Därför liknar Putin både tsaren och Stalin

När den röda sovjetfanan halades över Kreml på juldagen 1991 hälsades händelsen världen över som slutpunkten på ett 74 år långt historiskt experiment. Kommunismen hade besegrats och statsbildningen upplösts. Många tolkade det som om Ryssland äntligen hade brutit med sitt autokratiska förflutna. Samma förhoppning fanns efter revolutionerna 1917. Också då trodde man att ett nytt och friare Ryssland skulle födas ur det gamlas ruiner.

Drygt tre decennier efter fanbytet 1991 framstår denna föreställning som naiv. Den ryska staten har åter slagit sina björnramar kring samhället. Oppositionen har tystats, de fria medierna strypts och historien gjorts till redskap för den politiska makten. De ryska tsarerna hyllas och den ortodoxa kyrkan har återtagit den privilegierade ställning i det offentliga livet som den hade före 1917, samtidigt som den sovjetiska segern i det stora fosterländska kriget upphöjts till nationens viktigaste historiska myt.

Hur kan en stat samtidigt hänvisa till Ivan den förskräcklige, Peter den store, Stalin och den ortodoxa kyrkan? Hur kan ett land som en gång byggde sin legitimitet på marxism och militant ateism göra anspråk på att vara den kristna civilisationens försvarare?

Det kan framstå som motsägelsefullt. Men paradoxen upphävs om vi ser den ryska historien i ljuset av kontinuitet och restaurationer, inte brott och revolutioner. Den tanken har en lång idéhistorisk bakgrund. Filosofen Nikolaj Berdjajev hävdade i Den ryska kommunismens källor och mening från 1937 att bolsjevismen trots sin västerländska vokabulär och sina marxistiska anspråk i grunden var ett resultat av den ryska historien. Revolutionen 1917 bröt inte med den gamla statsidén utan sekulariserade den. Tsarens absoluta auktoritet ersattes av partiets och den ortodoxa eskatologin av den kommunistiska framtidsvisionen. Samtidigt levde föreställningen om den starka staten som samhällets grund vidare. Revolutionen besegrade tsardömet men inte den ryska statsidén.

Idéhistorikern Martin Malia har formulerat en närliggande tanke. Sovjetunionen var ett revolutionärt projekt, men det kan bara förstås mot bakgrund av den historiska kontext, det land, där det uppstod och skulle genomföras. Den extrema centraliseringen, disciplinen och statens dominerande ställning låg visserligen i linje med idén om proletariatets diktatur, men byggde i allt väsentligt på tidigare ryska erfarenheter och institutioner. Det är samma erfarenheter och institutioner som Putinväldet lutar sig mot.

Tsardömet, Sovjetunionen och Putins Ryssland är inte identiska. Skillnaderna mellan dessa samhällen är uppenbara. Tsarväldet vilade på autokrati och dynastisk legitimitet, Sovjetunionen på marxism-leninism och planekonomi, dagens Ryssland på nationalism, presidentmakt och statskapitalism.

Ändå är de lika. Likheten består i att dessa samhällsbildningar verkat inom ramarna för en stat som, oberoende av vilka ideologier den hänvisat till för sin legitimitet, visat en anmärkningsvärd förmåga att reproducera autokratins grundläggande drag: den starka centralmakten, förtrycket av oliktänkande, censuren, föreställningen om Ryssland som en civilisation snarare än en nationalstat och övertygelsen att landet bär på ett särskilt historiskt uppdrag.

Revolutionerna förändrar språket men inte grammatiken, som någon uttryckt det. Efter 1917 föreföll det gamla Ryssland ha försvunnit. Monarkin avskaffades liksom kapitalismen, kyrkan förlorade sin ställning och den gamla officerskåren upplöstes. Men det dröjde inte länge förrän revolutionen började äta sina barn. Under den stora terrorn på 1930-talet försvann hela den generation som hade genomfört revolutionen i fängelser och läger eller avrättades. 20 år efter bolsjevikrevolutionen var restaurationen i huvudsak fullbordad. Partiet hade blivit ofelbart. Ledaren stod över lagen och staten stod, precis som på tsartiden, åter över samhället.

