Världens första bloggare
Publicerad 3/02 13:00
Internet. Självmord, sex och sin egen skilsmässa – Justin Hall väjde inte för något ämne. Sedan bröt han ihop.
Drevet är nödvändigt
Om mediedrev.
Publicerad 26 januari 2012
– Jag är trött på er också!
Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.
Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.
Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella … oerhörda … historiska process kräver.
Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.
På twitter och bloggar bubblar däremot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.
Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.
Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.
Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.
Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.
Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.
Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med pressetiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.
Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?
På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?
De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.
För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.
Missa inte!
I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.
Få Fokus i ett år för bara 975 kronor!Spara 1030 kronor jämfört med lösnummerpriset 2009 kronor.
10 kommentarer
[...] därför ordet till vår krönikör, tillika Publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutson. På signerat förklarar hon för upprörda och besvikna partigängare vad som faktiskt är fria mediers roll i [...]
Tack Ulrika för en behövlig analys! MEN är inte problemet att även ”de egna leden” som avlossar den dödande kulan inte heller kan stå vid sidan av mediedrevet? Och därför inte heller är förmögna att fatta beslut efter en egen analys? Blir inte resultatet per definition ett medialt beslut, oavsett vilket och vem som fattar det? Jo, jag tror det finns ett problem när de som en gång valt sin ledare faktiskt fråntas rätten att avsätta honom. Och i Juholts fall gav dessutom VU sin partiledare sitt fulla förtroende! Jag tror det måste finnas grader i det goda helvetet, journalistkåren måste någon gång våga se sin egen makt och ana en horisont. Kanske har konsekvensneutralieten spelat ut sin roll? Kanske har den mänskliga aspekten mer med journalistik att göra än man först kan tro?
Tack igen, Thomas
Citat Ulrika Knutsson: ”Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.” Jag förstår inte riktigt.. Är det verkligen så – att alla våra olika partiledare, statsministrar och makthavare av andra slag, har valt/tvingats att avgå först efter ett mediadrev? Knappast!
Håller med Thomas om att journalistkåren måste
våga se sin egen makt – och också sitt ansvar.
Citat igen: ”I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.”
Vem har makten i Sverige att bestämma när det ska vara drev, och mot vem?
Inte oväntat går nu den samlade journalistkåren i försvar mot den kritik som riktas mot dess agerande i Juholtaffären. Det är förbluffande när inte Ulrika Knutsson inser att 37 journalisters jakt på sitt offer har andra aspekter än det parodiska. Nog är ord som hetsjakt och mobbing nog så träffande som politisk analys, information om ett politiskt skeende till vägledning för väljarna. NÄr Knutsson antyder att VUs beslut skulle ha kunnat varit annorlunda utan journalister, så pekar hon på en maktställning för media, som är ett demokratiskt problem. Som jag ser det har media två mandat, dels det som har med tryckfrihet att göra, dels att hävda sitt företags kommersiella intressen. Att fälla en tolvtaggare ingår i ett scoop-tänkande, som har mer med det senare mandatet att göra. Jag tror att de flesta journalister individuellt har hedervärda avsikter. Men när alla jagar i flock på både ledar- och nyhetssidor, blir systemeffekten en maktposition, som kortsluter den demokratiska rätten för partimedlemmar att välja sina ledare och väljare rätten att tillsätta och avsätta.
Det finns en balanspunkt, som det vore hedervärt att få belyst snarare än den försvarsattityd som nu dominerar i spalterna.
Är verkligen allt gott bara för att det kommer från himlen (och de journalistgudar som bor där)? Media kan inte ha fel. Håkan Juholt var värd all den uppmärksamhet som riktades mot honom. Det är verkligen en blind tanke. Låter du bli att reflektera eller vem betalar dig för att låta bli? Självklart kan drev ha uppkommit av olika intressen. Din artikel är ofokuserad Ulrika!
vore kul om någon faktiskt klarade av att inte bagatallisera mona sahlins handlande, hon köpte inte ”bara en toblerone”..98 obetalda p-böter, svart dagmamma,obetald cykel till dottern, 54 000kr i ”förskotts lön” , hyrbilar , taxiresor mm mm…klassiskt sosse roffande. wanja är humor oxå , ”Hon tog sig igenom prövningen” som hon säger,nu är ju en ”prövning” någonting som drabbar en och inte nånting man åker dit för när man handlar orätt och försöker sko sig och är allmänt girig.fanatstiskt skenhelig inställning dessa människor.posörer.
