Vem är det som fjärrstyr Thand Ringqvist?

Fredag

Kanske är det bara jag, men finns det inte en underton av triumferande förebråelse i klimatreportern Peter Alestigs rubrik i dag: ”Var tredje man har fel om bränderna”? Det händer att jag nästan blir övertygad om att Alestig inte bara förutspår jordens undergång, utan välkomnar den, som det enda sättet att bli av med alla dessa idioter som inte accepterar att han har rätt.

Nu är det en aningen udda uppläxning av dem som pekar på andra skäl till europeiska skogsbränder än klimatförändringarna, eftersom den avslutas med vad som ändå får sägas vara en rätt bred pensel: ”Sammantaget kan man konstatera att man varken kan peka på skogsbruket, pyromaner eller klimatkrisen som enskild orsak till de katastrofala bränderna. Det är allt, tillsammans”.

Var tredje svensk man, som till exempel pekar på skogsbruket, pyromaner eller något annat av det slaget som orsak till bränderna, har med andra ord inte bara fel, utan också rätt. Åtminstone lika fel och samtidigt rätt som de svenska män som bara hänvisar till klimatförändringarna och struntar i att nämna skogsbruket och pyromanerna.

Hur stor är förresten den grupp som enbart hänvisar till klimatförändringarna och glömmer de andra orsakerna? Består den av de övriga två tredjedelarna svenska män? I så fall borde väl rubriken vara ”Varje man har fel om bränderna”, även om de har fel på olika sätt? Eller är det jämt fördelat, en tredjedel var, mellan män som inte nämner klimatkrisen, män som bara nämner klimatkrisen och män som välbalanserat räknar upp ”allt, tillsammans”? Men då borde väl rubriken vara ”Två av tre män har fel om bränderna”?

Jag misstänker att mina frågor bygger på att jag misstar det som framstår som ett förbluffande nyanserat slut på artikeln för ett förbluffande nyanserat slut på riktigt. Det var nog aldrig meningen. Om Alestig skulle antyda att svenska män kan ha fel i klimatfrågan på mer än det enda sätt som läran kräver, vore det lite som om Martin Luther hade spikat upp Ingemar Hedenius på kyrkporten i Wittenberg.

Den verkliga poängen, tror jag, är att den tredje mannen ska veta hut. Allt annat får antas vara olycksfall i formuleringsarbetet.

Lördag

Jag inser att det, precis som med seriös poesi, inte är meningen att alla budskap i valrörelsen ska vara glasklara. Det måste finnas utrymme för personliga tolkningar och projektioner för att skaka liv i vad som annars skulle vara platt politisk propaganda. Men ett TT-telegram i flera av dagens tidningar gör mig ändå förvirrad.

Om jag förstår telegrammet rätt – och ni får ursäkta den Proustlika längden på den här meningen – är budskapet att Socialdemokraterna, som inte föreslagit slopad ”mängdrabatt” för brottslingar som döms för flera brott, vill ha slopad mängdrabatt för brottslingar som döms för flera brott och att de kommer att rösta nej till regeringens förslag om slopad mängdrabatt för brottslingar som döms för flera brott, därför att regeringens förslag utlovar att en slopad mängdrabatt för brottslingar som döms för flera brott kan genomföras tidigare än det är möjligt att genomföra en sådan förändring och Socialdemokraterna vill absolut genomföra förändringen ”så snabbt som möjligt”, vilket för en genomsnittlig tidningsläsare låter som om de vill gå snabbare fram än regeringen i frågan om slopad mängdrabatt för brottslingar som döms för flera brott, ett förslag som Socialdemokraterna inte lagt fram i sina motioner.

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte få det till annat än att Socialdemokraterna vill ha en straffskärpning som de inte föreslagit och att de vill ha den snabbare än regeringen, som går för fort fram.

Som politisk poesi betraktat är det något av ett mästerverk, men jag är inte lika säker på att redovisningen av förslaget är ett lika framstående exempel på politisk journalistik.

Glädjande, dock, att Socialdemokraterna samtidigt gör klart att de är emot barnpornografi. För de svenskar som undrat måste det komma som en lättnad.

Söndag

Lyckligast av alla svenskar, läser jag, är ”en äldre tillika emotionellt stabil hallänning som har sina politiska sympatier någonstans i mitten”. Vi är förstås alla glada att höra att Carl Bildt mår bra, men med det sagt: vad är meningen att vi ska göra med det här forskningsresultatet?

Äldre blir vi alla, om vi har tur, och i någon mån kan vi kanske modifiera våra politiska sympatier utan att göra våld på våra övertygelser, men den som inte är ”emotionellt stabil” kan sällan ändra det och utan att förfalla till etnoregionalism vågar jag påstå att detsamma gäller oss som inte är födda hallänningar. Få av oss kan bli lyckligare tack vare den här forskningen.