Detta innebar inte att tsarväldet hade återuppstått. Men den bolsjevikiska staten övertog med tiden funktioner som replikerade eller liknade dem som den en gång hade förkastat, och de internationalistiska slagorden gav efter hand vika för en rysk-nationell vokabulär. Under andra världskriget talade Stalin oftare om Moder Ryssland än om världsproletariatet. Den kommunistiska internationalen, Komintern, upplöstes 1943. Revolutionens universella språk och anspråk fick träda tillbaka för statens och nationens.

En liknande rytm kan iakttas efter Sovjetunionens sammanbrott. 1990-talet präglades av politisk pluralism, fria medier, regional autonomi och en kulturell öppenhet utan motstycke i Rysslands moderna historia. Många trodde, eller ville tro, att landet slutgiltigt blivit en del av den liberala världsordningen. Men 20 år efter Sovjetunionens kollaps började pendeln svänga. Protesterna mot Putin vintern 2011–2012 följdes av en successiv återcentralisering av makten. Staten tog tillbaka kontrollen över medierna och det offentliga samtalet, historieskrivningen gjordes till ett instrument för nationell samling och den ortodoxa kyrkan fick rollen som statens moraliska stöttepelare.

Om Stalinepoken kan beskrivas som en restauration av den ryska staten med kommunistiska förtecken, kan Putins epok beskrivas som en restauration av både den sovjetiska och den tsarryska staten, med nationalistiska och civilisatoriska förtecken. Vad var det egentligen som restaurerades under Stalin? Och vad är det som har återvänt under Vladimir Putin?

Det enklaste svaret vore: den starka staten. Men alla stater eftersträvar styrka. Den ryska erfarenheten handlar om något mer specifikt. I Ryssland är staten inte enbart ett samhällsinstrument bland andra, utan samhällets egentliga bärare. Därför har dess fortbestånd ett värde i sig, ett värde som är större än de idéer som i varje enskild epok legitimerar den.

Den amerikanske historikern Richard Pipes har beskrivit det gamla Ryssland som en patrimonialistisk stat. I den betraktar härskaren staten som sin egendom, inte som en juridisk institution skild från sin person. I Västeuropa utvecklades under århundradena gradvis institutioner som kunde begränsa statsmakten – fria städer, högre lärosäten, kyrkor, ståndsförsamlingar och senare parlament. I Ryssland har staten alltid varit den ojämförligt starkaste samhällskraften. Självständiga institutioner har sällan fått möjlighet att agera och utvecklas annat än under statens beskydd eller kontroll.

Den patrimonialistiska staten överlevde både 1917 och 1991. Bolsjevikerna talade om proletariatets makt, men i praktiken skapade de en stat vars räckvidd saknade motstycke i rysk historia. Staten trängde genom kommunistpartiet in i varje samhällssfär. Domstolar, undervisningsinstitutioner, fackföreningar, kulturliv och näringsliv underställdes samma hierarki. Den revolution som hade lovat frigörelse från staten skapade i stället en stat vars organisatoriska kapacitet vida överträffade tsarväldets. Marx hade föreställt sig att staten så småningom skulle vittra bort. I Sovjetunionen skedde det motsatta. Staten blev större, mäktigare och mer närvarande än någonsin tidigare.

När Sovjetunionen föll sönder upplöstes denna ordning tillfälligt. Men perioden av upplösning och sönderfall var kortvarig. Vladimir Putin har själv talat om behovet av en ”maktens vertikal” (vertikal vlasti). Begreppet är avslöjande. Det handlar inte bara om effektiv administrationsapparat utan om ett system där makten ytterst utgår från ett centrum och där samhällets olika nivåer binds samman genom lojalitet snarare än genom självständiga institutioner. På sovjettiden kallades styrprincipen ”demokratisk centralism”. Restaurationen efter 1917 var särskilt tydlig på det område där bolsjevikerna själva trodde att brottet med det gamla var radikalast: religionen.

