Lördagen den 21 januari klockan 15.02 meddelar Håkan Juholt sin avgång.

INgngfix1

Regisserad reträtt

Socialdemokraternas ordförande avsattes av facket. Kuppmakarna saknade efterträdare. Veteranerna som skulle lösa allting misslyckades. Här är historien om varför Carin Jämtin låste in sig med verkställande utskottet.

De var tolv, som apostlarna, och kallades de små länderna.

Värend i söder, Kinda i norr. Sevede, Tjust och Aspeland.

Finnveden, Njudung.

Vista och Tveta och Vedbo på höglandet.

Möre och Handbörd vid kusten.

Tolv olika lagar, tolv ting. Usla jordar och mörka skogar. Medeltidshistorikerna benämner dem bonderepubliker.

Här lärde sig folk älska barrskogen för dess skyddande egenskaper. Som en fristad från överheten. Satt några isterbukar i Stockholm och skulle bestämma över en kunde en alltid gå till skogs. Där kom de inte åt en. Drog armén från huvudstaden ut i krig mot danskarna förklarade sig de små länderna neutrala. Drog den ut mot ett småland byggde en bråtar. Centralmakten har aldrig stått högt i kurs här.

Oavsett om den hetat kungen eller verkställande utskottet.

En kan tänka på det när klockan är en kvart i tre en lördagseftermiddag i ett köpcentrum i en liten stad vid Döderhultsvik.

– Han fick ju aldrig chansen. Det var ju så. De motarbetade honom hela tiden.

Johan Persson bär bullig täckjacka i rött och har en uppsyn det är svårt att bli klok på. Dyster och stridslysten samtidigt. Med »de« menar han förra partiledningen, etablissemanget, stockholmarna.

Han är kommunalråd i Kalmar och är här för Håkans politiska begravning. Som alla andra. Det speciella med Johan är hans historia. På nittiotalet var han en av Niklas Nordströms förtrogna. Senare arbetade han för Mona Sahlin. På sossespråk innebär det att han först utgjorde en del av högerfalangen i ungdomsförbundet – med Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar som knytpunkter – och att han sedan plockades upp av de adlade familjerna i Stockholm.

Vilket ska visa sig relevant.

Just nu står han bara utanför den bakre entrén till Flanaden och väntar på att Håkan Juholt ska ta farväl.

Därinne är det packat. Det är så mycket folk att det inte går att ta sig från den ena ingången till den andra. Man kan försöka smita in på Domus och titta genom fönsterrutorna, men det är också allt.

Han som fortfarande är partiledare anländer i en svart bil registrerad NSF 767. De jublar när han kliver fram till mikrofonen. De höjer sina mobiler och fotar. I tjugo år har han stått här om lördagarna och talat med folk. Han är fortfarande deras man.

När han kommer till kärnpunkten i sitt tre minuter och tolv sekunder korta tal – meningen om att han i denna stund avgår från uppdraget som ordförande för socialdemokraterna – buar de.

I radio och tv låter det senare som om några entusiaster piper fram ett »nej«. I folkhopen är det öronbedövande. Det skär i trumhinnorna. Folk börjar gråta.

– Håkan för fan! vrålar någon långt bakifrån.

Det är en märklig scen som kommer att gå till svensk politisk historia.

– Jävla Aftonbladet, fräser en man i rutig halsduk.

Historien handlar om saker som syns och saker som inte gör det. Man måste kombinera dem för att förstå. Först det som syns:

I slutet av september förra året skickade Carina Moberg – i skrivande stund fortfarande gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen – följande rader till sina ledamöter:

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om.«

Snart lästes meddelandet upp i »Rapport«. Och med det inleddes historien om hur de avsatte Håkan Juholt. Eller hur han avsatte sig själv.

Först detta att han inte ville återställa a-kassan ordentligt i det förslag till skuggbudget som lagts fram för riksdagsgruppen. Sedan avslöjandet i Aftonbladet om att han begärt ersättning för hela hyran av lägenheten han delade med sin sambo. Därefter beskedet att han inte tänkte ställa upp i partiledardebatten i SVT om han inte fick stå på replängds avstånd från Jimmie Åkesson. Och så sanktionerandet av förslaget om graderat medborgarskap.

Små barn blir spattiga när de fått mycket godis. Så även journalister och politiker. Jösses, vilka veckor det var.

