MLhogupplost

Fantomen på Dramaten

2012 är ett segertåg för Dramatenchefen Marie-Louise Ekman med fred i huset och rekordbeläggning. Är det kommersiellt publikfrieri – eller en ledare som har knäckt koden?

Från början var världen inte begriplig. Marie-Louise Ekman föddes som Marie-Louise Fuchs, dotter till Maud Lönnqvist, före detta mannekäng och hemmafru, och Walter Fuchs, pr-man och periodare.

I hemmet exploderade bråken; vilda och utmattande och vardagliga. Ibland med polisingripanden. Utanför hemmet träffade Marie-Louise Fuchs ständigt fel i hierarkierna. Antingen blev hon mobbad eller också mobbade hon, hur hon än vred sig var hon udda och konstig – och dessutom sjuklig. Allergiker och astmatiker och betraktad som allmänt besvärlig. Hon relegerades från grundskolan och senare från sin konstutbildning. Hon uppfattades som störande och uppstudsig, men beskriver själv hur hon snarare var oförstående inför de regler hon förväntades rätta sig efter.

Redan där bestämde hon sig för hur hon skulle leva sitt liv. Hon skulle bli oberoende och hon skulle genomföra sina konstnärliga drömmar. Hon skulle, som hon själv uttrycker det, inte stryka några fördomar medhårs.

I dag är Marie-Louise Ekman hyllad chef på Dramaten. Hon rankas som en av landets mäktigaste kulturpersonligheter och hon ansvarar för gräddan av våra mest ömtåade och utagerande skådespelare.

Förra veckan höll nationalscenen årsstämma och den senaste årsredovisningen presenterades. 2010, det första halvåret med Marie-Louise Ekmans planerade repertoar, gick antalet besökare upp med 50 procent i jämförelse med året före. Beläggningen steg från 69 till 90 procent. Nu visade det sig att 2011 innebar en rejäl tillbakagång, vilket blev en katastrofnyhet i DN. Men läget är gott på nytt, siffrorna för våren 2012 är nästan tillbaka på toppen, med en beläggning på 89 procent. »Fanny och Alexander« är bokad fram tills oktober och »Spöksonaten« har lite mer oväntat slagit knock på både kritiker och publik. Den är i stort sett slutsåld till sista speldagen i juni.

»Scener ur ett äktenskap«, succén med Jonas Karlsson och Livia Millhagen som gick upp för tre år sedan, får nypremiär i höst. »Den girige«, i regi av Gösta Ekman, har spelat hundra utsålda föreställningar sedan 2009 och fortsätter sitt segertåg.

Framför allt är Marie-Louise Ekman efter drygt tre år fortfarande en omtyckt chef. Och det är en tung bedrift på en plats som Dramaten.

Historien om det missanpassade barnet som blev radikal konstnär som blev en beundrad, älskad chef med vind i seglen är så ovanlig att den är värd att berätta. Marie-Louise Ekman har visat sig besitta en alldeles egen sammanblandning av konstnärskap och ledarskap som bär på nyckeln till framgång.

1976 var året när Ulf Lundells »Jack« och P.C. Jersilds »Barnens ö« kom ut. Det gjorde också »Hallo Baby«, Marie-Louise Ekmans första film. Hon hade skrivit manus och spelade huvudrollen. Exhibitionistisk och lövtunn, tyckte vissa recensenter medan andra hyllade den som en uppenbarelse från ungdomens hemliga liv. Debatten den skapade var upprörd. De kulturskribenter som kom över chocken över att ha exponerats för Marie-Louises nakna stjärt och bröst (och gravida mage) kunde se en psykoanalytisk bild av en vilsen flickas väg mot vuxenhet.

Det mesta från manuset går att hämta ur hennes eget liv. Tonåringens längtan efter att få makt över sin situation, slippa vara ett rö för andra människors förväntningar. Det dysfunktionella hemmet, pappan som drillade till konstnärskap för att väga upp sitt eget misslyckande.

Vid det laget hade hon redan gjort sig ett namn som bildkonstnär. Som 18-åring hade Marie-Louise Ekman börjat på Beckmans designskola, för att bli relegerad året efter. Hon startade om på nytt, läste reklam och tog lektioner i modellteckning och gifte sig 22 år gammal med Carl Johan De Geer, aktiv fotograf och konstnär. Hon var hela tiden på väg mot den fria konsten och ett år senare, 1967, hade hon sin debututställning på Galleri Karlsson. Hon försörjde sig samtidigt som fotomodell, främst i regi av maken som gjorde jobb för Marimekko, men 1968 kom en första egen större framgång när hon sålde »Fiskbullar i hummersås« till Moderna museet. En tavla som visar en tallrik vardagsmat utförd som sidenapplikation.

