och Damberg fortfarande är favoriter. Särskilt för den som lyssnar på det hetaste ryktet: Skogen rör sig mot Östros.

Då återstår ännu helgen.

Idén är i grunden den gamla: enade vi stå, söndrade vi falla. Tanken är alltid när socialdemokrater fattar beslut att man ska förhandla sig fram till konsensus. Det ska inte räknas ombud, det ska nås full uppslutning. Därför förväntar sig nu de flesta aktörer att det kommer att krävas en kvinnlig partisekreterarkandidat som förhandlingsbud till tveksamma distrikt och regioner. Namnen flyger i luften: Ulrica Messing från Skogen, Lena Sommestad från CDUTE, Veronica Palm från Stan. Kvinnoförbundet kastar in ytterligare fyra: Anna Johansson (Väst), Åsa Westlund (Lenet), Annika Nilsson (Skåne) och Susanne Eberstein (Skogen). Ingen nämner Carin Jämtin, hon som har regeringserfarenhet och som sedan ska få erbjudandet.

Flera kampanjmakare beskriver att de spelar in olika partisekreterarkandidater utan att Berit Andnor och de andra i valberedningen tar det på allvar. Nästan som om de redan bestämt sig och tänker sig nå en majoritet på ett annat sätt.

Helgen är ett enda virrvarr.

På lördagen den 5 mars bakfyrar Mikael Dambergs kampanj. Han som öppet gått ut på Facebook och annonserat sitt intresse börjar i flera distrikt uppfattas som maktfullkomlig. Hans kampanjmakares telefonraggande doftar gammal SSU-skit, anser vissa i partiet, en stämning Distriktsklustret inte har några problem att sprida vidare.

På söndagen den 6 mars erfar TT att de sju distrikten i Väst har enats om att föra fram Leif Pagrotsky. Väst försöker vinna tid och bryta Östros och Dambergs momentum! Nu finns det fyra kandidater.

Samma kväll meddelar Ibrahim Baylan, via »Rapport«, att han avgår. Först beskriver han det uppenbara skälet: »Om jag sitter kvar begränsar det valberedningen.« Sedan krånglar han in sig i ett märkligt resonemang om sina barn och deras behov av honom.

Alla de här tre händelserna talar för Östros. En försvagad Damberg kan få Mälardalen att gå över till Östros. Pagrotsky riskerar att splittra Distriktsklustret och slå undan benen på Juholt. En offrad Baylan gör det lättare för den Sahlinbefläckade Östros att hålla sig kvar.

Men det händer en sak till den här helgen.

Flera distrikt sätter sig fortfarande på tvären mot Östros. Norrbotten, till exempel, uppges stödja honom endast på villkoret att han gör sig av med Stefan Stern. Om Östros nu ens har något samarbete med Stern. Det är inte ett vackert spel; blottläggningen av hur illa omtyckt Sahlins gamla rådgivare är och hur lite förtroende vissa har för Östros ledaregenskaper.

Så en 62-årig skogsbonde på gården Torp vid sjön Båven sätter sig och ringer runt till ordförandena i Skogen. Hans budskap, det beskriver säkra källor, är rakt: Skärp till er och ställ nu upp bakom Östros! Säger alltså Göran Persson, hoppas att han därmed styrt upp saker och ting och reser utomlands.

Effekten blir inte den väntade.

Den måndagen och tisdagen, när ordet om Perssons vilja flyger i partiblåsten, avtar stöder för Östros. Det spelar ingen roll att en och annan veteran i till exempel Jämtland lyssnar på Persson; skogsbondens kyss blir en dödskyss.

Östros är redan förknippad med 2010 års valnederlag, nu börjar folk också tänka på 2006 års förlust. Och Han Som Bestämmer.

När Stig Malm tar till orda brukar politiska nördar skratta och också Mona Sahlin försöker denna gång vifta bort honom som en gammal farbror. Men just vid det här tillfället slår han kanske huvudet på spiken när han på tisdagen ryter till TT.

– Det är ett rent spektakel som är ovärdigt ett socialdemokratiskt parti. Vi är valda för att gå dit och välja en partiledare, inte för att gå dit i stalinistisk anda och rösta på det vi blivit tillsagda. Jag skäms över att vara socialdemokrat.

Han är inte ensam.

Allt är hemlighetsmakeri och den enda person som talar öppet om vilken politik hon vill föra är den alla experter viftar bort för att hon saknar partiförankring, Lena Sommestad. Det är som om socialdemokratin inte vill lära av sin historia.