En viktig följdfråga verkar forskarna dessutom helt ha gått förbi: hur lyckliga är de personer som tvingas leva med eller i närheten av ”en äldre tillika emotionellt stabil hallänning som har sina politiska sympatier någonstans i mitten”? Man ska förstås undvika överdrivna generaliseringar, men personlighetstypen låter inte som det uppenbara valet för den som vill leva ett rafflande liv, fyllt av överraskningar, passion och nya upptäckter.

Västerländsk vetenskap har ibland en hel del att lära av österländsk vishet. I just detta fall anar jag en yin-och-yang-effekt. Om den lycklige hallänningens livskamrat är så uttråkad att det sammanvägda resultatet blir neutralt ska jag låta vara osagt, men det är inte osannolikt.

Måndag

Om man adderar alla de skattemedel som föräldrar hittills blivit lovade i valrörelsen börjar det bli en rätt ansenlig summa. Min fru och jag har numera begränsade möjligheter att dra nytta av stimulanserna på naturlig väg, men kanske börjar det bli dags att titta på möjligheten att adoptera. Med en stram budget för ett nytt litet mirakel i familjen är det inte omöjligt att det hela skulle kunna gå med vinst.

Å andra sidan kan man knappast räkna med att både sittande regerings och oppositionens förslag genomförs. Att försöka bena ut situationen och komma fram till en rimlig uppskattning av den förväntade avkastningen övergår min förmåga, trots att jag läst både finansiell ekonomi och kostnads- och intäktsanalys. Det är kanske sådant här vi behöver AI för att bemästra.

Men oavsett de privatekonomiska kalkylerna är det en annan fråga om det är samhällsekonomiskt lönsamt att sätta barn till världen. Det verkar tas för givet i de flesta artiklar, där journalisterna räknar på förhållandet mellan skröpliga åldringar och vårdpersonal. Den kalkylen verkar mer än lovligt simpel.

I den ena morgontidningen kan vi i dag läsa att Moderaterna kanske går mot sitt sämsta val sedan Bo Lundgren och i den andra att unga människor söker sig vänsterut. Den första nyheten har rimligen att göra med den andra. Under snart 20 år har det funnits goda skäl att tillverka nya väljare, eftersom de nya i betydligt större utsträckning än tidigare årsmodeller valt bort kostsamma socialistiska villfarelser. Om den saken är på väg att ändras bör svenskarna tänka mer än en gång innan de bryter sitt celibat.

Att producera en kader socialister, oavsett antal, kommer varken att hjälpa vården eller någon annan näringsgren. Eventuella nettovinster under barnens uppväxt kommer dessutom med all sannolikhet att vändas i sin motsats, när de otäcka små radikalerna blir stora nog att rösta och på så sätt får makt över beskattningsrätten.

Kanske kan man lägga upp en större plan med adoption i dag, kontinuerliga överföringar av barnbidragen till nummerkonton i Schweiz under mellanåren och en planerad utflyttning om 18 år, men det ter sig en aning opatriotiskt. Det enda alternativ som är förenligt med fosterlandskärleken är nog att trots de ekonomiska locktonerna pressa ned nativiteten till ett minimum, tills ungdomen åter tagit sitt förnuft till fånga.

Tisdag

Mats Svegfors var först bland gamla moderater att dra ut med megafonen för att påverka valresultatet, i hans fall efter att ha råkat träffa några invandrare vilket fått honom att tänka till. Nu är det Anders Borgs tur att göra detsamma, men i hans fall efter att ha träffat på några vänster- och miljöpartister som fått honom att kippa efter andan.

Detta är, enligt vår förre finansminister, ett ”ödesval”. Han har, som alltid, siffror på saken: 160 miljarder kronor, 65 miljarder kronor, 260 miljarder kronor, 110 miljarder kronor och 150 miljarder kronor, till exempel. Därtill fem procent, sju procent, 130 000 personer och 200 000 personer, för att nämna några noteringar.

De olika talen gäller naturligtvis skilda saker, en del mer svårgenomträngliga för lekmannen än andra, men det råder inget tvivel om att inget av dessa räkneord är något att glädjas åt.

Ändå kan jag inte låta bli att tvivla på att de unga radikaler som jag behandlade i gårdagens notering, och som antagligen står för det ödesdigra i vårt ödesval, kommer att låta sig påverkas av Anders Borgs kalkyler. Inte så mycket på grund av de många siffrorna, utan snarare på grund av de många orden: en följd av att Borg väljer att göra sina observationer på en dagstidnings debattsida.