En pudel följdes av en utskällning av riksdagskansliet. Förnekanden från partikassören ställdes mot ihärdiga anonyma källor. Facebook-rader skrevs och ångrades. Kommunalråd som frustade förakt. Kommunalråd som krävde avgång. Bråk om vad assistenten gjort eller inte. Bråk med assistenten. Och i riksdagsgruppen.

Allt inför öppen ridå.

Det fanns en bild av Håkan Juholt före detta och en efter. Den före var solkad av sambons bedrägeribrott och de märkliga turerna om den svenska Libyen-insatsen, men sken av starka tal, skickligt parlamentariskt agerande mot minoritetsregeringen och en bland medlemmar spirande känsla av entusiasm. Den efter var i bästa fall: slarver. I värsta fall: fifflare.

Strax före klockan nio på morgonen fredagen den 14 oktober anlände Håkan Juholt till mötet med verkställande utskottet. På dagordningen: hans framtid på posten. Så långt går saken att följa i tidningar. Frågar man runt och jämför versioner går det att få fram det som inte syns.

Det var ingen dans på rosor.

Flera personer ville få honom att avgå redan då.

De hade haft möten i förväg där de diskuterat saken. Möten han inte blivit kallad till. Tillåt mig formulera det lite tydligare: partiordföranden i det patriarkala svenska socialdemokratiska arbetarparti som mer än något annat genom historien lärt sig värdera vikten av förtroende för en solitär ledare, han visste ingenting. De gick bakom ryggen på honom och hängde upp honom på gärdsgården.

Sven-Erik Österberg, säger samstämmiga källor, var med och drev detta. Såsom Juholt tillsattes, så avsattes han också.

När Mona Sahlin förlorade valet 2006 formerades två maktcentrum och sedan dess har det mesta i socialdemokratin kunnat tolkas genom dem. Å ena sidan: Distriktsklustret. Å den andra: Etablissemanget.

Distriktsklustrets kärna var från början Skåne, Kalmar och Dalarna. De drev fram avrättningen av Sahlin. De var sakpolitiskt splittrade men delade intresset att bryta det de ansåg vara en stockholmsk maktdominans. De valde en perfekt kandidat: Pär Nuder. Genealogiskt kom han från eliten, men hade skäl att ogilla kretsen runt Sahlin. Dessutom kunde han i detta skede accepteras av alla.

Etablissemangsklustret var de som senast suttit vid köttgrytorna. Sahlins gäng – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan – men också tjänstemän, en del partiveteraner, Stockholms läns partidistrikt, många distrikt runt Mälardalen, en del i norr.

Det förvånande var att Distriktsklustret kopplade grepp om valberedningen. Dess ordförande, Berit Andnor, höll fast vid upprorsmakarna även när Nuder visat sig ovillig att leda partiet. Då utbröt krig. I röken och dimman sköts det hejvilt på allt som rörde sig. Till slut insåg alla att valberedningen redan bestämt sig. Att den låst sig. Etablissemanget var splittrat mellan Thomas Östros och Mikael Damberg, och valberedningen tänkte fortsätta stödja bönderna. De skickade fram fler namn. Tomas Eneroth sa nej. Leif Pagrotsky avböjde. Men för varje namn stärktes revolten. När Göteborg och Göran Johansson, som satt i valberedningen, backade upp dem avgjordes allt.

Heléne Fritzon från Skåne, Peter Hultkvist från Dalarna och Johan Persson från Kalmar insåg att de faktiskt kunde välja partiledare, att de för första gången på generationer fick bestämma. Nu hade de stöd av Stockholms stad också, och valberedningen köpte nästan vem de än förde fram. Det blev Håkan Juholt.

Detta hände alltså i bondeupprorets tid.

Nu, ett halvår senare, kom den första motreaktionen. Från en av dem som förlorat mest i kriget – Sven-Erik Österberg.

Stockholms län, det mytomspunna maktdistriktet som varit böndernas främsta måltavla, hade inledningsvis sökt fred. De trodde förstås inte på lantisen från Oskarshamn, men gillade läget och spelade med de kort som gavs. Så snart satt länarna Tommy Waidelich och Carina Moberg på tunga poster i riksdagen.

Andra förlorare hade svårare att göra sig gällande. Thomas Östros rök, Sven-Erik Österberg likaså. När hörde ni senaste talas om Ibrahim Baylan? Det är nog fel att kalla det en utrensning, kompetensflykt däremot passar, för med dessa personer försvann en massa erfarna tjänstemän som dessutom hade gott om vänner i den frifräsande delen av Stockholms län och Mälardalen. Och från den kretsen har det alltsedan kongressen i mars förra året funnits ett motstånd.