Marie-Louise Ekman fortsatte att ha flera strängar på sin lyra, bildkonsten var bara ett av flera uttryck. 1969 vek hon ut sig i konsttidningen Paletten och samma år hade hon en av rollerna i filmen »Du gamla du fria« där samlagen uppgavs vara autentiska. Feministerna satte i halsen, bokhandeln Oktober vägrade sälja hennes affischer och i brevlådan trillade det ned bajspapper och tillmälen från den upprörda allmänheten.

Själv talade hon om stoltheten över sin kropp, var en synlig profil i Stockholms unga, trendiga kulturliv och retade upp folk med sitt självklara självförtroende. Hon hade funnit utrymme för sin särart inom konsten.

Det var konsten, i vid bemärkelse, som blev en bro från barndomens förvirring till ett liv med en riktning. Att hon fortsatte att provocera med egna och andras könsdelar var bara en bieffekt av skapandet. Och med tiden såg allt fler mer än exhibitionism i hennes uttryck.

I en recension från 1970-talet talar Leif Nylén om att »vimlet av näsvisa kukar, förvånade fittor, molnlika brakskitar och sprättande bajskorvar« inte skulle ses som en erotisk fixering, utan som en gestaltning av samhällets och de sociala relationernas kris.

Hennes uttryck inom bildkonsten har i efterhand fått genrebeteckningen »popnaivism«. Inspirerat just av popkonsten och av serietidningar, kleptomaniskt, vulgärt och med ständiga könsbyten, var det eget i sitt slag. Hon skapade ett flickrumsaktigt formspråk och blev så småningom en inspirationskälla för framför allt kvinnliga svenska konstnärer.

Under 1970-talet kunde Marie-Louise Ekman för första gången leva på konsten, när hon fick ett arbetsstipendium. Hon var då gift med regissören Johan Bergenstråhle, hade två barn och lade pengarna på en barnflicka för att kunna fortsätta arbeta. Medan Bergenstråhle ständigt satt med manus  , skrev Marie-Louise Ekman (vid den tiden De Geer Bergenstråhle) i största hemlighet på ett eget manus, utifrån en idé om hur hon tyckte att en film skulle se ut. Hon presenterade den färdiga texten för sin make, som inte bara ville regissera den, utan också övertalade henne att själv spela huvudrollen.

Det blev »Hallo Baby«, hennes definitiva genombrott i den dramatiska sfären. Filmen följdes av ett tiotal andra, den sista så sent som 2005. Marie-Louise Ekman har arbetat med Margaretha Krook, Lena Nyman, Ernst-Hugo Järegård och förstås Gösta Ekman. 1990 gjorde hon tv-serien »Målarskolan« med det svenska super-grabbgänget Johannes Brost, Örjan Ramberg och Rolf Skoglund. Benny Andersson skrev musiken. Serien var avantgardistisk så till den grad att den av vissa kallades obegriplig.

 

Som bildkonstnär satte Marie-Louise Ekman en ära i att stjäla hejvilt. I övergången mellan 70- och 80-tal blandade hon motiv från Picasso och Dalí med gråtande bebisar, Kalle Anka och så förstås, den svenske geometriske konstnären Olle Bærtlings mönster. Han var mycket konfunderad över den vilda unga kvinnan. Att hon fick heta »konstvärldens Pippi Långstrump« vid den här tiden, harmonierar väl med hennes uttryck.

Själv har hon aldrig gjort någon stor affär av materialen, det är konsten i sig som är den röda tråden och den har lett oförtrutet vidare, trots att hon slutade måla 1984. Skapandet rörde sig över barnböcker, skulpturer och glaskonst. Liksom inte minst scenografi. Från 1980-talet och hela 90-talet samarbetade hon med koreografen Mats Ek och fick internationella framgångar. Det har blivit kostym och dekor till föreställningar som Cullbergbalettens »Giselle« och »Carmen«, som prisats och spelats i Paris, Düsseldorf och på världens största operascen: La Scala i Milano.

