Otack är väljarnas lön
En möjlig förklaring är förstås att valmanskåren är otacksam.
Bild: Pontus Lundahl/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hur folket har för avsikt att rösta i valet om två månader får vi veta, med hygglig precision, genom opinionsinstitutens försorg. Men varför det tänker så är inte alltid lätt att begripa. Vad är det, till exempel, som gör att väljarna verkar anse att Liberalerna ska sparkas ur riksdagen? Eller att Magdalena Andersson bör ersätta Ulf Kristersson som statsminister?
En möjlig förklaring är förstås att valmanskåren är otacksam. Den belönar inte politiker för problem den anser vara lösta. Den bekymrar sig över de utmaningar som återstår. Inför förra valet dominerade brottsligheten och migrationsfrågorna debatten. Gängkrigen hade förvandlats till en nationell kris och integrationen stod i fokus efter den havererade migrationspolitiken. Tidöpartierna lovade en kursomläggning och fick mandat att genomföra den. Fyra år senare kan de, åtminstone på dessa områden, hävda att de har levererat. I Fokus bokslut över vad regeringen Kristersson faktiskt har åstadkommit inom fem prioriterade områden ger de tillfrågade experterna godkänt inom båda dessa.
Men när väljarna rankar vilka frågor som är viktigast inför höstens val hamnar sjukvården i topp. Och där ser regeringens facit mindre imponerande ut. I själva verket har inte mycket hänt alls under mandatperioden, annat än att tiotals miljarder har lagts på att kapa vårdköerna, fast med klent resultat. Därför är sjukvården det enda av de fem områdena där Ulf Kristerssons ministär får betyget underkänt. Man kan förstås invända att vården är regionernas ansvar och att regeringen därför inte rimligen kan lastas för köer, personalproblem och budgetunderskott. Det är kanske konstitutionellt korrekt men irrelevant. Rikspolitikerna är ansvariga för hur det svenska sjukvårdssystemet är organiserat och det är där bristerna finns.
Samma kan sägas om väljarnas näst största huvudvärk, skolan. Där har Tidöpartierna visserligen identifierat flera av de problem som plågar systemet, tillsatt utredningar och föreslagit lagändringar. Men ganska lite är implementerat och för den breda allmänheten framstår skolans tillkortakommanden som allt annat än åtgärdade. Så kanske är det därför opinionsläget ser ut som det gör. Inte därför att väljarna är missnöjda med vad regeringen har gjort, utan därför att de bryr sig mer om vad den inte har gjort.
***
Läs även: Löjeväckande av Amnesty
Läs även: Snart är allt Södermalm