Det fick utlopp i oktober. Inte så konstigt. Förståeligt, till och med. Märkligare var LO:s roll.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

De här berättelserna om Sven-Erik Österberg och Wanja Lundby-Wedin sprids efter Juholts fall förstås främst av dem som stöttat smålänningen. Men de bekräftas faktiskt också av personer som då hade samma intressen som Österberg och Lundby-Wedin. Man tycker att de tog ansvar.

Mer ensidiga avsändare pekar ut partiledningens hjälte i oktober. I partivänstern säger en hel bunt människor: det var Heléne Fritzon som räddade Håkan den gången. Utan henne hade han varit borta redan i oktober.

– Vår partiordförande har meddelat att han är villig att fortsätta. Vi har ställt oss bakom det, sa Sven-Erik Österberg till Expressen efter mötet.

Han sa också:

– Man ska hålla sig till sanningen. Det är det vi har diskuterat väldigt djupt.

På ytan hände sedan följande: det blev november. Samt: han sjabblade i en lördagsintervju i »Ekot«, det kom kritik i ett läckt sms från Sigtunasossen Anders Johansson, och han hamnade i offentligt tjafs med Sven-Erik Österberg om vad som egentligen gällde i uppgörelse med regeringen om reglerna för partibidrag.

Pia Johansson från Västmanland berättade i tv att han sagt på partistyrelsen att det fanns en överenskommelse med miljöpartiet och vänsterpartiet att inte ställa upp i SVT om man behövde stå nära Jimmie Åkesson – samtidigt som Åsa Romson sa att det fanns det inte alls.

Vidare käkade Sven-Erik Österberg och Thomas Östros middag med Björn Rosengren. Och Dan Svanell sa upp sig från jobbet som presschef.

Och så det där som folk pratade om i veckor efteråt: att Thomas Östros – han som eliten betraktat som Mona Sahlins arvtagare – satte sig i »Agenda« och började prata om problemen.

Håkan Juholt stod pall. Eller, man vände sig på rätt många håll i partiet mot Östros; vad fan hade han i »Agenda« att göra?

Partiledningen – lite oklart i detta läge vilka som faktiskt räknades dit i praktiken – fick fram en del policy. De kritiserade regeringens hantering av sjukförsäkringen tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet och enades om att rödgrönt lägga ett utskottsinitiativ för att tvinga fram riktlinjer för bemanningen i äldreomsorgen. Leif Pagrotsky kom med en första rapport från sin grupp om en ny skattepolitik och Tommy Waidelich tog fram ett förslag om nytt sysselsättningsmål och ett om nya budgetregler, där nivån på offentliga tillgångar skulle regleras. För förs­ta gången under Håkans partiledarskap kom det något som började likna konkretion och förverkligande av retoriken.

När partiet samlades till förtroenderåd i Aula Magna på Stockholms universitet den första helgen i december fanns en gnutta hopp. Fast då visste förstås alla att SCB:s halvårsmätning skulle komma veckan därpå.

27,7 procent.

Det är en av två siffror man kommer minnas när man talar om Håkan Juholt.

Samma dag sa han i Dagens Nyheter att alla i Sverige ska ha tillgång till samtliga mobiloperatörernas nät. Det framstod onekligen som ett rätt ogenomtänkt förslag, men få försökte faktiskt förstå vad han höll på med. Han hade en idé om att politiskt utnyttja en ledig konfliktlinje i svensk politik; den mellan land och stad. Den han själv tagit sig till partiledarposten på. Den som viftades bort i Stockholm av människor som inte ens visste om att det på landsbygden också söderut klipps av kablar till det fasta nätet. Oavsett om det är pensionärer med behov av trygghetslarm eller småbarnsfamiljer som drabbas.

Det där kommer hursomhaver ingen komma ihåg. Däremot: 27,7 procent i Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning. Den alla litar på. Sämre än någonsin tidigare.

Sedan blev det andra advent.

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget. Vem eller vilka som tar initiativ går inte att fastslå. De har sopat sina spår ganska bra. Det går inte heller vara säker att de skulle ha varit så himla många; att vagt sprida ansvaret är ju också ett sätt att påverka historieskrivningen. Men Thage G Peterson – inte alldeles okänd för viss pratsamhet – har i Aftonbladet nämnt Ingvar Carlssons namn och sagt:

– Att det skulle vara organiserat känner jag inte till. Men jag utesluter det inte.

