Kort triumf för Obama

När nyheten om Usama bin Ladins död nådde USA var det flera optimistiska demokrater som utbrast att valet 2012 redan är avgjort.

Barack Obama lär onekligen få en popularitetsskjuts den här veckan, men den kommer nog inte att bli särskilt långvarig.

Historiskt sett har sittande presidenters utrikespolitiska triumfer sällan påverkat presidentval, när de sker så här långt i förväg. George HW Bush hade exempelvis starkt stöd efter Irak-kriget 1991, men förlorade ändå valet mot Bill Clinton året därpå, på grund av den usla ekonomin. Det hjälpte inte heller republikanerna att man hittade Saddam Hussein 2006 – två år senare fick USA en demokratisk president.

Att förutspå den politiska utvecklingen i USA är alltid lömskt. Den politiska dynamiken kommer att förändras många gånger före presidentvalet nästa år. Men det är hög tid för republikanerna att hitta en person som kan ena oppositionen mot Obama. Den politiska medvind republikanerna fick efter den stora segern i mellanårsvalet i november verkar ha ersatts av en tilltagande oro över bristen på en karismatisk presidentkandidat.

Charles Krauthammer, en inflytelserik konservativ kolumnist, sa nyligen till Fox News att han anser att det republikanska startfältet är »svagt och splittrat«.

Den populära radioprataren Rush Limbaugh sa i sin tur: »Alla är överens om att det här är ett av de svagaste startfälten på länge.«

I färska opinionsmätningar är det färre än hälften av republikanska väljare som anser sig vara »nöjda« med de kandidater man har att välja på. Partiets första planerade primärvalsdebatt skulle ha ägt rum den 2 maj på Ronald Reagan-biblioteket i Kalifornien, men ställdes in eftersom inga av de tongivande kandidaterna ville komma. I veckans debatt i South Carolina saknas också flera av de stora namnen.

Samtidigt är den här republikanska oron sannolikt en aning överdriven. Man ska aldrig underskatta den konservativa rörelsens förmåga att sätta den politiska agendan i USA. Republikanerna brukar vara bra på att samla sina krafter och göra bra ifrån sig i nationella val. De senaste fem åren har de politiska kommentatorerna i Washington envist dödförklarat republikanerna och hela den konservativa rörelsen, bara för att se dem resa sig igen.

Sedan terrorattackerna 2001 har frågor som rör utrikespolitik, nationell säkerhet och terrorism varit starka för republikanerna, vilket nu lär förändras till Obamas fördel. Men presidentvalet 2012 kommer troligtvis inte att handla om utrikespolitik, utan om USA:s ekonomi – om jobben, skatterna, statsskulden och den framtida finansieringen av välfärdssystemet.

De flesta av de tongivande republikanska kandidaterna verkar medvetna om detta. Under våren har de valt att fokusera alltmer på ekonomi, snarare än värderingsfrågor eller utrikespolitik. Mitt Romney, som är det närmaste man kommer en favorit i partiet just nu, har tydligt profilerat sig som den kandidat som kan få USA:s ekonomi tillbaka på fötter. Under ett hyllat tal på CPAC, den årliga konservativa konferensen i Washington, presenterade sig Romney som en mer ekonomiskt erfaren kandidat än Obama: »Jag behöver inte gå och fråga Larry Summers [tidigare ekonomisk rådgivare] och Tim Geithner [finansminister] hur man gör affärer. Jag vet.«

Precis som att attentatet mot demokraten Gabrielle Giffords i Tucson i januari ledde till ett något mildare politiskt debattklimat i USA, kan bin Ladins död nu leda till att volymen i debatten skruvas ner en smula. Mycket tyder på att republikanerna kommer att försöka tona ner de mer högljudda rösterna i den konservativa rörelsen under det kommande året.

Den konservativa kommentatorn David Frum sa nyligen att han tror att republikanerna kommer att sätta de radikala populisterna »i karantän fram till valet«.

Detta skulle förstås kunna vara önsketänkande från de mer intellektuella republikanerna, men under våren har det vimlat av tecken på att just detta håller på att ske. Fox News-programledaren Glenn Beck, som blivit ett slags galjonsfigur för Tea Party-rörelsen, har haft dalande tittarsiffror och tillkännagav nyligen att han ska lämna kanalen. Sarah Palin har hållit låg profil efter att hon kritiserades för sin reaktion på massakern i Tucson, och flera tongivande konservativa röster har uppmanat henne att undvika presidentvalet. Stödet för Tea Party-rörelsen har också minskat tydligt i opinionsmätningar – och de drar mindre folksamlingar till sina evenemang. Uppmärksamheten kring affärsmannen Donald Trumps envisa kampanj för att få folk att diskutera om Obama verkligen är född i USA visade sig också bli kortvarig. Efter att Trump hånades av såväl Obama som komikern Seth Myers på Vita husets årliga pressmiddag förra veckan fick han nöja sig med att be Obama om »vapenvila«.