När Kulturhuset 1998 visade en stor retrospektiv slog utställningen publikrekord med 30 000 besökare och vid den tiden hade hon etablerat sig som en av landets mest inflytelserika konstnärer. Hopplös att kategorisera, framgångsrik inom allt från film till dockskåpsmakeri.

Carl Johan De Geer, hennes förste make och fortfarande nära vän, menar att det finns en nyckelreplik i en av hennes filmer, om man vill förstå hennes drivkraft: »Man får göra som man vill.«

 

Det var trångt i aulan på Kungliga konsthögskolan vid terminsstarten 1999, eleverna var laddade men oroade. Examensarbeten, utställningar, kanske gallerister och uppdrag, låg och väntade. Och så – till råga på allt – en ny rektor.

Många av dem minns ögonblicket, kan återberätta i detalj hur Marie-Louise Ekman formulerade sig från en halvtrappas höjd i ljussalen. Hon sa:

– Den här skolan är till för eleverna.

Det var det hela, det radikala. En stor del av studenterna på den anrika utbildningen hade känslan av att Konsthögskolan var till för professorerna, för att positionera sig i konstetablissemanget, för att visa upp sig och för att knyta kontakter.

Den nya rektorn sa något självklart som förändrade perspektivet, med en blick som såg kejsaren utan kläder. Det återkommer hela tiden i beskrivningarna av henne, hon tar inga etablerade åsikter för givna, hon ser allt som om det vore nytt. Hennes make, Gösta Ekman, har sagt att hon uttrycker det som brukar stå mellan raderna.

Marie-Louise Ekman kände skolan väl vid det laget, hon hade varit professor i måleri 1984–91, ett viktigt steg mot etablissemanget. Hon hade lugnat ned sig, hunnit vara första kvinnliga ordföranden för KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd), blivit invald i Kungliga Akademien för de fria konsterna och slutat klä av sig.

Peter Cornell var en av professorerna som arbetade under Marie-Louise Ekman som rektor.

– Hon såg andra på ett ofta okonventionellt sätt, och hon kommenterade det hon såg. Hon kunde till exempel komma in till mig och säga: »Peter, jag tycker att man måste skolka ibland.« Kanske var hon orolig att jag som ny skulle ta på mig för mycket. I vilket fall var det väldigt ovanligt att höra från en arbetsledare, säger han och fortsätter:

– Jag tänkte ibland att hon infogade rektorskapet i sitt konstnärskap. Hon hade en väldig nyfikenhet på hur lärare och elever agerade tillsammans, hon iakttog mekanismerna. Det var som i hennes filmer, en fascination för spelet mellan människor. Jag tror att hon njöt av det.

Marie-Louise Ekman har själv uttryckt att hon kontinuerligt lär sig hur verkligheten fungerar genom sitt arbete. Hon övar på »att leva ett normalt liv« (DN 1998) genom att se vad som händer när kollegor möts och interagerar. De förutbestämda maktstrukturerna finns förstås med i processen, men för Marie-Louise Ekman är de intressanta bara som tolkningsverktyg.

På sätt och viss var manegen krattad när Marie-Louise Ekman 2009 började på Dramaten. Det kunde liksom inte bli sämre. Staffan Waldemar Holm som var avgående chef hade fått publiken, journalisterna och i hög mån även sina anställda emot sig.

Den eviga envigen mellan Stockholms stadsteater och Dramaten, där Dramaten varit den självklara övermannen, hade under Staffan Waldemar Holm bytt maktbalans. Dramaten låg på efterkälken. Stora stjärnor sa upp sig eller tog tjänstledigt, DN rotade fram en skandal om fribiljetter som östes ut för att fylla inte ens halvt besatta salonger. Den förgyllda, pråliga fasaden mot Berzelii park kändes plötsligt som ett sjunkande skepp.

I dag, bara fem år senare, upplever de anställda på Dramaten att det finns ett utrymme även för dem att göra som de vill. Att idéer tillvaratas, egna projekt kan utvecklas och att chefen ser dem.

– 80 personer jagar henne med blåslampa. Det är ju så kul att prata med henne, alla vill göra det, sammanfattar skådespelaren Marie Göranzon.

Hon är nära vän med Marie-Louise Ekman och en av dem som verkligen blir sedd, så kanske är hon jävig. Men efter samtal med scenarbetare, maskörer, andra skådespelare och regissörer är det sammantagna intrycket att den här chefen är en omtyckt sådan.