Med ett flertal källor som grund går det att säga att Ingvar Carlsson agerar i sällskap med andra. Det som förenar dem är att de är delar av ett äldre etablissemang. De är minst lika mycket partiadel som Sahlins gamla krets eller de i dag aktiva i Stockholms län, men kan också ställa sig över den sortens konflikter. På så sätt skapas ett tredje maktcentrum.

Den kritik de har berör egentligen allt och alla. De är inte nöjda med Håkan Juholt och hans krets, men inte heller med verkställande utskottet, som tycks ha tappat greppet om läget.

Deras mål är att få fram en slags fallskärm för partiet. Om allting kraschar – för det ser det ju ut att göra med opinionssiffrorna och Juholts rörelsemönster – då ska det finnas en färdig räddningsaktion. En B-plan. Som bygger på att om det är några som avsätter Juholt kan de inte få ta över partiet, eftersom det då riskerar att spricka. Distriktsklustret måste på något sätt få vara med och dela makten.

De tar fram en sådan plan. Flera källor uppger att de också tar fram en ny partiledarkandidat och denne är Anders Sundström, tidigare kommunalråd och minister, numer Folksam-direktör. Han är populär sedan länge i dessa kretsar. Han ska ha blivit tillfrågad och accepterat att snabbt ställa upp om det krisar.

I största hemlighet rullas mattan ut.

I det gamla etablissemangets verksamhet får Pär Nuder, enligt flera källor, ett slags statssekreterarroll. Han kan ha samma drivkrafter som de andra – en tro på att man räddar partiet kombinerat med en mind­re eller större del bekräftelsebehov. Men också att hämnas Sahlins gamla krets och se till att ingen av dem blir partiledare nu. Dessutom, kan man tänka sig, finns det nog en viss nostalgisk förtjusning hos affärsmannen vid Stureplan att få snacka med statsmannen han började som talskrivare åt.

Det finns en alternativ beskrivning också, som går stick i stäv med denna, nämligen den att det äldre etablissemanget främst har kontakter med Sahlins gamla krets – Östros och Österberg. Att det är där samarbetet finns. Den ena utesluter inte nödvändigtvis den andra. De äldre kan ha haft parallella kontakter. De är i alla fall aktiva.

I december växer också bland Juholts motståndare känslan av att man måste göra något. På alla håll. Förutom i Stockholms län. Där lägger de sig lågt, helt platt faktiskt. Ett beslut som tycks komma från Mikael Damberg, distriktsordföranden själv, som ska ha insett att vad han än gör för rörelser så förlorar han på det. Vilket har att göra med SSU.

I den process som vaskade fram Juholt blockerades Damberg av vänstersossar som hänvisade till gamla SSU-bråk. På så vis försköts konflikten från att handla om periferi-centrum till vänster-höger. Detta är ytterligare en av de saker det äldre etablissemanget är oroliga för. För att den generation som tycks förlorad nu ska få makten och slita varandra i stycken.

Mikael Damberg var ordförande efter Niklas Nordström och tog inte förbundet ut ur falangstriderna. Ska hela bilden fram så har egentligen inte så många något emot personen Mikael Damberg, annat än att han möjligen anses för vek och konflikt­rädd. Det folk i partivänstern anklagar honom för är att omge sig med myglare som fortfarande beter sig som inför en SSU-kongress vid sekelskiftet. Och nu tänker alltså dessa bevisa en gång för att alla att de har kammat till sig.

Stockholms län stämplar ut ur processen.

Göran Persson kom också från landet och mötte samma motstånd från etablissemanget som Håkan Juholt. Men han hanterade det annorlunda. Han förstod att han var en främmande fågel som inte själv kunde bryta strukturerna utan var tvungen att knyta till sig sådana som Ants Nuders son och Bo Toressons dotter och Kjell Larsson med grabb. Sådana råd lyssnade Håkan inte tillräckligt på.

Den 16 december publicerar Dagens Industri en längre artikel som delvis består av tidigare kända uppgifter om skuggbudgeten och a-kassan. Men den är tyngre och mer kraftfull än något som någon journalist gjort på ämnet.

Den påverkar både på och under ytan.

Man kan nog säga att det ändå fanns ett litet hopp kvar när folk åkte hem för att fira jul. Man tänkte sig att skulle han bara hålla sig bort från medierna, skulle han bara få vila hemma och i Mexiko över jul, skulle han sedan bara styra upp en vettig organisation, skulle han bara förbereda sig inför januaris partiledardebatt och göra det han är bäst på, banka skiten ur statsministern från talarstolen, ja, då skulle partiet kunna få det som man i ett års tid eller mer har gått runt och sagt att man haft – en nystart.