Det tar ett par minuter att läsa igenom texten, även för en relativt snabb läsare. För en genomsnittlig ungdom skulle det säkert ta minst fyra gånger så lång tid, men det kommer vi aldrig att få veta eftersom ingen i den gruppen längre läser så långa texter, även om en del av dem fortfarande är läskunniga. Borg borde ha låtit en AI-agent kondensera artikeln till en 15 sekunders rörlig nummerexercis i Tiktok-format, precis som alla partiledare gör numera med alla förslag om tandvårdsförsäkring, mammabonus och vad det än må vara.

Det är snart 12 år sedan Anders Borg avslutade sitt uppdrag som finansminister och om mindre än två år fyller han 60, så det är kanske inte förvånande att han fortfarande kommunicerar via debattsidor. För oss som i grova drag befinner oss i samma kohort åldersmässigt känns det tryggt, men vi är å andra sidan redan välinformerade om radikalismens fördärvlighet.

Kanske är det klokast av mogna medborgare att helt enkelt ha överseende med budskapets uppenbara ineffektivitet och i stället bejaka dess rörande aspekter. Det är, kan jag tänka, lite som när vår föräldrageneration påmindes om forna tiders journalfilm.

Onsdag

I skuggan av valrörelsen är det många intressanta frågor som inte får den uppmärksamhet de förtjänar. I dag, till exempel, ställer en av våra kvällstidningar – efter att först ha ”rasat” mot priset på varmkorv under friidrotts-EM i Birmingham – den intressanta frågan om det var Gud eller Bert Karlsson som upptäckte artisten Carola. Bert Karlsson hävdar det senare. Om Expressen sökt Gud för att få dennes syn på saken har han inte återkommit innan publicering.

Hur det än förhåller sig med den saken kan vi räkna med att Gud på ett eller annat sätt kommer att vara närvarande på Carolas stundande 60-årsfest. Huruvida detsamma kan sägas om Bert Karlsson är osäkert, på grund av en knäoperation.

Det är nyheter av det här slaget som svenskarna efterfrågar, inte alla dessa opålitliga miljardlöften som oavbrutet fyllt spalterna sedan början av våren.

Det är inte nödvändigtvis mer genant att tillhöra den lilla minoritet som finner partipolitik rafflande, än att vara besatt av modelltåg, tovning eller shogi. Den avgörande skillnaden är att modelltågsförare, tovare och shogispelare inte propsar på att monopolisera offentligheten med sina specialintressen vart fjärde år.

Här finns något att lära, för såväl politiker som journalister.

Torsdag

Jag har aldrig förstått varför så många verkar uppskatta att titta på rörliga bilder från radiostudior. Att se ett par personer tala med varandra i en själlös miljö, ofta från en märklig vinkel, adderar inget till samtalet. Om något tillför det meningslösa intryck som riskerar att stjäla uppmärksamhet från det som sägs.

Ändå kunde jag inte låta bli att önska att jag hade kunnat se, inte bara höra, Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist när hon intervjuades i P1 i morse. Efter nästan varje fråga uppstod en märkbar paus. Det verkade inte spela någon roll om frågan var komplicerad eller inte. Alla svar kom först efter viss fördröjning. När de väl kom formulerades de prövande, som om de försiktigt letade sig genom ett minfält.

Kanske är Thand Ringqvist helt enkelt en eftertänksam person. Centerpartiet har haft sådana partiledare tidigare, även om vi blir allt färre som minns Thorbjörn Fälldin i sin krafts tövande dagar. Men Thand Ringqvists sätt att tala påminde faktiskt mindre om Thorbjörn Fälldin och mer om hur simultantolkar låter. Hur skickliga de än är blir det alltid en liten fördröjning under tiden som de lyssnar i sina öronsnäckor på vart talaren är på väg och därefter en aningen svävande intonation, när processen väl är i gång.

Det är inte säkert att man hade kunnat se snäckan i Thand Ringqvist öra om intervjun hade sänts med bild. Tekniken har kommit långt. Sändaren kan vara gömd i kragen till Thand Ringqvists flanellskjorta. Men det är svårt, till och med för professionellt radiostyrda, att inte låta ögonen rulla en aning uppåt och bakåt, när man lyssnar på rösten i sitt öra. Något sådant borde ha gått att upptäcka, om lyssnarna också hade fått se centerledaren.

Vem som fjärrstyr centerledaren är förstås en fråga som vi inte kan få svar på lika lätt. Är det partisekreteraren Hannes Hervieu? Den excentriske kolerikern Martin Ådahl? Kan vi ens utesluta att det är Magdalena Andersson som viskar i Thand Ringqvists öra?

Personligen tänker jag hålla både ett öppet sinne och öppna ögon tills vi fått fler fakta att gå på.

***

Läs även: Johan Hakelius: Den svenska valrörelsen är ingen freak show

Läs även: Johan Hakelius: Kommer en S-regering att ge Pinocchio straffrabatt?