Det går helt i linje med tidningen Chefs utvärdering, där hon har högst poäng genom tiderna. Även den bygger på intervjuer med medarbetare och det enda frågetecknet är rekrytering. Hon anses tro för länge på människor som inte levererar och har vissa favoriter.

– Jag känner stor samhörighet med människor som inte håller måttet, sa hon till Aftonbladet 2009.

Annars visar resultatet just att hon är tydlig, orädd för konflikter, omtänksam, närvarande och gärna låter sig överraskas.

– Och så är hon ingen rövslickare. Hon är väldigt obunden av hierarkier, säger Marie Göranzon.

Så vad har då Marie-Louise Ekman förändrat på Dramaten?

Främst verkar det handla om två områden som är reformerade: repertoar och ledarskap.

Medan Staffan Waldemar Holm svartmålades för att han satte upp obegripliga tyska nutidsdramer, och Benny Fredriksson på Stadsteatern hånas för att sälja ut sin repertoar som en privatteater, anses Marie-Louise Ekman balansera konstnärskap och publikfrieri på slak lina. Trots att de stora pjäserna, av Bergman och Strindberg, Ibsen och Molière, inte är några speciellt radikala val.

Hon lyckas genom att lägga experimentella projekt på de mindre scenerna, hon har tagit in fler kvinnliga dramatiker och hon har utökat barn- och ungdomsutbudet.

De anställda upplever själva att de befinner sig i ett flow, att biljetterna går åt och att den konstnärliga fanan vajar högt. Att »det går bra nu« handlar lika mycket om en självgenererande känsla, som faktiska intäkter. Siffrorna har trots allt gått både uppåt och nedåt, men på en teater mår man bra när recensionerna är positiva och publiken glad.

– Hon är ju en gullegris i medierna, det spiller över på oss, som maskören Barbro Forsgårdh uttrycker sig.

Det är svårt att helt skilja repertoar från ledarskap. Det gäller att övertyga både de anställda och omvärlden om att man gör rätt val, och för att skapa förtroende behövs en god portion pondus. Marie-Louise Ekman säger att ledarskap fungerar precis som konst. Du sätter ihop människor, uppgifter och händelser och så slår det plötsligt gnistor. Om hon pressas hårdare – på att definiera framgångar och chefskap – så börjar hon skruva på sig. Hon talar hellre om Dramaten som sin »pjäs«, sitt «konstverk«. Skådespelarna är »färger«. Och liksom varje pensel ligger i minutiös ordning hemma i den privata ateljén, har hon radat upp sina verktyg på kontoret för att kunna experimentera med dem.

Det finns andra som är bättre på att teoretisera ledarskap inom kulturen. Arts management är ett eget forskningsfält och Ann-Sofie Köping vid Södertörns högskola ägnar sig åt ämnet. Hon menar att det specifika med kulturmiljöer är att de anställda uppfattar att deras jobb är olikt allt annat. De utsätts ständigt för kritik och bedömningar och för att kunna leda dem behöver man en liknande bakgrund.

– Ekonomi anses inte riktigt fint, konst står för helt andra värden. Marie-Louise Ekman besitter de värdena och hon har dessutom förvaltat dem väl. Hon kan ställa rätt typ av krav och hon kan sätta gränser för sin ansvarsdel, säger Ann-Sofie Köping.

Hon menar att det finns ett pressande mantra inom kulturvärlden, som lyder; »det är skattebetalarnas pengar«. Därför är det viktigt att inte fastna i dokumentskrivande och utvärderingar utan ge tid till konstnärlig utveckling hos sin institution.

Samtidigt vet en erfaren kulturchef att det alltid är ont om pengar. Att kunna vända på slantarna är en avgörande kunskap.

– Och Marie-Louise Ekman har gjort film, hon vet, säger Ann-Sofie Köping.

– Konstnärskapet i sig kan vara en god ledaregenskap. Man behöver vara visionär, kunna tänka utanför de traditionella ramarna. I dag är ett stort problem att många ledare är alltför intresserade av ordning och reda, fortsätter hon.

Konstnärer och kulturpersonligheter väcker också mer fascination hos allmänheten än vanliga företagsledare. På senaste omslaget till The Economists livsstilsmagasin Intelligent Life sneglar Cate Blanchett ut över rubriken »This is not a film star«.