Den förhoppningen är en gran som barrar.

Flera riksdagsledamöter beskriver hur de kommit hem till julbord och mataffärer och insett att folk är innerligt trötta på partiledaren.

Den 27 december kommer en forskningsrapport från SOM-institutet i Göteborg, som säger att valet 2010 avgjordes av direktströmmar från socialdemokraterna till moderaterna. Samt en opinionsundersökning från Sifo som visar att bara 16 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Håkan Juholt.

Det är den andra siffran man kommer minnas. 16 procent.

På nyårsdagen skriver Ylva Johansson ett ganska harmlöst inlägg på sin blogg som tolkas som hård kritik av partiledaren. Dagen därpå talar Göran Johansson – som första person från valberedningen – ut om processen som ledde till Juholt. Göteborgaren backar upp partiordföranden med konstaterandet att ingen annan kandidat platsade som partiledare.

Samtidigt fäster Sifo-mätningen i partiorganisationen. Socialdemokrater brukar beräkna valresultat som ett snitt mellan partiets siffror och partiledarens. Mellan tummen och pekfingret. Med den metoden hamnar man på runt 20 procent. Då är det rätt många runtom i landet som förlorar sina positioner och sitt inflytande.

Så det börjar snackas. Anders Sundströms namn flyger för att det ändå är lite logiskt. Tidigare statsrådet Jan Nygren nämns också som en möjlig efterträdare, mest från partihögern. Carin Jämtin inser alla kommer bli viktig i vilken roll hon än tar. Särskilt vänstern inser – eller anser – det. Om det nu händer att Håkan verkligen går.

Dagens Industri hänger i. För många är det uppenbart att någon aktör spelar och läcker uppgifter till tidningen med syftet att urholka partiledaren. Ganska många har skäl att berätta för en journalist hur det gick till när skuggbudgeten gjordes.

Oavsett, Wanja Lundby-Wedin vaknar igen. Runtom i Mälardalen knorras det ordentligt på olika träffar. Och alla undrar hur det ska gå på det tvådagarsmöte verkställande utskottet har planerat in.

Så är läget när Håkan Juholt – i stället för att vänta till vårterminsstarten i riksdagen – åker till Folk och Försvar i Sälen.

I januari 1980 vakade journalistkollektivet utanför Transportarbetarförbundets lokaler i Stockholm. Däruppe slogs Hasse Ericson – personifierad fackpamp – för sin politiska tillvaro. Han hade låtit käften glappa många gåner och rest till Spanien fast det var bojkott och representerat och blivit utesluten ur LO:s styrelse. Han kallades Hoffa, efter skurken.

»Klockan kvart över tre i morse körde Hans Ericson cigarren nästan i ansiktet på mig, och det kändes uppfriskande«, inledde Dieter Strand sin fenomenala rapport från Vasagatan.

I resten av texten visade han – socialdemokrat själv – vad Hasse hade fått gjort. Centraliserat förbundet och förhandlat fram bra löner. Ingjutit hopp hos taxichaufförerna och åkarna i det lilla förbundet, fått dem att känna att de hade makt.

I landsorganisationen var Hasse udda. Han betedde sig inte som man skulle. Det tog 18 timmars möte att knäcka honom.

»Nu är vi av med Hasse. Nu blir det evig frid och lycka i Transport och hela fackföreningsrörelsen och hela detta jämnstruket blågula land.«

Skrev Dieter Strand. Som kom från Urshult i Värend i Småland.

På Högfjällshotellet går allt åt helvete. Framträdandet är säkert välplanerat, och försvarfolket har han inga svårigheter att hantera. Men journalisterna. Pressträffen är en katastrof. Han som brukar skoja och skämta har ett kroppsspråk som skriker försvar. Och så säger han det där om att regeringen fattat beslut med stöd av sverigedemokraterna, fast Jimmie Åkessons parti inte ens suttit i riksdagen då.

Så härjet drar i gång igen. Han slingrar sig värre än Emån.

Det finns en fin bild som Svenska Dagbladet publicerade i en artikel om det hela. Håkan Juholt i förgrunden, i bakgrunden en bekymrad Urban Ahlin med piké och armarna i kors. Ahlin hade anledning att oroa sig. Dagen efter föreslår Juholt honom som ny gruppsekreterare och vice partisekreterare. Som sin närmaste politiska rådgivare. Problemet är bara att Ahlin har många fiender, många som tycker att han inte kan samarbeta och ännu fler som tycker att anklagelserna om sextrakasseri mot honom för några år sedan aldrig klarades ut. Har Håkan inte redan tappat sina trogna över jul eller efter blundern i Sälen gör han det med Ahlin. Det blir bara för mycket.

