Motståndet växer mot jättemästerskapen

Under våren 2026 började en ny typ av politiska plakat ta plats i Hamburgs stadsbild. Medan majsolen gnistrade över vattnet som sprutade ur Alsterfontänen intill världsrederiernas jättekontor i de centrala delarna av staden, pågick ett intensivt kampanjarbete i Tysklands andrastad.

Men den här gången handlade budskapen från kristdemokrater, socialdemokrater och gröna inte om landets ekonomiska stagnation eller den ständigt pågående migrationsdebatten. I stället försökte politikerna väcka opinion inför en folkomröstning som var djupt lokal, och samtidigt extremt internationell. Skulle Hamburg stå värd för de olympiska spelen under 2030- eller 40-talet?

I stort sett alla stora partier hade ställt sig i olympiadens ringhörna. De gröna ville att OS skulle göra Hamburg ”grönare och mer levnadsvänligt”, Kristdemokraterna påstod att OS skulle bli ett perfekt tillfälle att visa omvärlden en ”modern och öppen stad” och Socialdemokraterna kallade spelen en ”jättechans” för hamnstaden vid Elbe.

På parlamentarisk nivå ifrågasatte Alternative für Deutschland stadens styres förmåga att genomföra ett OS-arrangemang, men längs strandpromenaden vid den inre Alstersjön syntes enbart kritiska affischer från vänsterpartiet Die Linke.

Ändå var majoriteten av de tillfrågade Hamburgborna i den enda opinionsmätning som gjordes under våren, i mars, skeptiska till ett OS-arrangemang.

– Efter det lade ja-sidan hur många miljoner euro som helst på annonser. Det var extremt synligt under våren. Men jag vet inte om folk blev imponerade, eller om de snarare blev äcklade, säger Eckart Maudrich, engagerad i motståndsorganisationen NOlympia Hamburg.

I teorin handlar de olympiska spelen om internationell förbrödring och gemenskap. Men de senaste decennierna har invånare i stad efter stad sparkat bakut, när notan för spelen skjutit i höjden. I Hamburg vägrade medborgarna sluta räkna på kostnader och se orosmoln, medan politikerna lovade utveckling och framtidstro. Till slut sade skattebetalarna nej och stopp – för andra gången på ett decennium.

NOlympia Hamburg bildades 2015, förra gången staden skulle söka OS. Då hölls också en omröstning. När 51 procent av stadens invånare röstade nej lades planerna på hyllan.

– Folk reagerade rätt instinktivt då. Man kände att herregud, vi har inte råd med det här, säger Maudrich.

Men så dammades den gamla lokalpolitiska frågan av i juni 2025. Det tyska idrottsförbundet hade presenterat en vision om att landet skulle arrangera OS 2036, exakt 100 år efter det nazistiska propaganda-OS som hölls i Berlin 1936. Nu skulle spelen hållas under inkluderande paroll, och tanken var ursprungligen att Berlin skulle samarrangera OS med Tel Aviv.

– Något som är återkommande är att man blivit allt bättre på storytelling. Här har man hittat en berättelse där det ställs i kontrast till 1936, men ofta handlar storyn om moderna megaevenemang om positiva långsiktiga effekter, som är svåra att mäta, säger Martin Wallstam, universitetslektor i turismvetenskap vid Mittuniversitetet.

Planerna på ett gemensamt tysk-israeliskt OS lades relativt snabbt åt sidan. Istället anmälde fyra städer eller regioner intresse: Hamburg, Berlin, München och Ruhrregionen. Idrottsförbundets förhoppning har varit att någon av orterna skulle arrangera spelen 2036, 2040 eller 2044.

– När det här kom upp igen kände jag bara: ”men sa vi inte nyss nej till exakt det här?”. Man börjar undra om de tar oss på allvar överhuvudtaget, säger Eckart Maudrich med en suck.

Inför de olympiska spelen i Atlanta 1996 revs allmännyttiga bostäder och till Aten-OS 2004 gjordes gigantiska investeringar i arenor med begränsad efteranvändning, vilket blev en illustrativ kontrast när den grekiska skuldkrisen var ett faktum några år senare.

NOlympia Hamburg, föreningen som Eckart Maudrich är engagerad i, är en lokal förgrening av ett världsomspännande nätverk som fick sin start i samband med OS-arrangemanget i Vancouver 2010. Den internationella tryckkokaren har fortsatt att bubbla under det korruptionsanklagade ryska arrangemanget av spelen i Sochi 2014, och den franska jättesatsningen på Paris-OS 2024.

Protesterna har handlat om rivningar av stadsdelar, utträngning av fattiga människor och extremt höga kostnader för arrangörsstäderna. I samband med OS i Paris rapporterade AP att nästan 20 000 människor tvångsförflyttades inför spelen.

– Så var det ju på 1930-talet i Berlin också, att nazisterna körde bort de hemlösa från stan för att de inte skulle förstöra de fina bilderna. Det är som att det finns en tradition av att låsa ut och exkludera människor, säger Eckart Maudrich.

Sedan 1896 har arrangörsansvaret för sommar-OS roterat mellan världens stora städer. Den så kallade ”Solskensolympiaden” i Stockholm 1912 framstod som ett exempel på Sveriges modernitet, och den lilla nationens förmåga att arrangera ett stort mästerskap för hela världen.

– De stora megavenemangens guldålder kom egentligen från början av 1980-talet. Genom åren har förväntningarna på vad en värdstad ska kunna leverera höjts, säger Martin Wallstam.