Vid sidan av tsardömet själv hade den ortodoxa kyrkan varit landets viktigaste legitimerande institution. Tsaren regerade ”av Guds nåde” och kyrkan såg lydnad mot överheten som en religiös plikt. För bolsjevikerna var det därför viktigt att kyrkans inflytande bröts. Dess egendom konfiskerades och tusentals präster fängslades eller avrättades.

Behovet av en högre sanning försvann dock inte; det tillfredsställdes på annat sätt. Flera av de funktioner som kyrkan tidigare hade fyllt övertogs successivt av kommunistpartiet. Marxism-leninismen blev en lära vars grundsatser inte fick ifrågasättas, Lenin fick rollen av revolutionens helgon och hans balsamerade kropp i mausoleet på Röda torget blev en sekulär relik.

Likheterna var stora också i vardagssymboliken. I den ryska bondstugan hade ikonen traditionellt hängt i det så kallade vackra hörnet – hemmets heligaste plats. Under sovjettiden placerades inte sällan porträtt av Lenin eller Stalin på samma plats. Det var så mycket lättare som ”vacker” och ”röd” är samma ord på ryska. Det heliga bytte ansikte men inte funktion.

Detsamma gällde de offentliga ritualerna. Där kyrkliga processioner hade burit ikoner genom städerna på påsken bars under första maj-paraderna enorma porträtt av Marx, Engels, Lenin och Stalin. Manifestationerna fyllde samma funktion: att synliggöra den gemenskap och princip kring vilken staten organiserade samhället. Staten producerade inte bara lagar och ekonomiska planer utan också mening.

Dagens Ryssland har valt att förena dessa båda traditioner. Den ortodoxa kyrkan har åter blivit en oundgänglig partner till staten, samtidigt som segern i andra världskriget omges av en närmast sakral vördnad. De religiösa och de sovjetiska symbolvärldarna konkurrerar inte med varandra utan legitimerar samma stat.

En annan institution där restaurationens konkreta uttryck är uppenbara är militären. Revolutionen 1917 innebar ett demonstrativt brott med den kejserliga officerskulturen. De gamla officersgraderna avskaffades. De klassiska axelklaffarna försvann, liksom tilltalet ”herr officer”. Den nya Röda armén skulle inte vara en fortsättning på tsarens armé utan en helt ny skapelse.

Men också här vände utvecklingen efter ett tag. År 1935 återinfördes traditionella officersgrader. Fem år senare återkom generalsgraderna. Och 1943 fattades det kanske mest symboliska beslutet av alla: de klassiska axelklaffarna återinfördes.  

Allt detta var inte bara en fråga om uniformer, om yta. Med återinförandet av de kejserliga gradbeteckningarna signalerade staten att den inte längre såg den förrevolutionära historien som något absolut negativt. Tvärtom blev den en källa till legitimitet.

Därför rehabiliterades efter hand de militära hjältarna från det gamla Ryssland. Fältherrar som Alexander Nevskij, Dmitrij Donskoj, Alexander Suvorov och Michail Kutuzov återkom som nationella förebilder. Eisensteins film Alexander Nevskij från 1938 är ett konstnärligt mästerverk men också en av restaurationens viktigaste kulturpolitiska manifestationer. I en tid då hotet från Nazityskland växte blev den medeltida fursten en symbol för den ryska statens styrka och kontinuitet (när Sovjetunionen och Tyskland följande år slöt en icke-angreppspakt förbjöds filmen, men det är en annan historia).

Denna historiska identifikation fortsätter i vår egen tid. Dagens ryska militärkultur hämtar sina symboler både från tsarriket och från Sovjetunionen. Präster välsignar soldaterna och stänker vigvatten på stridsvagnarna och den ryska örlogsflaggan pryds av tsartidens Andreaskors. Suvorov, Kutuzov, tsaristiska ordenstecken och segern 1945 bildar tillsammans en sammanhängande berättelse om statens och nationens odelbara historia. Den fullskaliga invasionen av Ukraina framställs följaktligen som ett nödvändigt svar på det senaste i raden av västvärldens hot mot Fosterlandet.