Folk orkar inte längre.

Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg – med stöd av Elvy Söderström från Västernorrland – tar fram sina yxor och börjar hugga. Och den här gången ger de sig inte.

På Gäddefalls ägor längst i norr i det som fordom var de små länderna ligger Svikingsbro, en liten spång över en sankmark. Här, säger sägnen, förlorade Nils Dacke initiativet i upproret mot centralmakten. Han hade tagit sig från Vissefjärda i Möre och fått en maktposition som han aldrig räknat med och erövrat adelsfästningar långt in i Östergötland. Men vid Gäddefall var det inte han utan motståndarna som fick hjälp av lokala bönder och la sig i bakhåll. I flykten ska Dacke ha ropat: »Här äro wi beswikne!«. Därav namnet på spången.

I det som händer nu har alla sina skäl, fast de inte är helt enkla att identifiera. Säkert går det däremot säga att det inte är så synkat mellan de olika aktörerna. För att saker verkligen ska hända i ett stort politisk parti krävs inte alltid att det finns uppgörelser eller pakter. Det räcker med att intressen sammanfaller.

Den trio som leder attacken förenas i sin övertygelse att detta måste göras för att rädda partiet. Ingen har vågat ta tag i det, eftersom man samtidigt riskerar att sänka sig själv, vi måste göra det. För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare. Särskilt som angreppet verkar förvirrat och pågår både i det öppna och i det dolda. På fredagen går Västmanland och Örebro ut och kräver Juholts avgång. Det tolkas först som att hela Mälardalsregionen är med på tåget, men när den mediala försvarsmanövern sätts i gång och distrikt efter distrikt backar upp partiledaren framstår regionen snarare som splittrad.

Inne i verkställande utskottet är verkligheten en annan. Flera källor beskriver att diskussioner landar i olika positioner på en glidande skala. Lena Micko från Östergötland landar i att Håkan inte kan sitta kvar. Men det gör också Veronica Palm från Stockholms stad. Och Leif Pagrotsky och Anneli Hulthén från Göteborg. Och Tomas Eneroth från Kronoberg.

Håkans distriktkluster – maktbasen för det årsgamla upproret – faller ihop.

Varför hans egna också sviker honom? De har nog sina skäl, de också.

När det gäller Stockholms stad är partikamrater runtom i landet inte sena med förklaringen att distriktet med flest interna strider också är det kallast kalkylerande. När man inser att en ledare faller tar man sin hand från denne för att få inflytande över nästa.

Samma skäl kan förstås gälla göteborgarna. Hulthén har begärt och fått mandat för att driva Håkans avgång om det skulle hamna i en sådan situation. Men det kan också handla om interna positioneringar – Göran Johansson har ju bara veckor tidigare gått ut och backat partiledaren, är det här en smäll på den gamles fingrar?

Svårbegripligast är Eneroth. Smålänningen som får åka hem till Sydregionen som svikare. Men han kan, precis som alla de andra, tycka att han agerar för partiets bästa.

Man bör nog heller inte underskatta den psykologiska effekten. I två dagar sitter de ordinarie ledamöterna och suppleanterna i möte. Journalister barrikaderar byggnaden. Partikamrater ringer och hetsar. I medierna uttalar sig kreti och pleti. Det blir en speciell gruppsykologi. Verkställande utskottet blir en egen enhet, ett »vi« med ansvar och skyldigheter mot partiet. Och mot varandra.

Att de bråkar ordentligt och att vissa inte alls vill in i fållan råder det ingen tvekan om. Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

Det är inga trevliga möten. Håkan Juholt får rätt ofta gå ut ur rummet. Vid ett tillfälle kommer Carin Jämtin ut till honom. Tidningen som då lyckas få en bild på dem skriver att hon kliver ut med avgångsbeskedet. Vad hon i själva verket säger är:

– Du, Håkan, glöm inte att de kan fotografera dig när du är på balkongen.

Det är väl ungefär det enda roliga som händer.