Mona Sahlins problem – och därmed hela socialdemokratins – var att hon inte hade mandat för att fatta de beslut hon ville fatta. Därför hängde heller aldrig den socialdemokratiska politiken i valrörelsen ihop. Det gick inte förstå om man skulle rösta på de rödgröna för att man vara snäll mot de svaga eller för att deras version av ett solidariskt samhälle skulle gynna flertalet medborgare. Det fanns aldrig ett nytt socialdemokratiskt svar på den nya finanskrisen. Det fanns inte svar på tillräckligt många av de frågor som väljarna ställde sig. Om tillväxt och om orättvisa.

Nu gör partiet samma sak igen. Vare sig väljare eller medlemmar får någon form av liten ledtråd till vad någon av de fyra kandidaterna har för uppslag till lösningar på det de betraktar som aktuella samhällsproblem. Efteråt ska Berit Andnor säga att det har varit en öppen process, men det enda som har varit öppet är hennes lögn om att det har varit öppet.

Alla accepterar den cirkusartade förnedring det innebär för en politiker att inte få berätta vad man vill förändra.

På måndagen och tisdagen är stödet för Leif Pagrotsky som starkast. På förmiddagen onsdagen den 9 mars berättar TT att Pagrotsky inte vill bli partiledare för socialdemokraterna. Han har ringt till valberedningen och avböjt, innan valberedningen hört av sig till honom, precis som Nuder gjort.

Således: Östros, Damberg eller Juholt.

Kapitel 7

I vilket Distriktsklustret hamnar i minoritet, Göran Johansson sätter ner foten och tre kandidater blir en.

Shakespeares sista drama »Stormen« berättar om Prospero, hertigen som har förvisats från palatsen i Milano till en isolerad ö. I hämnd trollar han fram en magisk storm, ett oväder som inte bara får de högsta makthavarna att lida skeppsbrott utanför ön, men som också blåser sönder hierarkierna. Munskänken tror sig kunna äkta prinsessan, kungasonen drar värja mot sin far. Prosperos oväder leder till en räcka händelser där goda och onda drabbas urskillningslöst. Allt för att Prospero vill ha sitt hertigdöme tillbaka. För att han vill bli återupprättad.

Vem är Håkan Juholt egentligen? Han som degraderades och sedan satte i gång alltsammans. Det är det få som kan svara på de här dagarna. En skicklig maktspelare, säger några. En rolig kille, spontan. Men vad han tycker, vad han vill? Där blir svaren tunnare. En förnyare i försvarspolitik. Allmänpolitiskt, det säger också hans sammansvurna, ligger han i mitten, läs vad hans kompis Peter Akinder har skrivit. Akinder, tidigare talskrivare hos Göran Persson och numera ledarskribent på Östran, har de senaste åren kritiserat partiledningen för det rödgröna samarbetet och talat om socialdemokratins obefogade rädsla för skattehöjningar. Kan Skåne trycka Juholt åt vänster? Oklart.

Det kaosartade läget där partiledarkandidater åker upp och ner i virvelvindarna utan så mycket som ett knyst om vad de vill göra med partiet kommenterade Håkan Juholt själv redan i januari. Då sa han i radiodokumentären »Riksdagen 100 dagar«:

– Jag visste vad jag drog i gång och vad jag medverkade i.

Vad övrigt är, är tystnad.

Det blir onsdag och högt uppe i de cirklande korridorerna i Cephalus-byggnaden i riksdagshuset samlas valberedningen till ett nytt möte. Som vanligt lämnar de sina mobiltelefoner utanför rummet.

Varken Dambergs eller Östros kampanjmakare uppfattar att läget är kört, tvärtom. De elva valberedarna är, enligt flera uppgiftslämnare, totalt splittrade. En källa säger att Juholt har stöd av fem ledamöter, Damberg fyra och Östros två. En annan hävdar fem till Juholt, fyra till Östros och två till Damberg.

Alla är dock ense om att de klassiska högerdistrikten i Lenet, Mälardalen och Skogen, som stöder Damberg och Östros, ligger närmast till för att få en majoritet. Om de bara kan samla sig kring en kandidat, i stället för två. Dambergs kampanj har, utanför valberedning, fört fram att de kan tänka sig att stödja Östros. Men det är som att Berit Andnor inte lyssnar på det örat.

