Kairo, 18 november. Anhängare till Muslimska brödraskapet dominerade demonstrationen mot militärrådet.

INTdemo

Ett alternativ till islamism

Demokratiska islampartier utgör inte ett större hot än europeiska kristdemokrater. Det skriver två islamologer vid Lunds universitet.

[caption id="attachment_28242" align="alignleft" width="144" caption="Jonas Otterbeck är lektor i islamologi och Leif Stenberg är docent vid Center for Middle Eastern Studies, Lunds universitet."]INTjonasotterbeck[/caption]

Vad är det som provocerar med partier på islamisk grund? Fram till nyligen var dessa partier oprövade och deras kritik och partiprogram var populistiskt, inte realistiskt, formulerade. Allt skulle bli bra genom islamisering då islamiska ideal kommer från Gud. Hur arbetslöshet, bostadsbrist, internationella kontakter, generationskonflikter eller domstolsväsendet skulle hanteras har inte framgått. Dessutom har man haft grumliga agendor i relation till religiösa minoriteter, förhållandet mellan könen, samt till hur de med avvikande åsikter ska behandlas. Partierna har framhävt ett starkt, islamiskt rättvisepatos och med det som främsta trumfkort faktiskt lyckats mobilisera ett omfattande stöd.

Dessa partier har inte getts många chanser att visa vad de går för. I stället har de utsatts för våld från staten, själva romantiserat våld och även tagit till våld. Men något har hänt. Arabiska, islamiska partier har tagit plats i flera parlament och har utvecklat islamdemokratiska drag, ibland uttalat modulerade efter turkisk modell.

I Marocko finns Rättvise- och utvecklingspartiet som genomförde sitt första val 2002 och då vann 42 av 325 platser, 2007 vann de 46. Partiet tillåts inte att ställa upp i alla valdistrikt. Där de har fått ställa upp har de gjort bra ifrån sig. De menar sig vara ideologiskt inspirerade av Turkiets styrande parti med samma namn.

I Tunisien har Rashid al-Ghannouchis parti an-Nahda (Förnyelsepartiet) varit olagligt fram tills vårens revolution. Tidigare har partiet verkat som nätverk och organiserat kritik och demonstrationer mot regimen. Al-Ghannouchi anses av vissa vara en hårdför, våldsbejakande islamist, av andra en liberal som talar om behovet av utbildning för både kvinnor och män och om facket som en viktig ingrediens i ett samhälle. I samband med det tunisiska valet den 23 oktober då an-Nahda fick 41,7 procent av rösterna har han vid flera tillfällen betonat att partiet förespråkar en demokratisk stat, vilket han menar är det bästa systemet för att motverka orättvisor och auktoritära regimer.

I Algeriet är islamiska partier tillåtna och deltar i valen. Till exempel fick det Muslimska brödraskapsinspirerade partiet Rörelsen för fredens samhälle (Harakat mujtama as-silm) 9,64 procent av rösterna i parlamentsvalet 2007 och är landets tredje största parti. Partiet ingår i en koalition som stöder sittande president.

I Egypten har partier på religiös grund varit förbjudna. Däremot har politiker som varit knutna till Muslimska brödraskapet kunnat agera som partipolitiskt obundna kandidater. I parlamentsvalen 2005 vanns 20 procent av platserna av Muslimska brödraskapskandidater. I år, efter revolutionen, har brödraskapet registrerat partiet Frihets- och rättvisepartiet.

I Jordanien har Den islamiska aktionsfronten, ett muslimskt brödraskapsparti, funnits sedan 1992. Valresultaten har varierat. Intressant att konstatera är att innan partiet tilläts agera politiskt fördömdes demokrati som ett västerländskt påfund, men väl insläppta i det politiska systemet har demokrati kommit att beskrivas som en naturlig islamisk ordning.

Uppräkningen kan fortsätta och inkludera partier som Hizbollahs politiska gren i Libanon, islamiska politiska grupperingar i Israel och Irak. På Arabiska halvön, där de parlamentariska systemen generellt är rudimentära, förekommer nästan ingen legal partipolitisk verksamhet.

An-Nahdas framgång i tunisiska valet kommer vara en viktig indikation på islamdemokratins utveckling. Islamiska partier kommer med stor sannolikhet att ta plats i Egyptens parlament. Vilken typ av partier kommer de islamiska partierna visa sig vara? Den islamdemokratiska möjligheten finns och bör inte avfärdas. Islamdemokratiska partier kommer fortsatt att misstänkliggöras av sekulära arabiska eliter och framställas som mörkermän som inget hellre vill än att dra klockan tillbaka vad gäller internationalisering och personlig frihet generellt, och minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter specifikt. Och i jämförelse med den globalt rörliga eliten i arabvärlden är islamdemokraterna gissningsvis konservativa och misstänksamma mot samtidsmoderniteten ungefär som polska och italienska kristdemokrater kan sägas vara. Denna typ av anklagelser har även riktats mot svenska kristdemokrater: ett polerat yttre döljer den sanna kärnan av partiet som vill påtvinga folk kristen moral genom lagstiftning.