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Så de går in och tar över. Vem som ringer vem är oklart, men plötsligt befinner sig Pär Nuder på ett lägre våningsplan i huset. Och där träffar han Håkan Juholt. Om det samtalet finns två versioner – en där Nuder övertalar Juholt att ge sig och en där Nuder hjälper Juholt att skriva avgångstalet. Båda är nog sanna. Nuder har rådgett Juholt på distans ända sedan partikongressen och är en person – en vän till och med – som smålänningen litar på, även om beskedet är att nu är loppet kört.

Viktigaste uppgiften för de grå eminenserna den där fredagen är dock att få fram en ordnad process och en ny partiledare. Hur det går till är höljt i dunkel, men redan på lördagen när Håkan tar farväl hemma i köpcentret i Oskarshamn flyger beskedet runtom i partiet att det är kontroll på läget – processen ska gå blixtsnabbt – och att den nya partiledaren knappast lär hämtas från det verkställande utskottet. Den gruppering som satt i gång avrättningen av Juholt ska inte få ta över.

På söndagen hörs det från alla håll och kanter ett enda namn – Anders Sundström. Det ska vara klart. Han har fått en rak fråga och tackat ja. På söndagskvällen eller senast på måndagen ska han presenteras för journalister, meddelar uppgiftslämnarna. Partiet säger till och med att det ska komma besked klockan sex på söndagskvällen.

Då går luften ur.

Beskedet blir att det inte finns något besked.

Anders Sundström har backat. I sista stund.

Allt faller.

Det var ju för Anders Sundström som Håkan Juholt hade gått med på att avgå.

Ska det någon gång talas om kris i socialdemokraterna så var det i söndags, när processen som förde fram Juholt ser ut att upprepa sig, när förstanamnet säger nej och när Carin Jämtin låser in sig själv och det verkställande utskottet och säger sig tala om längre och kortare processer och söker med ljus och lykta efter en kandidat som både kan ena och svara ja.

I onsdags kom en budkavle från Handbörd och Möre. Socialdemokrater har ringt in till partiexpeditionen och sagt upp sitt medlemskap. I protest. För Håkans skull. Man måste ändå ge dem det, smålänningarna, de böjer inte nacke för annat än sten som ska plockas ur sandjord.

Likt en mager teg pinad av torka och hagel framträder det socialdemokratiska arbetarpartiet nu. Denna fredag kan verkställande utskottet försöka sätta ett namngivet frö i backen. Kan det gro?

En omständighet skiljer detta partiledarval från det för ett år sedan. Nu är det äldre etablissemanget med och styr. Det skulle vara intressant att höra vilka kraftuttryck de tog till när Anders Sundström drog sig ur – vi pratar om män och kvinnor som är vana att bestämma – men alla har inte övergivit Carin Jämtin helt bara för att förstaplanen sprack. Svaret på frågan varför Jämtin agerar som hon gör i den här processen får till stor del sitt svar i: därför att de grå eminenserna har sagt det.

Därför sitter verkställande utskottet där det sitter.

Det fascinerande är att det fortfarande fungerar. Några pensionärer, några före detta statsråd, de kan få den grälande dagisklassen att lyssna. De respekteras. Distriktsklustret, som förlorat mest på ytan, tycks också ha haft kontakter med den gamla nomenklaturan, ja kanske till och med flera dagar före det att Håkan gick. Det finns i alla fall uppgifter om det.

En kan tänka på det när en står i snöblåsten utanför ett en gång i tiden vackert köpcentrum i Oskarshamn i gamla Handbörd och ser hur ledande socialdemokrater kramar varandra om ryggen och bliger in i varandras ögon och i tyst samförstånd tänka att det som händer, det händer.

När Sverige till slut blev ett enat rike ställde sig allt oftare bönderna på kungens sida – mot adeln. Lite så är det nog nu. Kungen heter Ingvar Carlsson.

Tio månader av kaos och svett och gråt och historiska fiaskon och svordomar och grusade förhoppningar tog det för detta parti som svenskarna ändå hyser en märklig ömhet inför att ta sig i kragen. Sossarna försvinner inte så lätt.

Nu är de i alla fall av med Håkan.

Artikeln bygger primärt på ett 25-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner runtom i landet.

Läs mer:

Vägen från Juhlolt

En kung blir till

 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!

23 comments

  • […] Regisserad reträtt  […]

  • […] Regisserad reträtt […]

  • […] Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda […]

  • Erik skriver:

    Fantastiskt, enastående skrivet. Ett litet faktafel dock. Småland bestod till övervägande del av lövskog fram till slutet av 1880-talet. Barrskogen kom först vid förra sekelskiftet. Anledningen var att tall och gran växer snabbare än lövträd och planterades för att kompensera avverkad gammskog.