Därmed ser det kanske ljusare ut för relativt moderata republikaner, som Tim Pawlenty, Mitt Romney, Mitch Daniels och Jon Huntsman, som än så länge ­lyckats undvika alltför polariserande retorik.

Utmanarna

Tio republikanska kandidater som kan bli ett hot mot Obamas andra presidentperiod.

Mike Huckabee: Predikanten
Hans lågmälda, charmiga framtoning får många att missta honom för att tillhöra partiets moderata falang, men Huckabee är den enda av de tongivande kandidaterna som har starkt stöd hos den kristna väljarbasen. Lyfter gärna upp värderingsfrågor och vill genomföra kraftiga förändringar i välfärdssystemet. Före detta baptistpräst med egen pratshow på Fox News.

Mitch Daniels: Tänkaren
Washington-veteran som var budgetansvarig under Reagan, numera populär guvernör i Indiana. Har tydligt etablerat sig som favoritkandidat inom den moderata falangen av partiet. Såväl New York Times-kolumnisten David Brooks som The Economist har uttryckt entusiasm över Daniels. Tydligt fokus på ekonomiska frågor och säger sig vilja ha en »vapenvila« när det gäller socialkonservativa frågor – till den kristna högerns förtret. Dock tveksamt om han kommer att ställa upp. Han anses även sakna stjärnkarisma och kan få svårt att få fart i en nationell kampanj.

Sarah Palin: Föredettingen
Partiets stora stjärna har haft snabbt fallande opinionssiffror under våren. Efter att ha kritiserats för reaktionen på skottattentatet i Tucson har hon hållit låg profil och allt fler i partietablissemanget – som Karl Rove och Bill Kristol – har tagit avstånd från henne. Det verkar nu tveksamt om hon kommer att kandidera, men hon förblir den republikan som kan dra störst publik, får i särklass mest medieutrymme och kan entusiasmera gräsrötterna. Lär ha en viktig roll i valet oavsett om hon ställer upp som kandidat.

Michelle Bachmann: Tepåsen
Kan segla upp som Tea Party-favorit om Palin inte kandiderar. Väldigt socialkonservativ, men tenderar att prata mest om ekonomiska frågor. Känd för kontroversiella uttalanden – jämförde nyligen budgetunderskottet med Förintelsen.

Tim Pawlenty: Patrioten
Den enda tongivande kandidat som redan har en välskött, fungerande valkampanj. Fokus på ekonomiska frågor och statsskulden, men lider precis som Romney av att han stått bakom demokratiska förslag som guvernör, exempelvis hårdare regleringar av utsläpp. Fyller gärna sina tal med retorik om den amerikanska drömmen och charmiga barndomsberättelser om en enkel uppväxt, med en pappa som körde ismaskinen på den lokala hockeyarenan.

Newt Gingrich: Veteranen
Ledde den republikanska oppositionen i kongressen under Clintons 1990-tal och har hållt sig kvar i det mediala rampljuset sedan dess. Neokonservativ utrikespolitiskt och högljudd kritiker av det han kallar Obamas »socialistiska, sekulära agenda«. Populär bland etablissemanget, men kampanjen verkar sakna energi – han drog bara in 53 000 dollar i donationer under våren.

Jon Huntsman: Diplomaten
En pragmatiker som är populär bland politiska kommentatorer i Washington, men okänd i resten av landet. Tidigare guvernör i Utah, sedemera Obama-tillsatt Kina-ambassadör. Har fått goda betyg för sin tid i Kina och för ett nära samarbete med Obama, men det sistnämnda är också en rejäl akilleshäl i primärvalet. Konkurrerar med Romney om såväl moderata mittenväljare som mormonerna i hemstaten Utah.

Ron Paul: Libertarianen
75-årige Paul förblir en stor hjälte för partiets lilla, men energiska libertarianska falang. Vann provvalet på den viktiga CPAC-konferensen i februari, men har små chanser att vinna några primärval. Ser dessutom ut att få slåss om de libertarianska väljarna med Gary Johnson (f d guvernör i New Mexico).

Donald Trump: Stekaren
Affärsmogulen och tv-stjärnan Trump har gjort bra ifrån sig i opinionsmätningar, men få personer i det republikanska etablissemanget tar honom på allvar som kandidat och han har en otydlig politisk profil. Hans flotta image fick sig en rejäl törn när han blev offentligt hånad av Obama på Vita husets pressmiddag.

Mitt Romney: Etablissemangets val
Förblir partiets favorit, med starkt stöd från storstäder och näringsliv och en stor förmögenhet som kan hjälpa kampanjkassan. I primärvalet 2008 sades Romney förlora på grund av sina »tre m«: han är mormon, miljardär och kommer från Massachusetts, inga plus i ett politiskt klimat som domineras av anti-elitism och förakt för det politiska etablissemanget. Som guvernör i Massachusetts genomförde han en sjukvårdsreform som är snarlik Obamas nationella reform, vilket han får hård kritik för av den konservativa väljarbasen. Ser dock ut att kunna göra riktigt bra ifrån sig mot Obama i vågmästardelstater som Florida, New Hampshire och Ohio.