I en valberedning utvecklas en speciell logik; här sitter människor som delar sina distrikts och regioners synpunkter på vem det borde bli. Men som också måste vara trogna valberedningen. Informationsflödet från och till valberedningen är begränsat också för kampanjmakarna, och det är inte alltid en valberedare tillåts av övriga valberedningen att ringa upp sitt distrikt eller sin region för att stämma ett nytt läge bland de elva valberedarna.

Den här onsdagen är det få i Etablissemangsklustret eller i Lenet som tror att valberedningen ska fatta något beslut. Så när de på kvällen får höra i »Rapport« att Håkan Juholt har blivit tillfrågad av valberedningen tolkar de det som att han har fått en sonderande fråga om han står till förfogande. Och förväntar sig att Östros och Damberg inom kort också ska få ett sådant samtal. Det får de aldrig.

Det enklaste sättet att beskriva vad som sker under det här avgörande dygnet är att återigen studera valberedningens ålderman Göran Johansson. Han har fram till tisdagen uppgett sig driva Leif Pagrotsky, som drar sig ur. Göteborg och även delar av Väst står då utan kandidat. På mycket kort tid, detta beskriver flera källor, lyckas Göran Johansson få Väst att ena sig och ställa sig bakom Juholt. Därmed får Juholt på onsdagen det enskilt starkaste stödet, om än ingen full majoritet. Exakt hur orden faller i valberedningen under onsdagen är oklart; antingen lyckas Östros och Dambergs folk inte visa att de kan komma överens eller så ignorerar Berit Andnor och övriga valberedningen den möjligheten. Enigheten hamras in. Periferin besegrar centrum. En underbar natt för vissa.

På torsdagsmorgonen går det upp för Dambergs och Östros kampanjmakare att beslutet om Juholt redan är fattat, att de har blivit akterseglade.

Klockan 11.00 på torsdagen samlas valberedningen igen, den här gången på tredje våningen i Cephalus, i gruppstyrelserummet, det som är stramt inrett med oljemålningen av den mustaschprydde Hjalmar Branting på kortsidan. Också distriktsordförandena är inbjudna att sitta ner vid det elipsformade bordet. De förväntas godkänna valberedningens förslag.

Klockan 11.01 går ett pressmeddelande ut om att valberedningen två timmar senare ska presentera ett förslag till ny partiledare och partisekreterare på Sveavägen 68. Men på mötet, det beskriver flera källor, stretar fortfarande många emot. Folk är förbannade, någon överväger att lämna mötet i protest. Flera tycker sig ha blivit ställda inför fullbordat faktum; att andra alternativ än Distriktsklustrets kandidater aldrig på allvar har diskuterats. Det fanns ju en potentiell majoritet för Östros! Hävdar någon. Och får svar från kortsidan: Det går inte backa nu! Vi har ju lyst ut en presskonferens!

Sammanträdet drar ut på tiden och strax före klockan ett får journalister plötsligt höra att presskonferensen riskerar att bli försenad. Vilket TT tolkar som »uppskjuten på obestämd tid«. Stormen vägrar mojna.

Klockan 13.05 ställer sig Berit Andnor till slut framför journalisterna i pressrummet på Sveavägen 68 och presenterar Håkan Juholt och Carin Jämtin som förslag till ny partiordförande och partisekreterare.

Kungamakaren heter Håkan Juholt. På en ö någonstans sitter den nya Prospero – Thomas Östros. Så förflöt 138 dagar i socialdemokratin.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett trettiotal personer i olika delar landet och på olika nivåer i socialdemokraterna, varav ett femtontal har intervjuats kontinuerligt sedan november 2010. Det inledande Shakespeare-citatet kommer från »Stormen«, akt IV scen 1, och är översatt av Carl August Hagberg.