De flesta islamiska partier som nu formeras eller stärks har sitt arv i politisk islam. Dessa partier har många gånger flörtat med en populistisk retorik som legat nära delar av den fascistiska tanken om en elit som uppstår ur folket, företräder folket (som inte förmår företräda sina intressen) och som ska rena landet genom att införa god moral och ordning och reda. Men i dag agerar partierna i en annan socio-ekonomisk verklighet. Många kan företräda sig själva och gör dessutom det. Den utbildade delen av de arabiska samhällena har ökat markant de senaste decennierna, likaså har fler fått det ekonomiskt bättre trots stora statsfinansiella problem och bildar nu en krävande medelklass. Till detta kommer en medialisering av omvärlden som ökat dramatiskt sedan 1998. Statliga medier har tappat kontrollen över vad medborgarna ser och läser. Många vet vad som sker i andra länder och kräver samma möjligheter på hemmaplan. Internationell rörlighet och migration har ytterligare accentuerat detta.

Samtidigt har de som lever av arbetar­klassyrken eller är arbetslösa fått det påtagligt besvärligare att få ihop till mat och hyra. Demografer brukar hävda att cirka 50 procent av befolkningen är under 25 år (ge och ta ett par år) i de olika arabiska länderna. En påtagligt ung befolkning. Medan arbetarklassen är frustrerad över svårigheten att leva på lönearbete eller ens att få arbete, är medelklassen irriterad på bristen på politisk, kulturell och liv­stilsfrihet. Inom den stora högutbildade gruppen finns dessutom många som när en stark frustration över att den högre utbildningen inte har lönat sig och tillika att de saknar den frihet som de så tydligt kan se i andra delar av världen.

Det är i relation till denna vardag de islamiska partierna har skäl att utveckla en islamdemokratisk agenda. Islamiska partier som får valframgångar men utvecklar sig i den totalitära riktningen kommer snabbt utsättas för kritik om brist på frihet. En inskärpt moral kommer inte leda till ekonomiska framgångar. Islamdemokratiska partier har bättre förutsättningar att fortsätta ett islamiskt politiskt arbete. Genom att acceptera en del av det politiska ansvaret, inte hela, genom att arbeta pragmatiskt, och genom att ha politisk förståelse för kärnan i protesterna (det vill säga ekonomi och lusten till frihet och inflytande) kan nog en islamdemokrati på bred front se dagens ljus.

De islamdemokratiska partierna kommer med stor sannolikhet vara moralkonservativa (inte minst i sexualitets- och genusfrågor); de kommer vilja utöka lag­stiftningen baserad på sharia; de kommer ha en del företrädare som får sekulära intellektuella att rysa. Just som flera kristdemokratiska partier i Europa. Men om de får en chans att växa i sina roller som demokratiska partier finns det en chans att vi inom något årtionde har en pragmatisk islamdemokrati som fungerar tillsammans med andra partier i flera länder i arabvärlden.

Om det är arabiska länders medborgares önskan att sådana partier ska få testa sin förmåga i politiken, varför skulle vi inte se på resultatet först och döma sedan? Just som inom de forna östeuropeiska länderna kommer det att ta tid att finna en väg framåt, inte minst ekonomiskt. Sverige är ingen god jämförelse för om det går bra för exempelvis Egypten. Turkiet, Rumänien, Ungern och Polen är betydligt mer realistiska. Och Turkiet har ett starkt islamdemokratiskt parti, vars förlagor förbjudits vid olika tillfällen. De andra har kristdemokratiska partier av olika storlek framväxta efter liberaliseringen av partipolitiken.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

4 comments

  • Per skriver:

    ”…ungefär som polska och italienska kristdemokrater kan sägas vara.”

    Till saken hör att Polska kristdemokrater är helt galna.

    • koltjak skriver:

      …och de italienska kristdemokraterna som rasade samman på 90-talet efter allt för täta kontakter med maffian och korruption.

      Vad, bra, fokus, då behöver vi inte vara rädda längre. Egypten kommer att styras av rabiata abortmotståndare som har täta kontakter med den organiserade brottsligheten. Då kan jag känna mig trygg……

  • [...] Jonas Otterbeck och Leif Stenberg menar i en artikel för Fokus att de islamistiska partier som nu väljs in i parlamenten runt om i arabvärlden på sikt kan rätta sig in i det demokratiska ledet och utveckla en så kallad islamdemokratisk politik. Författarna hävdar att islamistiska partier som utvecklas i en totalitär riktning inte kommer att kunna uppvisa ekonomiska framgångar och snabbt kommer att utsättas för kritik om brist på frihet. [...]

  • Claus Stolpe skriver:

    Nu är jag ingalunda expert på något som har med religion att göra, verkligen inte. Men månne inte kristdemokrater överlag associeras med de mest religiöst präglade krafterna i ett europeiskt land medan ”islamdemokrater” (om uttrycket ursäktas) associeras med de mer sansade krafterna i samhället. Helt enkelt mindre risk att kristdemokratiska partier skall fungera som trojanska hästar än att islamdemokratiska skall göra det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*