Hon ställer den retoriska frågan ”På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin?”. Ingen så klart, till och med Juholt själv har välkomnat hård granskning, men det är liksom inte där skon klämmer i det här fallet.
Felen begås på två avgörande sätt. Det ena är att medierna låter sig bli en maktfaktor som går ärenden åt någon, i det här fallet de s k krypskyttarna. Det andra stora felet är att man låter drevet överskugga annan granskande journalistik och att det i det här fallet innebar en fullständig slagsida till regeringens favör. Man behöver inte vara mycket vänster för att se att allianspolitiker under samma period kommit väldigt lindrigt undan med betydligt mer graverande felsteg än att uttrycka sig slarvigt i en debatt.
Ulrika Knutsson plockar in kamp mot diktaturer som ett försvar av drevet. Det låter ju bra men i det här fallet är det inte makten som granskats, utan oppositionen!
Medierna fällde inte Håkan Juholt, men de bidrog till att fälla honom. Även de som stöder hans politik insåg att det skulle vara omöjligt att nå ut med en diskusion om politiska frågor eftersom Aftonbladet med flera medier inte skulle ge sig förrän Juholt avgått.
Om man väljer att koncentrera sig på minsta misstag eller felsägning så skulle medierna ha kunnat skrivit spaltkilometer om Fredrik Reinfeldts ”felsägningar” till exempel i senaste partiledardebatten i riksdagen.
Vi har en regering som efter fem år inte anser sig ha ansvar för politiken och media som verkar tycka att en skuggbudget är viktigare än en regeringsbudget. Så var har granskningen av makten varit?
Hur går nyhetsvärderingarna till på en redaktion när man som radions P1 har som huvudnyhet minsta skvaller från någon socialdemokrat?
Kontrasten när man lyssnade på konflikt i P1 förra lördagen och inser att vi har en utrikesminister, som kan vara i full färd att riskera starta ett världskrig och att se journalister häcka utanför Sveavägen var inte liten…
Viss journalistik handlar om storviltsjakt men i drevet är inte heroiskt risktagande, hjärnans list och skickligt vapensvingande som sätts på prov mot en synbarlig övermakt utan någonting helt annat. I drevet är det inte mänsklig list utan snarare djurisk lust som släpps lös och skicklighet blir något sekundärt när styrkan finns i antalet individer som ställer ungefär samma, ibland enfaldiga, frågor.
Det som sedan verkligen sedan visar att den mänskliga dimensionen i drevet är minimal är att drevet saknar självbehärskning. Det finns ingen styrande kraft i drevet som kan hålla i kopplet när det börjar gå överstyr för istället drivs drevet av sig självt och fortsätter, hämningslöst, att mala tills bytet är pulp.
Vettiga människor slutar slå och sparka när någon ligger ner, inte ens djur som utmanar varandra i kamp förintar varandra utan slutar när den ena ger sig men drevet saknar den typen av sans och fortsätter.
Journalister har alla chanser att vara vårt samhälles hjältar men jag kan inte förstå vad det är med drev-beteendet som är nödvändigt.
Kan Ulrika Knutsson svara på varför det är nödvändigt fortsätta att sparka den som ligger?
Journalistkåren har snöat in på parollen ”granska makten” och skapat drev-dramaturgin som börjar bli tjatig för de flesta mediekonsumenter.
Man börjar med en reell story som används för att signalera att det är krigsrubriker som gäller kommande månad. Sedan stöter och blöter man grundstoryn tills folket gäspande läst intervjuer med storyns allt mer perifera aktörer. Nu beställer redaktionerna opinionsundersökningar för att visa att förtroendet sviktar. Det sker samtidigt som huvudpersonens grannes karatelärares uppfattning i frågan pryder sidorna 8, 9, 10, och mitten. Till slut får den numera avskydde makthavaren sparken och alla kan glädjas åt att vi har en så ”respektlös” journalistkår, med sådan ”professionell integritet” att de inte räds något eller någon.
Frågan är om någon journalist i Sverige idag har modet att skriva något positivt om någon makthavare. Vem vågar försvara ett beslut fattat i strid med populismens enkla poänger? Vem vågar skriva positivt om en direktör som har hög lön?