Tillsammans med sin make driver hon Australiens största teater, Sidney Theatre Company. När hon 2007 skulle ta över verksamheten ifrågasattes hennes meriter – en Oscarsstatyett. Skulle den hjälpa henne att styra en stor institution? Hon klarade sig bra, ekonomin har vänt uppåt och besökarna strömmar till.

Cate Blanchett har uppenbara likheter med Marie-Louise Ekman.


Så långt den professionella Marie-Louise Ekman, konstnärsradikalen och chefen som signalerar respekt. Men det finns också en vardaglig Marie-Louise, som går omkring på gatorna som en vanlig kvinna.

Benny Andersson var livrädd första gången de skulle träffas. Hon hade frågat om han ville skriva musiken till tv-serien »Målarskolan«.

– Hennes konstnärliga uttryck var och är ju ganska speciellt kan man säga. Så jag hade väntat mig att få möta en ganska vild typ. Men det stod omedelbart klart att hon var en redig jänta. Noggrann, ordentlig, snäll och enkel att komma till tals med, säger han.

När Marie-Louise Ekman började som rektor på Konsthögskolan slutade hon med sitt blåa läppstift. Det tog för mycket plats i mötet med eleverna. Annars är hon konservativ när det kommer till utseendet, med evigt svart kajal, pregnanta glasögon och långt rött utsläppt hår. Det har hon i stort sett hållit fast vid sedan hon var tjugo. Hon ser det som en vinnande formel, ett slags skyddsmask.

Den där konservatismen, eller disciplinen, är ett sätt att hålla sitt eget kaos i schack. Varje morgon vaknar Marie-Louise Ekman klockan 7.30, när Gösta har kokat kaffe. Det är »väldigt lika och väldigt trevligt«. När hon sätter sig för att skriva måste hon alltid börja på samma klockslag och sitta på samma plats. Hon är monotont lagd, förklarar hon i en P1-intervju. Kreativitet och impulsivitet får hon nog av i arbetet.

När det gäller andra saker är hon inte lika rädd för förändring. Hon har bytt efternamn som andra byter lägenheter, i takt med att hon träffat nya män. Marie-Louise Fuchs De Geer Bergenstråhle Ekman har hon samlat ihop till, även om hon numera bara använder det sistnämnda.

– Namnen har varit som årsringar för mig. Och mina män har varit konstnärliga sammanhang. Ibland tycker jag att de är som de där kungarna som kom med myrrha, guld och rökelse, sa Marie-Louise Ekman till Lotta Bromé i P4 för ett par år sedan.

Hon saknar i stort sett klassisk skolning, och kunskapsluckorna är sådant som kollegor drar upp när man pressar dem hårt på irritationsmoment. Men Marie-Louise Ekman verkar inte lida av något bildningskomplex. Hon kan det hon kan, hon gör vad hon tror är bäst.

Hon har aldrig ägnat sig åt terapi eller självanalys. Konsten fungerar bra även i det sammanhanget, för att pysa ut och göra sig av med minnen.

Och så använder hon sig av aktiv förträngning. Hon väljer bort negativa upplevelser och tänker på det som varit bra, hon har i flera sammanhang beskrivit det som ett medvetet sätt att leva konstruktivt.

Hon har också flera gånger uttryckt att hon har valt bort att dö. Någon måste väl bli den första som struntar i det? Tillsammans med Kristina Lugn planerar hon att starta en frihetsrörelse mot döden. Vägra försvinna. Man får göra som man vill.

Helt utan ifrågasättanden har inte Marie-Louise Ekman vandrat. Det är inte bara medieintresset som kan ses som en parallell till fallet Cate Blanchett. Också vid Marie-Louise Ekmans tillsättning var meriterna en fråga som for runt i luften. Hon hade regisserat en ynka föreställning på Lilla scenen (»Gäckanden« 2007), och hon kom ju inte ens från teatervärlden!

Bristen på utbildning innebar att hon var bräcklig på konsthistoria och konstteori på Konsthögskolan och att hennes kunskaper om samtida europeisk teater är ofullständiga. Men även den kritiken har kvävts i sin linda. Hon utger sig sällan för att kunna mer än hon faktiskt kan, hon tar hjälp från medarbetare och hon lyssnar.