Läs mer:

Regisserad reträtt 

Vägen från Juholt

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

21 comments

  • […] En kung blir till […]

  • […] En kung blir till: “Det här är en historia om 138 dagar i ett svenskt politiskt parti. Den handlar om vrede och vilsenhet och om ett oväder. Om hur missförstånd och förtal blir lika tunga beslutsunderlag som fakta och uppriktiga besked. Och om Håkan Juholt, han som trodde att han vann.” […]

  • […] var ett invecklat maktmygel som gjorde Håkan Juholt till partiledare. Även om han i slutändan – trots allt […]

  • alan priemel skriver:

    , vinden őverträffar stormen ,

  • […] (får man förmoda), allra helst som det mesta av det interna maktspelet inom S framgått av en artikel i tidningen Fokus och därmed kom att besannas av Bodströms bok. Men att som huvudpersonen, hr Håkan Juholt (pk)* […]

  • Morfar arbetade på bruket skriver:

    Största problemet med Håkan Juholt är detsamma som för partiet i stort. Man har blivit en introvert grupp för likasinnade. En grupp som är ”politiker” och flyter litet ovanpå i sin tro på div socialdemokratiska fraseringar utan koppling till nutida verklighet. Vilket tyvärr undergräver den socialdemokratiska tanken. Den modernisering som ett samarbete med MP innebar godtogs inte inom partiet. Undersökningar som visar att V var problemet sköts åt sidan. Risken att misslyckanden lär fortsätta känns stor. Tyvärr. Och kanske är det ett drastiskt minskat antal röster det som kan förändra allt. Det som rensar bort dem som ser ”riksdagsledarmot” som ett yrke.
    Samtidigt är det demokratins utformning som drar till sig en viss typ av människor och som ikläder dem dessa roller för att ”få vara med”.

  • […] Thorbjörn Nilsson: En kung blir till (reportage) Ett lysande reportage i tidsskriften Fokus om hur det gick till när Juholt blev partiledare för […]

  • Johan skriver:

    Fantastiskt bra skrivet och intressant! Vad man nu undrar är hur det blev såhär? Och hur det påverkat politiken, och nu då, snarae ”icke-politiken” de tvingas stå för.
    Den gamle Kjejsaren är naken…

  • […] Kanske det handlade om den utdragna urvalsprocessen i kombination med den utomordentliga artikeln i tidningen Fokus, där bilden av en slug taktiker eller ödmjukt lyssnande partigängare skildras, eller karlns […]

  • […] Oavsett politiskt fäste kan man läsa en riktigt skicklig text om hans väg till makten här i alla fall: http://www.fokus.se/2011/03/en-kung-blir-till/ […]

  • Snowfox skriver:

    Mycket bra artikel.
    Det framgick bl.a. att Juholt också tillhör ”Sosseadeln” dvs har en partipamp till förälder. Att han är kronvrak och kompis med ”Tomhylsan” och har bidraget till värnpliktens avskaffande visste vi redan.

  • Lennart Salomonson skriver:

    En lysande artikel om ett ovärdigt spel bakom (s)-kulisserna! Ett smutsigt maktspel som mer påminner om slutna förhandlingar i Kreml, där allt redan var/är på förhand bestämt, än om om den öppna strid med blanka vapen som bl.a. Stig Malm förespråkar. Spåren förskräcker.. / Lennart S.

  • Sara skriver:

    Läste den här artikeln i tidningen. Fantastiskt intressant! Strålande! Tack Torbjörn!

  • Anonymous skriver:

    Mycket bra artikel. Att bena ut den röran måste varit ett hästjobb.

  • […] maximal slutenhet i en liten krets, för att i nästa andetag i tusental omfamna den kandidat som mer eller mindre råkar vaskas fram? Den gamla tidens kollektivism och tro på överheten är ingenting att stå […]

  • […] ”En kung blir till” får vi under 138 dagar följa maktspelet, kampanjandet och intrigerna som ledde fram […]

  • birgitta holm skriver:

    just nu är det mer som Pjäsen Utrensningen som går på Stockholms Stadsteater med inslag av Molieres Den Girige…men Hamlet känns mer fräscht kring 2014 en septemberdag

  • […] Det är helt enkelt ännu en bra text. […]

  • Mister Chris skriver:

    Helt fantastiskt artikel. Jag tror inte jag läst något så begåvat sedan… Jag vet inte när. Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Fortsätt så här, Torbjörn Nilsson och du har Stora Journalistpriset som i en liten ask! Ser fram emot fortsättningen… Blir det Hamlet eller en Midsommarnattsdröm..?

  • Ankan skriver:

    Fantastiskt bra och intressant artikel, med massor av nyheter även för en politiknörd som följer mediarapporteringen varenda dag!
    Stort tack, Torbjörn!

  • Kaj Johansson skriver:

    Tänka sig att gammal man skulle, till sist, få läsa en historia som kan konkurrera med Ett svårskött pastorat av Axel Wallengren, mer känd som Falstaff, fakir. Nu kan jag dö i frid.