  • Zinidin skriver:

    Det här är mer av samma korridorsskvaller som meddelats redan tidigare av kvällpress och tv, nu inbäddat bakom ord som research. Någon luras av detta och att detta är längre genomarbetad text som vill ge sken av att vara både konstfull och initierad. Det döljer inte att den bygger på en egendomlig idé. Vem kan tro på att det var interna stridigheter inom vänsterns olika organisationer som fällde Juholt efter denna journalisternas och tidningarnas jakt på s-ledaren som pågått det sista året? Efter denna fullständiga genomklappning av Sveriges journalistkår vore det mer passande med någon självkritik. Detektivberättelsen ovan framstår som barnslig och okritisk.

  • […] i går kväll Torbjörn Nilssons utmärkta text om kuppen mot Håkan Juholt i tidningen Fokus. Här framgår att den gruppering som ville avsätta Håkan Juholt hade tillfrågat – och […]

  • Fredrik Y. Törn skriver:

    Jag antar att det ska stå 2010 och inte ”När Mona Sahlin förlorade valet 2006” Lite som Juholts miss om när sd kom in i riksdagen.

  • […] (research) har i Fokus skrivit en lång essay om kuppmakarna inom Socialdemokraterna. Om LO:s roll skriver man bl.a. följande. Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste […]

  • William skriver:

    Och sen tog det bara ett par timmar från att den nye ledaren korats till att man samordnande sig med M i frågan om EU-pakten. Den pakt som Juholt kategoriskt sagt nej till, men som den grå eminensen förordat.
    Känner vi en doft av gravad hund här?

  • […] Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, GP, SvD, Dagens Opinion, Ab, Ab2, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, DN, DN2, SvD, SvD2,SR, GP, Fokus. […]

  • Katarina Power skriver:

    Jag har läst artikeln i sin helhet. Inget förvånar mig. Kan bidra med bilder ur mitt eget liv hur man bemöter människor i S. Tillägger, att det var väl ganska desperat huvudlöst och obegåvat samtidigt, att man driver en människa in i ett avgångshörn i den positionen, UTAN att ha en klar efterträdare. Jag tror att framtida forskare ger Juholt 1-0 till sina avundsjuka drevkarlar/kvinnor.

  • Kallle skriver:

    Puh.. På tok för lång artikel. Som svenskläraren sa; ”Korta med och fokusera på kärnbudskapet”…

  • Anders Thunberg skriver:

    Varför uteslutande anonyma källor?

  • summasummarum skriver:

    Om det finns någon sanning i skrönan ska Ingvar Carlsson ha mycken tack. Men dessvärre tvingas jag konstatera att det skrivna nog mest är till för att berättiga drevet. Att försöka blanda bort korten och dölja det faktum att det nätverk av borgerliga journalister som finns på dagstidningarna fick en uppgift och en roll att spela. Avsikten var politisk och medlet underhållningsvåld.

  • Lars Forsberg skriver:

    Detta var det största svammel dokument jag läst! Efter 3/4 av skriften så orkade inte jag läsa de förvirrade tankar som blottläggs. Försökte finna bevis för att facket var orsak till Johults avgång. Jag hittar inget sådant

  • […] Regisserad reträtt: “Socialdemokraternas ordförande avsattes av facket. Kuppmakarna saknade efterträdare. Veteranerna som skulle lösa allting misslyckades. Här är historien om varför Carin Jämtin låste in sig med verkställande utskottet.” […]

  • […] Fokus absolut briljanta artikel om spelet kring kejsarkröningar och kungaavrättningar finns allt det med, med tillhörande […]

  • Lars Ahlström skriver:

    hemsidan kom inte med där

  • Lars Ahlström skriver:

    Roligt och informativt att läsa. Tack!

  • Flavius Belisarios skriver:

    Kan för-medeltida politiska strukturer leda Sverige efter det allmänna valet 2014?

  • Kent Andersson skriver:

    Tack! Mycket välskrivet, begripligt & spännande!

  • kerstin lyrsten skriver:

    Fakta på fakta på fakta
    Kunde inte stämma bättre

  • Henrik Lundin skriver:

    Tack för en välinitierad text, med en ovanligt fin språkbehandling – en fröjd att läsa, på många plan, med total avsaknad av insinuationer, sarkasmer och ”nålstick” och istället som sagt trovärdigt och välinitierat. Ett bevis på att det fortfarande finns riktiga journalister i Sverige.