Visst låter det hyvens hela dagen. Men att ge sig in i Dramatens värld kräver mer än självdisciplin, öppenhet och nyfikenhet. Marie-Louise Ekman sprang ganska omgående rakt in i stjärnkulten, ett mytomspunnet stigma omkring nationalscenen.

Här gror konstnärsmyter och här sker regelbundet övertramp som också uppmärksammas av medierna. Ibland är ryktena omöjliga att publicera eftersom de inte går att verifiera. I stjärnkulten ingår att man inte pratar bredvid mun, man måste hålla sig väl med dem som har makt. Och även om regissören i regel väljer ut sin ensemble, är det till syvende och sist teaterchefen som kan säga nej till den som är påtänkt som farmor i »Fanny och Alexander«.

Just farmorsrollen har sedan länge varit reserverad för Marie Göranzon. Hennes position är tryggad och hon är inte rädd för att benämna problematiken.

– Skådespelare har »betett sig« under alla mina 45 år på teatern. Män – det är alltid männen – har uppfört sig fruktansvärt! Men det har aldrig hänt något, för man pratar inte om det och det råder en sådan extrem hierarki, säger Marie Göranzon.

Skådespelaren Börje Ahlstedt är en av dem som länge haft rykte om sig att vara svår att samarbeta med och hösten 2010 gav han ut sina memoarer, strösslade med påhopp på kollegor och medarbetare. Inget unikt i kulturvärlden, men när det skedde mitt under en katastrofal repetitionsperiod av pjäsen »Darwins kapten« gick det för långt. Regissören hoppade av och flera av de andra skådespelarna lämnade uppsättningen eftersom de ansåg att Börje Ahlstedt tog över, styrde, ställde och domderade.

Då fick han sluta.

Just nu är Börje Ahlstedt tillbaka i huset, på ett tillfälligt gästspel planerat sedan långt tillbaka. Men det är ingen tvekan om att avstängningen slipade av de flottiga väggarna på Dramaten.

– Ingen har någonsin åkt ut tidigare, men så satte Marie-Louise ned foten. Jag tror att det fick upp ögonen på folk, de blev skraja. Man insåg att det finns saker som inte är tillåtna. Det känns jätteskönt att dö med vetskapen om att sådant här inte kommer att hända igen utan att det får följder, säger Marie Göranzon.

Så får den pågående historien om Marie-Louise Ekman avslutas. Med en nedsatt fot. Hon har gjort som hon ville hela livet. Under barndomen gick det åt skogen, allt som handlade om gruppdynamik var förödelse. Som konstnär lyckades hon reta gallfeber och lämna oförglömliga avtryck, med det självständiga skapandet blev motståndet kreativt.

Steget till chef och ledare var mindre begripligt.

– En social revansch, ett bevis på att man kan lyckas trots dåliga odds, har hon sagt i Aftonbladet om Dramaten-jobbet.

Kanske är det så enkelt som hon själv vill få det att låta; att Dramaten är hennes konstverk, hennes pågående filmprojekt. Alla relationer måste länkas samman och bli begripliga. Varje skådespelare och ljustekniker bör bli sedd och förstå sin roll. Varje replik ska vara rätt (hon har aldrig varit något för improvisation) och länkas in i nästa skeende, varje kulör är välvald. Allt ska vara förberett för konstnärlig reaktion. Marie-Louise Ekman nöjer sig inte med mindre än gnistor innan ridån går ned.

Texten är baserad på ett 15-tal intervjuer och ett 50-tal artiklar, radioinslag, högtidstal med mera. 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1095 kronor!

2 comments

  • [...] att piffa till det lite så här i början… jag läser den här artikeln om Marie-Louise [...]

  • Bengt-Äke Larsson-Persson-Olsson skriver:

    Vilken absurt devot hagiografi över en tämligen medioker teaterchef. Har journalisten sett någon föreställning på Dramaten? Har hon pratat med någon annan i teatervärlden? Förutom vad gäller Fanny och Alexander och Spöksonaten kan man ju inte direkt påstå att trycket efter biljetter varit särskilt skriande på Dramaten de senaste åren. Vilket inte är förvånande med tanke på den långa räcka trötta och museala eller konstnärligt havererade uppsättningar som präglat repertoaren under Marie-Louise Ekmans tid. Det är förstås trevligt att personalen trivs, men allvarligt talat är Dramaten en teater i djup konstnärlig kris, är inte det en mycket viktigare fråga för alla teaterintresserade läsare som inte arbetar där?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*