Valrörelsen börjar likna en uppskruvad auktion

Tro det eller ej, men det fanns en tid då svenska folket förväntansfullt bänkade sig i tv-sofforna för att få se en viceordförande i Folkpartiet uppträda. Fast det var inte som socialliberal agitator Karl Erik Eriksson från Arvika blev folkkär, utan som gladlynt och dubbelt slagfärdig auktionsutropare på Sollidenscenen på Skansen.

Under några somrar på 1970-talet sålde Eriksson med hjälp av driven klubbföring och värmländsk svada donerade föremål i tv-programmet Auktion. Skansenchefen Nils Erik Bæhrendtz bistod med kulturhistoriska kommentarer. Pengarna från vinnande bud gick till Radiohjälpen.

Eriksson dog 2010, men någon med hans erfarna blick hade behövts i årets valrörelse, som alltmer får drag av uppskruvad auktion. Buden haglar. I söndags lovade Magdalena Andersson 5 000 kronor om året till tvåbarnsfamiljer, som förespeglas extra barnbidrag inför både sommarlov och jul. Dagen före lanserade Ebba Busch en mammabonus på 36 900 kronor – varken mer eller mindre – som mödrar ska få som tillskott till sin premiepension.

En dryg vecka tidigare besökte Simona Mohamsson Gekås i Ullared och sade att fler borde kunna komma till platsen och ”shoppa utan ångest”. Till det ändamålet frestade hon barnfamiljer med 5 000 kronor mer – inte om året, utan i månaden – som ska bli verklighet tack vare nya jobbskatteavdrag, barnavdrag och småbarns-rut.

Även Moderaterna har fastnat för 5 000 kronor mer i månaden för vanliga tvåbarnsfamiljer med hjälp av sänkt skatt på bland annat arbetsinkomster, pension och ISK.

Miljöpartiet utlovar väldiga gröna investeringar. Centern ska satsa 50 miljarder på landsbygden. Socialdemokraterna vill höja en lång rad bidrag utöver barnbidragen och samtidigt sänka skatten för ”vanligt folk”. Vänsterpartiet har sedvanligt sjövilda ambitioner, och Sverigedemokraterna går till val på höjda pensioner, kraftigt sänkta kostnader för tandvård och sänkt skatt på arbete och energi.

Det är en löfteskakofoni utan like och fortfarande en månad kvar till valdagen. Vem bjuder högst? Ja, jag ser för mitt inre öga Karl-Erik Erikssons ande betrakta budgivarna med road skepsis och vänligt be dem att bevisa sin solvens innan han är villig att räkna till tre och slå klubban i bordet. Då blir det mycket tystare.

Visst finns det en handfull handfasta förslag. KD:s mammabonus ska betalas genom att man avskaffar pensionsrätten för studier, och Socialdemokraterna lanserar en särskild bankskatt. Men annars är det väldigt mycket fromma förhoppningar, orealistiska antaganden och hopplösa påhitt i kalkylerna.

De borgerliga partierna sätter sin lit dels till dynamiska effekter av skattesänkningar, dels till besparingar genom effektivisering och minskad byråkrati. Det förra är troligt, men hopplöst att siffersätta. Det senare är absolut möjligt, men svårt att få till stånd.

Socialdemokraterna tror att rejäla kostnadshöjningar för företagande och skattehöjningar för företagare inte ska få några skadeverkningar på ekonomin. Vänsterpartiet tror samma sak, fast tio gånger intensivare. Sverigedemokraterna förväntar sig stora besparingar av sjunkande asylinvandring sjunker och ökande återvandring. Miljöpartiet biter huvudet av skammen och beskriver helt enkelt sina utgifter som investeringar, som det är i sin ordning att finansiera med underskott och ökad statsskuld.

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt konstaterade en gång att det fanns en stark tendens bland hans socialdemokratiska partivänner att betrakta sig som ”alla goda gåvors givare”. Av årets valrörelse att döma har de numera gott om sällskap. Vi bevittnar en auktion där det i alla fall inte blir väljarna som vinner. Lärdomen från 1990-talets kris? ”Där gick den bort.” 

***

Läs även: PJ Anders Linder: Politik är mer än att följa kostråden

Läs även: PJ Anders Linder: I Centerpartiets fantasivärld finns inga tråkigheter