Vanity Fair är på banan igen – det glossiga magasinet är tillbaka
De bästa skribenterna inom populärkultur och mode skapade en egen värld. Efter år av Trump-noja och wokeism är det glossiga magasinet tillbaka.
Vanity Fair grundades 1868 som en veckotidning i Storbritannien. Rätten att använda namnet köptes sedan av den amerikanske publicisten Condé Nast 1913.
Hans idé var att strunta i storlek på upplagan. Han ville göra specialinriktade premiummagasin och det lyckades han med, flera gånger om. Vogue, The New Yorker, World of Interiors, Architectural Digest, GQ, Wired och andra titlar finns nu spridda över världen.
När ett glossigt magasin blir ikoniskt vet man att bakom framgången ligger långa timmar som blir år av oavbrutet arbete med att hitta tilltal, skribenter, fotografer och den air av kvalitativ oförutsägbarhet som kallas kreativitet. Det finns inget annat sätt att nå dit och avgörande är – vem är chefredaktören?
En av de mer både kända och erkända var Tina Brown. Engelska, chefredaktör för överklassens älsklingsmagasin Tatler med dess liv och leverne som bevakningsområde, rekryterades över Atlanten till VF. Hon gjorde avtryck antagligen genom att ge den amerikanska marknaden precis vad den ville; att få känna sig en gnutta europeisk.
Energin hade infunnit sig och när hon tröttnade efter åtta år kom Graydon Carter, också en mästare i att hitta och behålla skribenter som Dominick Dunne, Fran Lebowitz och Christopher Hitchens. Populärkultur, mode och aktualiteter, current affairs, var nischen och porträttbilder tagna av Annie Leibowitz gav VF ännu mer framgång.
Kanadensaren Graydon Carter älskade idén om sig själv som chefredaktör, och sig själv som New York-bo, så mycket att han synade korten och krävde dubblad lön för att ens ta jobbet. Kanske var han helt enkelt rädd för att öppna världens ostron när det låg där, men stilen blev signifikant. Otroligt bra på att placera VF också socialt, blev han dessutom restaurangägare och… tidigt osams med Donald Trump, newyorkaren som liksom Carter var på väg upp.
Det började som gnabb. Carter kallade Trump kortfingrad, Trump sa att Carters restaurang The Waverly Inn hade ”stans värsta käk”. Carter satte citatet högst upp på restaurangens meny. Grälen småputtrade tills Trump blev president.
I princip i varje nummer av tidningen ägnade Carter till slut sin inledande text åt – Trump. Och han blev argare och argare, och tidningen alltmer politisk och allt mindre sin egen värld.
Carter gick, efterträddes av Radikha Jones, också politisk men denna gång åt woke-hållet. Det syntes på omslagen varpå man hämtade Mark Guiducci från Vogue.
Nu är Vanity Fair på banan igen som den snygga, smarta överraskning som ett riktigt bra glossigt magasin ska vara. I bakgrunden, ägare som inte ger upp hoppet.
***
´