Kulturen följer samma regredierande rörelse. 1920-talets Sovjetunion var världens experimentella kulturverkstad. Författare och konstnärer skapade estetiska uttryck som motsvarade den revolutionära epokens anspråk: Tatlin ritade sitt väldiga torn till Tredje internationalen, konstruktivisterna skapade en ny arkitektur, Vsevolod Meyerhold en ny teater och Sergej Eisenstein ett filmspråk som skulle förändra filmhistorien.

Men epoken blev kort – i slutet av 1920-talet var den definitivt över och under det följande decenniet var slagordet inte längre estetiska experiment, utan rättning i ledet. Avantgardet förbjöds och konstruktivismens nyskapande former ersattes av monumental klassicism. Ett centralstyrt författarförbund inrättades och den socialistiska realismen blev den enda tillåtna estetiska metoden.

Också litteraturhistorien skrevs om. Den klassiska litteraturen upphöjdes till norm på modernismens bekostnad. Alexander Pusjkin, Lev Tolstoj och andra ryska 1800-talsrealister återupptogs i den nationella kanon och till och med Fjodor Dostojevskij, länge misstänkliggjord på grund av sin religiositet och sina antirevolutionära idéer, rehabiliterades gradvis (fast bara delvis).

Allt detta handlade om att skänka den sovjetiska staten legitimitet i form av en längre historia än revolutionens. Dagens ryska kulturpolitik, som ogillar estetiska experiment och i stället betonar klassisk estetik, patriotisk historieskrivning och traditionella värden, bygger på den syntes av gammal rysk nationalism och sovjetisk estetik som tog form under Stalin.

Det är frestande att beskriva dagens Ryssland antingen som en återgång till tsarväldet eller som en återupplivad Sovjetunion. Men Putinlandija är varken tsaristiskt eller sovjetiskt. Det är postrevolutionärt, eller postmodernt. Putins ideologer har ur båda epokerna plockat upp det som bekräftar statens auktoritet samtidigt som man utelämnat sådant som försvagar den.

Dagens ryska ledare reser därför utan att generas monument över despoter från så olika epoker och till synes konträra samhällssystem som tsar Alexander III och Josef Stalin. Det kan framstå som motsägelsefullt, men är det inte. Tsaren och Stalin representerar visserligen olika ideologier men är också, och framför allt, symboler för styrka och historisk kontinuitet. Alexander III styrde Ryssland med järnhand, precis som Stalin. När den senare hyllas handlar det inte om tvångskollektiviseringen och terrorn utan om 1930-talets industrialisering, segern i kriget och förmågan att försvara imperiet.

När Ivan den förskräcklige lyfts fram framhävs på samma sätt tsarens förmåga att expandera och hålla ihop nationen, inte hans grymhet och despotiska sinnelag. I Peter den stores fall handlar det mindre om hans västvänliga reformer än om statens förmåga att modernisera landet genom disciplin och maktkoncentration.

Det är ingen tillfällighet att det ryska minnesnarrativet i första hand kretsar kring härskare, krig och territoriell sammanhållning. Utan en stark stat finns inte Ryssland. Tsaren, generalsekreteraren och presidenten är som sagt inte identiska och deras ideologier är olika. Men de intar en likartad plats i föreställningsvärlden och i den politiska hierarkin. Det är genom dem som den ryska staten gör sig synlig.

Denna stat har överlevt dynastiers fall, revolutioner, världskrig och ideologiska sammanbrott. Den har iklätt sig ortodoxins, marxismens och nationalismens språkdräkter. Bolsjevikerna trodde att de skapade en ny värld. I stället reproducerade de det ryska självhärskadömets grunddrag. De postsovjetiska ryska härskarna följer i samma spår.

Revolutionerna 1917 och 1991 förändrade de officiella ideologierna, färgen på flaggan och orden i nationalsången. Men bakom de växlande symboluttrycken står på stadiga lerfötter den ryska staten med sin unika förmåga att överleva sina revolutioner. Grammatiken förblir, som sagt, densamma.

Bengt Jangfeldt är Rysslandskännare, författare och översättare.