Britternas hopp: soptunneansiktet 

Hur det är med ruttenheten i konungariket Danmark kan vi lämna till en annan gång, men det ruttna i det förenade konungariket Storbritannien kräver en kommentar här och nu. Att de nu är inne på sin sjunde premiärminister på ganska precis tio år är en sak. Men vad har hänt med britternas humor? Med deras känsla för det absurda? Med deras envisa beslutsamhet att inte ta högtravande testuggare på allvar? Vad har hänt med deras lugna och trygga pragmatism? 

Det var inte så överdrivet elegant att, som Edmund Burke gjorde, likställa britterna med långsamt idisslande boskap under sina ekar. För alla andra nationaliteter skulle det ha varit en förolämpning, men britterna tog även det med jämnmod. Det låg ju något i det. Då, alltså. Nu påminner britterna mer om de gräshoppor som Burke kontrasterade boskapen med: små, uttorkade, magra, hoppande, högljudda, påfrestande och kortlivade insekter.

När den gamla torypolitikern Ann Widdecombe mördades i sitt hem nyligen kunde en del av hennes politiska motståndare inte motstå frestelsen att passa på att läsa lusen av henne en sista gång, eller till och med uttrycka en lätt maskerad glädje. Det bittra, oförsonliga och hatiska tonfallet har blivit en huvudfåra i brittisk offentlighet. Lättheten, kvickheten och den roade distansen är rödlistad.

Brexitfrågan var den som fick britter på båda sidan mittlinjen att tappa humöret, men förändringen är större och har skett på bred front. Från vänsterhåll skyller man på högerpopulister, men det skulle behövas en ingående VAR-granskning för att utse den största boven. På universiteten, helt vänsterdominerade, har den hatiska, grälsjuka tonen odlats i åtminstone ett par decennier. Transfrågan, följderna av Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 och andra frågor har legitimerat verbalt och fysiskt våld från vänsterhåll som tidigare skulle varit otänkbart. 

Britterna har tappat humöret.

Det hjälper inte att deras institutioner underblåser vansinnet. Brittisk polis har å ena sidan gravt åsidosatt sina plikter i ärenden som de bedömt som etniskt laddade. Det mest kända exemplet är de övergreppsringar mot unga flickor, mestadels bestående av män med pakistanskt ursprung, som fick hållas förbluffande länge. Samtidigt har brittisk polis, med en nitiskhet som för tankarna till George Orwells dystopier, aktivt ingripit som åsiktspolis mot britter som sagt eller skrivit något otillåtet. Långt ifrån alltid har det rört sig om något som ens med livlig fantasi kan betraktas som hotfullt eller, med rimliga mått mätt, kränkande.

Att de måste byta premiärminister igen är ett symptom på den konstanta bakfylleilska som verkar ha drabbat britterna, men det är inte falluckan på 10 Downing Street som är problemet. Det verkligt deprimerande är att britterna verkar ha förlorat sig själva. Men det finns en ljuspunkt. 

Nigel Farage – knappast längre en underdog – har satsat allt på sin populistiska heder och utlöst ett fyllnadsval i Clacton för att få väljarna att förlåta hans tveksamma penningaffärer. Count Binface, en komiker i rymddräkt med soptunnehuvud, kandiderar mot honom, bland annat med löftet att förstatliga alla modelljärnvägar. Att Binface skulle slå Farage är osannolikt. I Makersfieldvalet som tog Andy Burnham till underhuset kom Count Binface på sjunde plats med 95 röster. Men den här gången har han goda chanser att bli tvåa.  

Det är mer än en ploj. The Monster Raving Loony Party har ställt upp i brittiska val i 45 år. Satiriska kandidater har funnits längre än så.

De representerar allt det som britterna brukade stå för: spefullhet mot de uppblåsta, respektlöshet för makt och odlandet av en skrockande anarki som återställer proportionerna efter att politiker förvrängt dem.

Count Binface är britternas chans att börja finna sig själva igen. Det brådskar.

***

TOPPBILD: Andy Burnham, Storbritanniens premiärminister.

Läs även: Jag kände inte Harry Schein

Läs även: Brorsdottern anammade budskapet