Att människor byter land betyder inte att värderingarna gör det
På rekordtid tog Sverige emot människor från några av världens mest konservativa samhällen – samtidigt som det blev känsligt att tala om värderingsskillnaderna.
Bild: TT / Magnus Grimstedt
Under vinjetten Världen i Sverige skriver Sofie Löwenmark om omvärldskonflikter som kommit till Sverige. Hon turas om med Elisabeth Braw, som skriver om säkerhets- och geopolitik som påverkar Sverige under vinjetten Sverige i världen.
Under de stora migrationsåren 2015–2016 hade ett av Sveriges stora förbund för hbtqi-frågor engagerats för att informera ett 60-tal nyanlända män från Mellanöstern, Nordafrika och Asien om sexualitet och rättigheter. En vän till mig, som själv kom till Sverige som barn från ett muslimskt land och nu arbetade kommunalt, var med på mötet.
Informationen tog snabbt en konkret form. På skärmen visades tecknade bilder av transpersoner som hade gruppsex och män som utförde oralsex på varandra. Reaktionen blev omedelbar. Några protesterade högljutt. Andra reste sig och gick. Snart följde resten. En stund in i informationsmötet var lokalen nästan tom.
Min vän gick fram till arrangörerna. De här männen kommer från samhällen där homosexualitet betraktas som skamligt och syndigt, och där homosexuella handlingar ofta är kriminaliserade, förklarade han. Börjar ni med bilder av homosexuellt gruppsex bekräftar ni bara deras fördomar. Förklara det som gäller. Homosexualitet är lagligt i Sverige. Homosexuella har samma rättigheter som alla andra. Det är inte förhandlingsbart.
Synpunkterna uppskattades inte. Att deras egen insats hade tömt lokalen tycktes bekymra förbundets representanter mindre än förklaringen till varför. Värderingsklyftan gick an så länge ingen satte ord på den.
Jag har tänkt på den där tomma lokalen många gånger sedan dess. Inte främst för vad den säger om de nyanlända män som lämnade, utan för vad den säger om Sverige. För samtidigt som Sverige på rekordtid tog emot människor från några av världens mest konservativa och homofoba samhällen blev det allt känsligare att tala om värderingsskillnaderna. Integration blev ett politiskt honnörsord, samtidigt som det förblev märkligt oklart vad människor faktiskt förväntades integreras in i. Som om respekt för människor från andra kulturer också krävde respekt för värderingar som stod i direkt konflikt med de friheter Sverige ägnat decennier åt att erövra.
Homosexualitet är ett ovanligt tydligt exempel, inte minst för att värderingarna går att mäta. I Arab Barometers stora undersökning tillsammans med BBC Arabic var acceptansen för homosexualitet ensiffrig i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. På Västbanken ansåg fem procent att homosexualitet var acceptabelt. I Jordanien och Tunisien sju. I flera av länderna var det till och med fler som accepterade hedersmord än homosexualitet.
Det är inte heller en isolerad undersökning. Samma mönster återkommer i andra stora internationella attitydmätningar, bland annat från Pew Research Center och World Values Survey. Frågorna och metoderna skiljer sig åt, men resultaten pekar entydigt åt samma håll. Synen på homosexualitet är särskilt negativ i muslimskt dominerade länder i Mellanöstern, Nordafrika och delar av Asien.
Ibland är muslimska företrädare betydligt rakare än den svenska debatten. Malmöimamen Salahuddin Barakat skrev för några år sedan: ”Om det är homofobi att anse att hbtq+-handlingar är syndiga så är i princip alla muslimer homofober.”
Att människor byter land betyder inte att värderingarna gör det. Australien fick 2017 ett ovanligt tydligt kvitto när befolkningen fick ta ställning till samkönade äktenskap i en nationell postenkät. Nationellt vann ja-sidan stort. Bara 17 av landets 150 valdistrikt röstade nej. Tolv av dem låg i det migranttäta västra Sydney. I ett av dem, Blaxland, röstade hela 74 procent nej.
När resultatet jämfördes med folkräkningsdata visade sig det mest intressanta. Det var inte utlandsfödelse som hade starkast samband med motståndet. Det var religion. Och det var islam som enskilt hade starkast samband med en nej-röst.
Motstånd mot homosexuellas rättigheter har knappast varit svårt att tala om. Tvärtom. Det har bekämpats genom kampanjer, utbildningar och blivit en självklar fråga för skolor, myndigheter, arbetsplatser och partier. När motståndet kunnat kopplas till frikyrklighet, svensk konservatism eller högerextremism har det heller aldrig saknats ord för problemet.
Det är först när homofobin får en avsändare som den svenska offentligheten ogärna kritiserar som orden börjar fastna i halsen. Islam är inte vilken faktor som helst i detta. I den muslimska världen är motståndet mot homosexualitet inte en perifer extremistuppfattning. Det återfinns i lagstiftning, religiös undervisning och breda folkliga attityder. Ändå behandlas kopplingen mellan islam, migration och fientlighet mot homosexualitet ofta som om själva påpekandet vore mer skadligt än företeelsen.