Förutsättningarna för en OS-arrangör ser annorlunda ut mer än 100 år efter att spelen senast hölls i Sverige. Den totala kostnaden för OS i Stockholm, inklusive bygget av Stockholms stadion, uppgick till knappt 100 miljoner kronor omräknat i 2026 års penningvärde. Det kan jämföras med den totalkostnad som Le Monde uppskattat att Paris-OS 2024 nådde: nästan 6 miljarder euro (cirka 65 miljarder kronor).

Dels handlar det om kostnader för bland annat marknadsföring, ceremonier och logistik. Men det rör sig också om säkerhet, infrastruktur och myndighetsinsatser. Värdstäderna behöver tillhandahålla boende och faciliteter för deltagarna, arenorna måste vara stora och anpassade för den enorma tv-produktionen.

Kraven kommer i grunden från IOK, den internationella olympiska kommittén. Organisationen har efter kritik förändrat sina riktlinjer något, och uppmuntrar numera kandidatstäder att återanvända befintlig infrastruktur.

– Men en uppmärksammad studie från Oxford har visat att inga OS sedan 1960-talet hållit sig inom budget och trots de nya riktlinjerna överskred både Paris-OS 2024 och Tokyo-OS 2021 sina budgetar. Ändringarna betyder inte att värdstäderna ändå inte faller för lockelsen att gå all in, säger Martin Wallstam.

När planerna för Hamburgs kandidatansökan skissades upp var intentionen delvis att använda sig av befintlig infrastruktur. Bundesligalagen Hamburger SV:s och FC St Paulis arenor nämndes i förslaget, dessutom planerade staden att bygga OS-byn i stadsutvecklingsområdet Bahrenfeld.

Samtidigt räknade Hamburg på en budget i nivå med den som krävdes för Paris-OS. Och planerna handlade inte bara om återbruk. I budet ingick även ett löfte om en helt ny arena med 60 000 platser, som senare skulle kunna användas av Hamburger SV.

– Jag har ingen aktivistbakgrund alls. Men jag tyckte det här var konstigt. Och alla krav från IOK… de betalar ingen skatt i Hamburg men de vill att vi lägger miljarder på deras grejer. Det här är inte framtiden, det är som en dinosaurie från det förflutna, säger Eckart Maudrich.

Bland Tysklands konkurrenter i budprocessen kring 2036 års olympiska spel märks stater som Turkiet, Saudiarabien och Qatar. Qatar höll fotbolls-VM så sent som 2022, och Saudiarabien ska hålla samma mästerskap 2034.

Martin Wallstam konstaterar att stora mästerskap blivit ett sätt för länder med ifrågasatt, svag eller obefintlig demokrati att marknadsföra sig.

– Det är en trend vi sett de senaste 15-20 åren. Det har ju funnits en idé om att spelen kan bidra till att demokratiska värderingar sipprar in mer, men det är svårt att belägga. Ryssland invaderade ju Ukraina efter att ha hållit både OS 2014 och VM 2018, säger han.

Om städer som Hamburg börjar säga nej till OS, finns det en risk att de här evenemangen blir reserverade för auktoritära stater i framtiden?

– Det är inte en otänkbar utveckling även om det är svårt att sia om. Det finns ju en långsiktig sannolikhet att såna här länder och städer blir mer aktuella som kandidater.

Under juni och juli hålls fotbolls-VM i USA, Kanada och Mexiko. Mästerskapet har inte minst präglats av den debatt som följt det amerikansk-israeliska kriget mot Iran, och hur det påverkar Irans medverkan i fotbollstävlingen. Dessutom har mästerskapet fått kritik för sina oerhört höga biljettpriser. Att gå på finalen som kommer att spelas i New Jersey i mitten av juli kan kosta omkring 100 000 kronor. Ändå har många sett framemot fotbollsfesten.

– Mästerskap är en slags eskapism. Folk dras med på ett sätt de inte gör om mer vardagliga saker som sjukvård och skola, säger forskaren Martin Wallstam.

Men i Hamburg rycktes invånarna inte med i stämningen. Den 31 maj röstade 55 procent av stadens röstberättigade nej till jättespelen. Eckart Maudrich och de andra aktivisterna i NOlympia Hamburg hade besegrat en politisk kampanj som lagt miljoner euro på marknadsföring under bara några månaders tid.

– Jag är otroligt stolt över att vi vann, jag är tacksam över att det fanns media som ställde kritiska frågor. Och så är jag tacksam till Hamburgs befolkning som valde fair play i stället för egoism och girighet, säger Maudrich.

Hamburgs nej är en prestigeförlust för politikerna. Men också ett tecken på att de stora mästerskapen och de vanliga medborgarna befinner sig allt längre från varandra.

– Jag tror den här typen av protester kommer fortsätta att växa, växa och växa tills man reformerar kraven på kandidaterna, och vad som förväntas av en värd när det gäller värderingar och mänskliga rättigheter, säger Martin Wallstam.

München och Ruhrområdet har röstat ja till OS, exakt hur huvudstaden Berlin kommer att ställa sig är fortfarande oklart. Och Eckart Maudrich vågar inte lita på att politikerna i Hamburg kommer att sluta bygga jättearenor, och ansöka om stora internationella mästerskap i framtiden.

– De vill fortfarande satsa på en ny enorm stadion för miljarder och därmed subventionera en stor fotbollsklubb istället för att satsa på saker som vanligt folk behöver. Men vi kommer fortsätta att ligga på dem, och fortsätta att vara en irriterande kraft, säger han.

***

Läs även: Italiens VM-katastrof blottar sveket mot de unga

Läs även: ”Europeisk fotboll håller på att kollapsa”