Ja, AC är ett hot mot den franska civilisationen
Jag har funnit min plats i kulturkriget. Naturligtvis kan vi inte befläcka Paris med plastiga klossar från Panasonic.
Bild: TT / AP / Michel Euler
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag hyser av olika skäl en djup aversion mot luftkonditionering. I bilar har jag aldrig lyckats kalibrera in rätt temperatur. Antingen sitter jag och småfryser, eller så svettas jag. Oftast slutar det med att jag i vredesmod vevar ner rutan i stället, alternativt tar på mig vantar. AC i hus fyller mig med en ännu större olust. Det har någonting efterblivet över sig, ett slags ad hoc-åtgärd i brist på civilisatoriska framsteg som isolering och centralvärme. Dessutom är det fult.
I Japan har 90 procent av hushållen AC, mitt eget inkluderat. Inte för att Japan är främmande för civilisation. Tvärtom verkar det i många hänseenden vara en av dess sista fanbärare, men just på byggnationsfronten får man ha överseende med ett land vars arkitekters favoritmaterial fram till ganska nyligen varit papper. AC är således oundgängligt om man inte vill att ens vardagsrum ska anta yttertemperatur, vilket man sällan vill när det är 36 grader ute. Men den dagen jag låter bygga mig ett eget hus här kommer den att vara ett minne blott.
Jag har nyligen fått veta att min fientliga inställning till AC:n är en väldigt europeisk attityd, vilket jag naturligtvis tar som en komplimang. Lyssnar man till den belgiske filosofien Maarten Boudry, som skrivit en debattartikel som Expressen översatt, beror det på att vi européer aldrig haft något verkligt behov av att kyla ned oss inomhus. Artificiell kylning är för oss någonting frånstötande, en “dekadent lyx, något för amerikaner med privat pool och en stor SUV.”
De senaste månadernas värmebölja ser dock ut att få oss att ompröva vårt förhållande till AC. Detta gäller i synnerhet nere på kontinenten, där många hus är byggda i sten. Ett utmärkt material för normala sommarförhållanden, eftersom stenen bibehåller nattens kyla och ger en svalkande effekt på dagen. När utomhustemperaturen under längre perioder aldrig understiger 30 grader är den däremot högst olämplig, eftersom väggarna börjar fungera som pizzastenar, mellan vilka invånarna bakas levande. Äldre och sjuka dör som flugor. Plötsligt har luftkonditionering blivit ordet på allas läppar.
Som vanligt när det gäller omvälvande samhällsförändringar uppstår debatt. Och som vanligt sker de intressantaste i Paris, där AC:ns vara eller icke-vara diskuterats på högsta politiska nivå. Den franska huvudstaden har som bekant varit synnerligen hårt drabbat av värmen, och från flera håll talas det nu varmt om luftkonditioneringens välsignelser. Bland annat vill Nationell Samlings Le Pen göra det lättare för Parisborna att själva installera luftkonditionering, ett ingrepp som i nuläget är juridiskt svårt, på sina håll till och med omöjligt. Från höger ljuder alltså ett rungande Oui till AC.
I motsatta änden av detta kulturella slagfält (som både DN och Dagens ETC verkar överens om att luftkonditioneringen har blivit) står Okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon och hans ekologiska allierade. De vill hellre plantera träd. En anledning till deras motstånd mot AC:n är bland annat att den varma inomhusluften sprutas rakt ut på gatan, vilket bidrar till att ytterligare höja temperaturen utomhus. Att den slukar ansenliga mängder elektricitet är såklart också förkastligt. Bestämt Non till AC i Paris, med andra ord.
Men människor dör ju, invänder jag. Ska vårt sentimentala omhuldande av en diffus natur stå i vägen när människor gratineras levande i detta nu?
Men så tar någon annan ordet, jag minns inte från vilket politiskt håll. Han pekar på luftkonditioneringens estetiska inverkan på stadsmiljön.
Angående delen som installeras inomhus tror jag nog att det är hugget som stucket, de flesta Parislägenheter jag besökt har inte skiljt sig nämnvärt från en IKEA-katalog, men det klumpiga aggregatet som installeras på utsidan ställer ju till det. Man kan ju såklart klämma in så många av de surrande lådorna som möjligt på innergården, men förr eller senare lär även de emblematiska fasaderna dabbas.
Föreställ er att flanera de pampiga boulevarderna, berörd och upprymd av den enhetliga harmonin som med sin parisiska smutsgulhet upprepar sig ända till flyktpunkten, och så från ingenstans, lika antiklimaktiskt som en nysning mitt i ett adagio: ett vitt och ilsket brummande fläktaggregat. Styggelse. Plötsligt blir jag övertygad. Naturligtvis kan vi inte låta Paris fagra anlete befläckas med plastiga klossar från Panasonic. Det vore att göra våld på allt vad den franska civilisationen står för: Historien. Den goda smaken. Skönheten.
Men människor dör ju, invänder du. Ja. Alors? Åtminstone dör de för en god sak.
***
